Jag har skrivit om detta förr men gör det igen, för att få vet, eller kommer ihåg hur det började, det som idag verkar vara ett krig mellan högerextremister å ena sidan och vänsterungdomar och invandrarungdomar å den andra.

Jag minns. Det började i slutet av 80-talet med att svenska skinnskallar, nynazister, började begå en massa attentat mot invandrare och gav sig på sådana ute på stan. I massmedia omskrevs dessa attentat som ”pojkstreck” som man inte behövde ta så allvarligt på. Radiojournalister kunde både tala om de här ”pojkstrecken” och förringa deras betydelse i Sverige och samtidigt uttrycka avsky inför samma typer av brott i Tyskland: ”Var de inte oroliga i Tyskland, de med deras historia?”

Bara att gå tillbaka till massmedias och läsa hur de skrev och talade om de här frågorna åren 1989-1992, då till slut Lasermannen fick det svenska rättsväsendet att ta den här ”trenden” på lite mer allvar även i Sverige.

I Metallarbetaren nr 6/1992, där man listade de högerextrema hatbrotten mot invandrare under de då senaste tre åren, kan vi läsa att det begicks ett attentat mot flyktingar, invandrare och flyktingförläggningar varannan vecka under tre års tid. Frasen för dagen blev: ”Jag är inte rasist men….”

Så här inleder Metallarbetaren sitt reportage om de här händelserna, som vi inte sett maken till tidigare i Sverige, apropå att det svenska samhället inte reagerade, inte tog hoten och våldet mot invandrarna på allvar:

Irritationen bland invandrarna växer när många av dåden avfärdas som ”fyllegrejer ” och ”pojkstreck”. Inspirationen till våldet måste komma någonstans ifrån. Är det själva samhällsklimatet, en diffus, smygande rasism eller främlingsfientlighet? Eller håller vi på att få en organiserad högerterrorism i Sverige?

När det svenska samhället bara avfärdade högerextremisternas våld började vänstern och invandrarungdomarna att gå till motattack och försvara sig och 1993 bildades AFA. Det resulterade i att nynazzarna inte längre ville skylta med sin politiska hemvist, som de gjorde i slutet av 80-talet och i början av 90-talet, med sina rakade huvuden, bomberjackor och marschkängor. De riskerade nämligen att råka illa ut om de ensamma mötte ett gäng invandrarungdomar, som till slut började ge igen för vad de hade fått utstå från nazzegängens sida.

Vänsterungdomar, och sannolikt också grupper av invandrarungdomar, började också störa nynazzarnas demonstrationer, och bl.a. DN förfasade sig ordentligt över ”antirasisternas” agerande i samband med nazzarnas firande av Karl XII i november. Det som skrevs i media, där ”antirasister” anklagades för att vara huliganer, var mycket förvirrande för oss som satt ute i landet. Varför ställde sig DN på nazisternas sida gentemot ”antirasister”? Menade DN att rasism var fullt godtagbart medan antirasism var oacceptabelt? Först så småningom fick jag klart för mig vad man inte skrev ut direkt i tidningarna, att det var vänsterungdomar, de där som omskrevs som ”antirasister”, som började protestera mot nazzarna och ge igen.

Det var alltså de svenska nynazzarna som började, inte AFA. Dagens AFA bildades istället som en reaktion när samhället struntade i nynazzarnas våld, såg genom fingrarna med det, bortförklarade det och vägrade göra något rejält för att skydda de utsatta, invandrarna men även de homosexuella, som då såväl som fortfarande utsätts för hatbrott.

Sedan dess har nynazzar också börjat hota politiker och förtroendevalda. Detta är ett mycket allvarligt hot mot en demokrati. Om de människor som svenskar väljer till förtroendeposter, inom politiken eller fackföreningar, inte vågar ställa upp pga av att de riskerar allvarliga hot, mot sig egen och mot sina familjers säkerhet, då har demokratin egentligen redan förlorat.

Så frågan är hur samhället ska ställa sig till organisationer som har som målsättning att destabilisera det, som sätter demokratins spelregler ur spel och som i slutänden vill avskaffa demokratin helt? Ska dessa organisationer ha full rätt att utnyttja demokratins möjligheter, samtidigt som de inte följer demokratins spelregler och samtidigt som de och deras sympatisörer hotar och begår våldsbrott mot demokratins företrädare, eller mot massmedias?

Vi har, som goda knähundar till USA, byggt upp en enorm antiterrorberedskap riktad mot en tänkt islamisk terrorism, som vi inte sett röken av i Sverige, men den inhemska svenska högerterrorismen, som varit verksam i landet i nära 20 år, som kostat en antal människor livet och som fortfarande är fullt verksam, den betraktas tydligen fortfarande mest som pojkstreck. Kan det bero på att det inte är eliten som hotas av de högerextrema, bara den demokrati som eliten ju inte hyser så starka känslor för, och människor lägre ner på samhällsstegen? Nog förefaller det vara på det sättet.

Det här var också en viktig orsak till att högerextremisterna ansåg sig ha vind i seglen i början av 90-talet:
rubriker

Fler inlägg om området på Motvallsbloggen hittar man om man skriver in ordet ”invandrare” i sökfunktionen överst till höger på bloggen.

Länkar;
– Polis ingrep vid nazistdemonstration, DN
– AFA, Wikipedia
– NSF, Wikipedia
– Läs också om vad AFA är, enligt AFA