När nu skräckhistorierna om ”fienden”, Ghadafi och hans familj alltså, börjar berättas för oss, vill jag påminna om kuvös-bäbisarna. De där som i verkligheten inte blev kastade på sjukhusgolvet av Saddams soldater i Kuwait, det där illdådet som var uppfunnet av en amerikansk PR-byrå för att legitimera USA:s första Irakkrig med anledning av Saddams invasion av Kuwait. Sensmoralen av denna, och andra liknande historier är:

1) Vilka av de skräckhistorier vi serveras nu som är ”kuvös-historier” vet vi inte idag. Det får vi kanske veta om några år, kanske aldrig.

2) För en bunt sedlar kan man få somliga männskor att berätta det mesta, som man vill att de ska berätta.

och

3) Fienden i ett krig är sällan så hemska som de utmålas som och vännerna sällan så änglalika som man framställer dem som.

/Kerstin

Länkar:
- Ekots direktrapportering om Libyen 25/8

Anm: Filmen med flickan som ljög om kuvösbarnen, som låg på mitt inlägg som jag länkar till ovan, har tydligen tagits bort från YouTube. Inte så konstigt kanske, flickan var dotter till en kuwaitisk ambassadör.

Tillagda länkar: Fler synpunkter på Nato och dagens situation Libyen:
- Sirte – the Apotheosis of “Liberal Intervention”, Craig Murray, 26/8 2011
- Why We Must Leave NATO, Craig Murray
- Obama’s Diplomatic Slight-of-hand, The Clear View 22/3
- Libya’s rebel leadership: ’We cannot do anything without money’, CNN

Tillägg kl. 13.45:
Bara som en påminnelse om hur det har varit tidigare lägger jag in den film som Dan länkar till i en kommentar:

The Selling of the Gulf War – Babies thrown out of incubators HOAX [NWO]

Hela historien kan läsas på Wikipedia:
- Nayirah (testimony), Wikipedia (om hur propagandaspinnet gick före första Irakkriget, 1990)

Tillägg kl 14.30:
Nu börjar det alltså skrivas och talas, även i våra stora media, om att rebellerna begår skändligheter, liksom Ghadfistyrkorna. Det betvivlar jag nog inte, även om man inte lita på något som media för fram, men jag tror också att detta är propagandan som ska förbereda för ”fredsframtvingande” Nato-styrkor i Libyen.

I The New York Times, 23/8, läser jag att:

In Libya, as with authoritarian governments generally, leaders are accustomed to dictating how people should think; no matter how outrageous the lie or how obviously bizarre (as was often the case in Libya), it is often received as reality by a public numbed by isolation and oppression. So it may not be surprising that the rebels now challenging Colonel Qaddafi sometimes sound like him, because he is the only leader they ever knew. Many of the rebels’ leaders were in Colonel Qaddafi’s top echelons, helping defend and promote his vision, and version, of reality. (1)

Jaha ja. Det är bara i diktaturer som ledarna bestämmer vad folk ska tänka? Eller är det bara metoderna, att få folk att tänka som man vill, som varierar, sätten att luras?
/DS

Länk:
1) Waves of Disinformation and Confusion Swamp the Truth in Libya, Then New York Times, 23/8 2011
- UN Warns Rebels Amid Signs of Tripoli Executions
Rebels Mass Arresting Blacks as Assumed ”Mercenaries”, antiwar.com, 25/8 2011