Jag brukar, som sagt, inte skriva om personliga saker på den här bloggen, med några tidigare undantag och nu ska jag göra ett undantag till.

Varför är vi svenskar så krokiga, så rädda att ligga andra till last, så änsliga för att störa andra med våra egna bekymmer och sorger. Det är ju i sorgen, det är ju när vi har bekymmer och känner oss nedslagna som vi behöver varandra och det är dessutom så att de allra flesta av oss vill hjälpa, stötta och ställa upp när och om vi kan. Så tänker vi så krokigt att vi inte låter våra medmänniskor ställa upp och glädja eller trösta oss fast de ofta mår bättre av att få göra det än av att utestängas.

Jag visste inte att min kusin var så sjuk. Jag visste att hon var sjuk, men fick aldrig klart för mig, under våra telefonsamtal, och det senaste var inte så länge sedan, att det var så illa som det var. Hade jag bara förstått, varför gjorde jag inte det, hade hon bara berättat för mig så hade jag satt mig i bilen omedelbart och kört upp och hälsat på henne. Jag hade så gärna velat träffa henne en gång till innan hon gick bort. Men hon ville inte oroa mig, hon ville inte att jag skulle må dåligt av hennes sjukdom, berättade hennes son för mig i lördags. I själva verket gjorde hon mig mer ledsen på grund av detta, fast jag vet att det var av omtanke om mig. Nu sitter jag här med ett stort hål inombords och är så fruktansvärt ledsen att jag inte fick träffa henne en gång till. Min enda tröst i detta är att hon möjligen inte själv visste hur allvarligt sjuk hon var, och att inte heller hennes son visste det. Slutet kom tydligen som chock, både för sonen och för sjukvårdspersonalen.

När min bästa väninna, sedan vi var 13 år och som bodde i Danmark, insjuknade i cancer för omkring 7 år sedan, så berättade hon det för mig, men det fanns hopp – ett bra tag. Hon levde flera år efter beskedet och innan hon gick bort. Vi träffades som vanligt då och då, och hade roligt tillsammans varje gång, fram till sista halvåret, men när hon började bli sämre och antagligen förstod hur det skulle sluta, ville hon inte att jag skulle få veta hur illa det var – för hon ville inte göra mig ledsen eller oroa mig. Hennes man var emellertid så klok att han ringde mig och berättade om hur det stod till och tog löfte av mig att inte tala om för henne att han hade ringt mig (hoppas han inte misstycker till att jag berättar det här men kanske andra kan ha nytta av att läsa detta). Det är jag honom så oerhört tacksam för. Vi reste ner över pingsthelgen och hade ett par mycket trevliga dagar tillsammans, trots att min väninna var så dålig att hon inte kunde gå själv längre utan hennes man fick bära henne. Men humöret var det inget fel på. Den där helgen är ett mycket fint minne för oss. Sedan gick det några månader och så ringde han igen och undrade om jag ville träffa henne en sista gång för i så fall hade jag inte många dagar på mig. Vi satte oss i bilen direkt och åkte ner. Det var visserligen mycket sorgligt att se henne så fruktansvärt avtärd, men ändå är jag så djupt och innerligt tacksam att han ringde mig och att vi åkte ner den gången också. Hon gick bort två dagar senare.

Så varför är vi så rädda att göra andra ledsna, att oroa andra, så ängsliga att de ska tycka att vi är besvärliga? Just nu är det mig en mycket stor sorg att jag inte fick träffa min kusin Inga en sista gång. Det hade känts mycket bättre om jag hade gjort det.