En artikel/krönika i Alba om orimlig diskriminering…
Jag ska börja att då och då rekommendera/skriva om artiklar i Alba, den tidskrift som denna blogg är en del av, som har många läsvärda sådana och idag vill jag rekommendera en artikel/krönika av Cecilia Malmström om orimlig diskriminering av homosexuella föräldrar. Hon skriver bl.a.
De barn jag känner som lever med homosexuella föräldrar är det inget särskilt med. De är som barn är mest och deras kompisar tycker inte heller att det är så konstigt att de har två mammor eller pappor. Däremot har kompisarnas föräldrar eller lärarna ofta fördomar.
Det Cecilia Malmström skriver är så sant. Jag har en liten historia om min dotter, som visar hur barns världsbilder byggs upp. När hon var liten var mormor skild från morfar och omgift med en annan man, vi kan kalla honom Eskil (sedan skilde sig mormor från Eskil och gifte om sig med riktige morfar igen, men det är en annan historia). En dag, då dottern var omkring 4 år, satt hon på golvet och lekte med en jämnårig grannflicka, som berättade att hon hade varit hos mormor och morfar över helgen, varpå dottern undrade:
– Men var har du din Eskil då?
Så dottern hade alltså en farmor, en farfar, en mormor, en morfar och en Eskil. Barn har, som sagt, inga fördomar, sin föreställningsvärld – och sina fördomar – får de från oss vuxna, från hur vi lever och från vad vi säger.
Länk:
-Cecilia Malmström: Orimlig diskriminering av homosexuella föräldrar, Alba
07/02 11:50 at 11:50
Det var en solskenshistoria. Mina barnbarn har vänner i en familj med två mammor. Och det var inget särskilt med det. Mammorna var en integral del av den föräldragrupp som hjälpte till på dagis och vid utflykter. Som du säger, det var naturligt för de små barnen. Den yngste sa bara: ”Grandma, Noah has two mommies!”
Det är som med andra fördomar; barnen får dem från vuxna.
07/02 12:02 at 12:02
Du har såklart helt rätt i vem det är som bär på fördomarna om gayföräldrarna.
Jag har en lite liknande anekdot om barns sätt att lappa ihop sin världsåskådning med de fragment som finns att tillgå (inte olikt oss vuxna alltså fast det är lite lättare att följa tankespåret hos ett barn). En före detta arbetskamrat till mig, vars biologiska farsa hade dött när hon var liten tror jag, växte upp med en styvfar som hette Styrbjörn. Eftersom orden styv och styr till förväxling liknar varandra så drog hon den, efter förutsättningarna helt rimliga, slutsatsen att styv/styr var ett prefix som automatiskt knöts till alla styvfäder. Hade hennes mamma gift sig med nån som hette Erik så hade han fått heta Styv-Erik och så vidare. Genial men felaktig koppling…
07/02 16:41 at 16:41
Ja barn kan ju ibland dra underbara slutsatser, eller förfärliga sådana, utan att vuxna en har en aning om hur deras föreställningsvärld ser ut. Dottern blandade exempelvis en period i tidig barndom ihop orden ”själ” och ”stjäl”, som ju uttalas likadant, och var övertygad om att det där med att komma till himlen var samma sak som att hamna i fängelse. Har ingen aning om hur länge hon levde med den villfarelsen innan jag fick den klar för mig och kunde korrigera hennes idé om saken.
Själv minns jag en föreställning som min pappa bibringade mig när jag var liten, och som han nog aldrig fick en aning om att jag omfattade. Han sade mämligen alltid, när jag ”ville” något som inte han ville, att: ”Du har ingen egen vilja, din vilja står i skogen och växer”
Jag grubblade mycket över den där viljan i skogen, var fast övertygad om att den var en liten gran, och kunde inte förstå hur den skulle komma in i mig när jag blev vuxen, för det insåg jag ju, vuxna hade egna viljor. Mina grubblerier om det här problemet slutade alltid med att jag tröstade mig med att även om jag inte förstod det här nu, så skulle det väl lösa sig när jag blev stor, för det hade det ju gjort för alla andra vuxna.