Så var det plötsligt vår igen. 18 grader varmt två dagar i rad och för bara 14 dagar sen hade vi 15-20 cm snö i hela trädgården. Idag kom den första sädesärlan. Jorden har nästan rett sig redan, snödropparna blommar sedan en vecka och blåsipporna började blommar för ett par dagar sen – men fåglarna sjunger inte.

Förra våren skrev jag om min Kålle Trast som hade sjungit så fantastiskt för oss från högsta grenen i den halvdöda eken vid tomtgränsen under fem somrar men som inte återkom förra våren. Jag saknade honom otroligt förra sommaren. Varje sensommar tidigare, när han slutade sjunga, tänkte jag att ”hoppas jag får leva för att höra honom igen nästa vår”. Förra våren fick jag inte det alltså, trots att jag fortfarande levde. Några koltrastar sjöng lite längre bort men ingen i träden runt huset. Jag gissade att Kålle hade strukit med under den hårda vintern men lyckades inte räkna ut varför ingen annan koltrast intog hans revir nu när det var ledigt.

I år är det samma sak igen, fast värre  – inte en enda koltrast som sjunger någonstans i närheten. Det låter förstås lite fånigt men jag saknar sången så ofantligt, så mycket att jag känner mig rent nedslagen över att inte få höra någon koltrast sjunga i trädgården i vår heller. Men, nu tror jag inte längre att tystnaden förra våren och nu i vår beror på de kalla vintrarna. Istället har det gått upp för mig att man förstörde Kålles boplats förrförra hösten.

Det är nämligen så att runt hälften av vår stora tomt har vi ett s.k. naturvårdsområde. Där ska det bara vara lövskog. Så förrförra hösten kom en man en dag och sågade ner vartenda gransnår under de stora lövträden, som förresten till stor del består av stora askar som har drabbats av askskottsjukan och håller på att dö men där finns också en del ekar och aspar. Runt resten av tomten har vi högt uppvuxen granskog där det bara finns barr på marken. Därmed finns inte en enda liten buske kvar i omgivningen, inte ett enda litet gransnår, ingen undervegetation bara kala marken. Man förstörde, inser jag alltså nu, därmed många fåglars boplatser. Även annan fågelsång lyser med sin nära nog totala frånvaro på andra året. Det är så ledsamt tyst ute.

Koltrasten är visserligen ingen utrotningshotad fågelart men nog är det lite konstigt att man sköter ett ”naturvårdsområde” på det sättet att man förstör området för alla markhäckande och lågt häckande fåglar. Borde man inte gallra lite pö om pö i sådana områden, så att det alltid finns en del buskar och lägre snår för fåglarna att häcka i?

Så här såg det ut de åren han satt i eken och kvintilerade varje dag hela våren och sommaren:

koltrast

Nu sitter jag på trädgårdsstolen och tittar då och då upp på den tomma torra grenen och det riktigt värker i mig att han inte sitter där mer. Stor saknad känner jag när jag nu går ute i min tysta trädgård och skrotar i rabatterna. Jag vill höra fågelsång på våren. Den utgör en av livets ljuspunkter.

/Kerstin

Länk:
- Vad är lycka, Motvallsbloggen 3/6 2009, om koltrastsång
- Sommaren har kommit till vårt hål i skogen, Motvallsbloggen om saknaden efter Kålle Trast, 27/5 2010