Så är det dags att hävda att trygghet är fördärvligt
Vi rusar med snälltagsfart hundratals år tillbaka i tiden, som jag redan påpekat. Även påståenden om att trygghet är fördärvligt är ett eko av förra sekelskiftet. Under 1700-talet ansåg överklassen att ett lands största rikedom var en stor och fattig befolkning, en idé som, tillsammans med massor av andra idéer från de tidigare århundradena, fått en renässans på senare tid.
De flesta som uttalar ”sanningen”, att trygghet är fördärvligt, är själva väldigt trygga även om många av dem lever i en bedräglig trygghet. De har oftast fast anställning, goda inkomster, är friska och föreställer sig inte att de skulle kunna hamna i situationen att de blir beroende av andra, blir allvarligt sjuka, förlorar allt de äger, att de en dag står utan både inkomster och bostäder, att de skulle behöva tigga för sin överlevnad, hos socialen eller på gatorna, eller övergå till kriminell verksamhet för att få mat i magen varje dag.
Som vanligt handlar det om lite lagom av varorna trygghet/otrygghet. Att våga innebär alltid ett risktagande, men det finns risktagande och risktagande. De allra flesta vågar inte chansa – på nytt jobb, på att starta eget, på att förändra sina liv radikalt, om risken är att de förlorar hela sin framtid även om många är beredda att ta risken att förlora en del. De flesta är inte kreativa om all deras energi går åt till att klara sig för dagen, för att ha mat i magen varje dag och tak över huvudet när det är busväder, eller lider av så allvarliga sjukdomar eller fysiska plågor att all deras energi går åt till att överleva, minut för minut.
På total oförutsägbarhet, alltså på total otrygghet, tenderar de allra flesta att reagera med oföretagsamhet eller med ren apati. Detta vet man, djur reagerar likadant nämligen. Både människor och djur förlorar initiativförmågan under sådana omständigheter, de blir ängsliga och rädda och människor som befinner sig i detta sinnestillstånd gör inga kreativa insatser. Somliga, men en liten minoritet av oss, gör emellertid något, inte sällan börjar de med kriminell verksamhet, som är det enda alternativ man har om man saknar alla resurser.
Att otryggheten inte var så kul kunde ett antal tidigare unga, framgångsrika och självcentrerade IT-människor konstatera för inte så länge sedan, varvid fackföreningen fick en tillströmning av sådana. Plötsligt, i motgångens tid, kändes tydligen det kollektiva ansvarstagandet viktigt för dem.
Hur i all världen har min generation föräldrar lyckats föda upp en hel generation där superegoisterna förefaller dominera, med folk som anser att i medgång har de ingen anledning att bry sig om andra, mindre lyckligt lottade medmänniskor, i motgång däremot vill de gärna ha dessa andra människors stöd och hjälp. Vad var det som gick fel i välfärdssamhället? Något var det, men det var inte för mycket trygghet, det var inte för lite ”hårdare tag”, det var attityderna som förändrades. Varför gjorde de det?
Jodå, jag har egna tankar om saken, somliga har jag redan, direkt och indirekt, berört på bloggen, andra tankar om saken kanske jag återkommer till.
19/01 17:05 at 17:05
Bra och intressant skrivet, Kerstin!! Är nyfiken på dina tankar vidare i detta!
Som den med kreativt yrke (musik, jo, yrkesmässigt, men med andra kreativa intressen också) bara helt spontant: för drygt 20 år sedan läste jag 20 p pedagogik på Uppsala universitet (hade då redan en yrkesutbildning OCH jobb, men tyckte väl att jag inte var tillräckligt bra eller gediget utbildad! Förstås!). I en av kurserna pratade vi just om trygghet och kreativitet… Man inbillar sig ju att musiker etc. p.g.a. sin tuffa tillvaro blev (blir) extra kreativa?? Jag trodde ju redan då att så inte är fallet… Och vår lärare bekräftade denna min högst privata tes. Men detta är ju ganska länge sedan så jag minns inte hur han resonerade, men kontentan av det hela kommer jag ihåg (jag undrar om inte min dåvarande chef hade några käcka idéer om att litet lagom otrygghet var bara danande eller något liknande – en aning ironiskt, och jag blev ganska irriterad över det redan då. Och detta trots att jag själv vuxit upp i ganska goda materiella omständigheter för den tid då jag var barn och ungdom, trots uppväxt i STOR familj, alltså med många att försörja. Och en hel del resurser att få utveckla ditten och datten för oss alla. Dvs man kan gott säga ganska trygga förhållanden, materiellt verkligen).
Förresten, alla kompositörer och musiker hade inte jättetufft med ekonomin o.d. och växte inte upp under tuffa, otrygga förhållanden så… En som bara så här kommer för mig är kompositören Felix Mendelsohn, som kom från ganska bra förhållanden… Om jag inte minns helt fel!?
Handlar trygghet om något mycket mer? (men jag tror på våra sociala trygghetsnät).
19/01 20:00 at 20:00
Berätta gärna om de tankar du nämner, Kerstin.
Jag har inget att invända mot ditt inlägg om otrygghet. Dessvärre tror jag dock – precis som du uttrycker det – att de flesta inte tar saken på det allvar som det egentligen kräver. Jag tror folk i allmänhet som lever under relativt trygga förhållanden inte kan tänka sig att det faktiskt kan vara så illa för somliga, även i välfärdsstaten Sverige. Man skjuter helt enkelt ifrån sig obehaget att ta reda på sanningen. Precis som en ung journalist i GP skrev beträffande fattiga barn. De, enligt journalisten, finns inte i Sverige. Inte en enda av dem. För de kan ju gå till socialen för att få sig en biobiljett om de så önskar.
Jag kan inte tänka mig annat än att den nämnda journalisten har vuxit upp med en silversked i munnen.
20/01 03:35 at 03:35
Eija och Marie:
Jag minns fär sådär en 30 år sedan, då jag hade med mig en god vän från Kinna till Göteborg, och vi besökte ett par av mina bekanta i gamla Landala, som förvisso inte var modernt men trots det ganska trivsamt (rivet numer). Den goda vännen från mitt hemsamhälle, med föräldrar med egen villa och dessutom boende i egen sådan själv, trodde inte sina ögon när hon såg hur folk kunde bo i centrala Göteborg. Hon uttryckte stor förvåning över att folk bodde så där ännu idag (på 70-talet) det hade hon inte trott menade hon. Jag, som visste att massor av människor bodde så, blev faktiskt överraskad över hennes förundran, över att moderna människor kunde vara så okunniga om hur det faktiskt såg ut i vissa delar av landet och för somliga människor.
Så nej, många av de mer välbeställda kan inte ens göra sig en föreställning om hur det är att leva och klara sig på socialbidrag. Kanske är det därför de tror att alla jobbar svart?
20/01 08:46 at 08:46
Ja, kanske det. Okunskap är ju ofta orsak till skeva föreställningar. Jag gillar det där indianordspråket: ”Döm aldrig någon innan du gått två veckor i hans mockasiner” – och det gäller förvisso alla slags förhållanden.
20/01 09:54 at 09:54
Kerstin, jag har i ett annat sammanhang diskuterat individualismen och balansen mellan solidaritet och individualism. Du frågar dig: ”Hur i all världen har min generation föräldrar lyckats föda upp en hel generation där superegoisterna förefaller dominera” … och ”Vad var det som gick fel i välfärdssamhället?”
Jag har inget svar på vad som gick fel i välfärdssamhället. Kanske var vi för upptagna med att bygga upp det? Eller kanske det där med ”superegoism” inte riktigt hänger ihop med välfärdssamhället som en ekonomisk institution, utan hellre med de värderingar vi förlorat på (moderniserings)vägen?
Kanske en del orsaker finns i den ovannämnda obalansen mellan solidaritet och individualism? I mångt och mycket tycks individualismen s.a.s. spårat ur och utvecklats till en sorts ”präktighetsegoism”? Med termen avser jag en viss obefogad övertro på den egna förmågan som vuxit fram parallellt med fokus på det egna självet och ens framgångar – dvs. individualismen med allt gott som det inneburit av ökade (val-)möjligheter, men också medfört en överbetoning av möjligheter i ett samhälle där den tekniska utvecklingen bidragit till en ständigt ökad konkurrens OCH med den, stordrift av både barnuppfostran och kycklinguppfödning, krasst uttryckt.
Den ökade konkurrensen har tvingat människor in i ett ekorrhjul där enbart prestationer räknas. Till saken hör också att man i individualismens spår och bland dess alla möjlighter, i den allt hårdnande konkurrensen, faktiskt måste välja bort något när man väljer sig själv, sitt ”självförverkligande”, sin karriär (och även ibland när man ”bara” väljer överlevnad !.
Allt som oftast tycks det vara omsorgen som vi dragit ner på. Och vad står omsorg för om inte just de värden som valts bort ( – särskilt när man betänker termen ”egoist”)?
Jag undrar om inte själva den värdegrund som samhället en gång vilade på, har rasat, men om det skett tack vare ”egoismen” eller om ”egoismens” framträdande bidragit till att värderingar gått förlorade, vet jag inte. Sedan kan man ju även spekulera vilken del den sekulariserade religionen spelar i sammanhanget, liksom övertron till vetenskapen och förnuftet samtidigt som känslor betraktats som något sekundärt. Känslor?
Omsorg kan inte kallas omsorg utan känslor av viss hängivenhet och viss tillgivenhet, men i det moderna samhället har institutioner fått överta stora delar av ”tillgivenheten”. Kan institutioner visa tillgivenhet?
Hu, det här ämnet skulle jag kunna fortsätta plädera i hur länge som helst … men för denna gången, sätter jag punkt abrupt.
20/01 13:15 at 13:15
Det var väldigt vad du är otrygg och negativ. Vad är det du vill att samhället skall göra för dig? Sverige har världens högsta skattetryck på 51% av BNP, vill du höja det ytterligare eller oprioritera resurserna?
20/01 15:50 at 15:50
Johnny:
Förstår du inte skillnaden mellan principiella resonemang och resonemang som rör en enskild individ?
Har indivualismen gått så lågt idag att man tror att det endast går att diskutera det egna jaget och att man aldrig kan diskutera problem i princip?
20/01 17:44 at 17:44
Kerstin.
Jag upplever att du diskuterar samhälls problem som berör dig och jag är bara förvånad över den rädsla och negativitet som du ger uttryck för, därmed inte sagt att det är rätt eller fel att känna rädsla eller negativitet.
Jag har en god vän som röstar på socialdemokraterna och han känner sig otrygg och rädd för framtiden med den nya regeringen vid makten och är helt övertygad att det blir ett hårdare, kallare och otryggare samhälle.
Själv känner jag inte alls så, jag tycker bara politiken är kass oavsett om det är moderater eller sossar som styr och att de slösar bort folks pengar och tar ut enorma skatter. Jag har inget förtroende för politiken för jag är övertygad om att politikerna har främst sitt eget bästa för ögonen och försöker bara formulera sitt budskap så säljande som möjligt sedan levererar de ändå inte. De lovar en bättre framtid som de inte kan leverera och så har det alltid varit för mig.
20/01 19:43 at 19:43
Vilken roll har massmedia spelat? Och vad har nedskärningarna i skolan den senaste 15-årsperioden inneburit? Är tilläggsfrågor till de du ställer, Kerstin.
Lars H. Gustafsson skriver på ett ställe (han tar också upp detta) ”Vi lever dessutom i individualismens tidevarv där gemensamma värden ifrågasätts.”
Owe Wikström skriver om de senaste decenniernas individualism och sköt-dig-själv-mentalitet. Ansvaret för andra har om inte försvunnits så kraftigt tonats ner. ”Ansvaret för de svaga och för dem som inte orkar tala för sig själva ignoreras till stor del. Han menar att ett annat ideal har vuxit sig desto starkare; den ”fria” (min kursivering!!) individen främst inriktad på sin egen framgång. Ansvaret för sitt privata självförverkligande – att lyckas och att synas – ligger i centrum. Han skriver om behovet av att bli sedd och bekräftad. ”Nya koder har långsamt smugit sig in, särskilt i populärkulturen. De är självklara och sällan ifrågasatta: ’Jag först’ och ’Allt genast’, en ogenerad individualism och lust att så fort som möjligt uppleva så mycket som möjligt och gärna bli (framgångs-) rik”.
Han skriver om de otaliga valsituationernas och livsstilsalternativens epok och att motkulturer visst finns, men de ter sig relativt tysta och lågmälda i jämförelse med konsumismens grälla annonskampanjer. ”Rörelsen är tydlig: från kollektiv till individ, från gemenskap till ensamhet /…/ kanske riskerar man ett demokratiskt underskott när individen ignorerar det gemensammas bästa.”
Han menar att vi måste ifrågasätta enkla lösningar, att skönlitterär läsning (som få hinner eller ger sig tid till idag?) kan fungera som korrektiv till populärpsykologins självhjälpsmanualer – des om erbjuder snabb lycka och framgång. Och skriver om självupptagenheten och godhetsunderskottet och att ”De som har färdiga recept finns det alltför gott om”. Undrar ”Vart to g godheten vägen, den personliga önskan att handla osjälviskt och inte för att nå egen framgång? Har tankar som oförvitlighet, artighet, hederlighet, viljan och önskan att vara förekommande, att tänka på andra försvunnit?” Ja, jag undrar också när jag läser alltför många blogginlägg här och där.
Och han undrar också samtidigt hur det kommer sig att personer som vill försöka vara självuppoffrande och ignorera sin egen framgång inte sällan uppfattas som romantiker eller naiva världsförbättrare.
En hel del i hans senaste bok har titeln ”Självet som projekt”!!! Och första kapitlet ”Självförverkligande eller självupptagenhet?” Fokus i massmedia ligger på individens ansvar för sig själv och sin framgång (och självklart också misslyckande!). de misslyckade eller svaga är osynliggjorda, de hamnar i medieskugga. Slog mig när jag åkte iväg här på lunch som jag var bortbjuden på hur jag reagerade när vi fick en borgerlig regering 1991: jag ville inte riktigt höra om de missgynnade med den politik som började genomföras… men reagerade mycket mot den. Men jag gjorde inte som de som idag är i den ålder jag var då eller är något yngre än jag var då med att ifrågasätta om svaga individer överhuvudtaget existerade, en fråga som jag har läst åtminstone ett par gånger av människor i bloggkommentarer… Många vill inte se det? Vill inte höra det? Och använder försvarsmekanismen att ifrågasätta om fenomenet över huvudtaget finns?? Ditt förtydligande triggade detta också, Kerstin!!
Vanliga, ensamma och övergivna medmänniskor, var syns de i de glansiga magasinen eller i kvällspressens bilagor? Jag läste ICA-kuriren igår som hade ett rejält inlägg om Björn Borg. Börjar känna alltmer att jag nog kommer att säga upp den prenumerationen också, vill inte gynna tidningar som har visst budskap eller viss syn. Om Borg som tjänar flera miljoner på att låna ut sitt namn till märkeskläder, han bor i 600 kvm stort hus på Värmdö och det framställdes som något åtråvärt och attraktivt… (ursäkta, men en drönartillvaro lät det som… Och ganska torftig?).
Wikström skriver: ”I undertexterna finns en underton av att detta måste man unna sig. Livet får inte bara rinna förbi.”
Wikström efterlyser en lågmäld trivsel. Och menbar att det härliga livet är en massmedial och konsumistisk konstruktion. Och undrar samtidigt: ”Är detta en klassfråga? Vem har råd med detta brus av ständigt tillgänglig lyx? När all denna härlighet framställs som så enkle att nå – tio punkter hur man lyckas – är det klart att skulden eller skammen ökar hos dem för vilka uppmaningen ’Du kan bara du försöker!’ bli ett hån”.
”Dold bakom denna framgångsmyt finns tanken att det är individens eget fel om han/hon är olycklig eller misslyckas.” Nej, Gud förbjude om man gör det! Och många (unga?), men inte alla (som de unga som faktiskt tror på solidaritet och lojalitet osv.) vill inte bli påminda om att livet kan ha baksidor? Att det faktiskt FINNS begränsningar!
”I den starka tilltron till den enskildes förmåga – the American dream – finns ett lika stort bortseende från de svagas sociala och ekonomiska behov och berättigade krav. Det är som om svaghet och bräcklighet har börjat likställas med dumhet.” Och baksidan av detta är att ”istället för kamp och opposition och resning vänder många sin besvikelse inåt [och klander på sig själva; fan, vad misslyckad! Skäms!!]: ’Jag får väl skylla mig själv. Det är nog mitt eget fel. Jag borde tänka mer positivt, gå på kurs, lära mig stajla min personlighet’.”
Han menar att lösningen på gigantiska sociala problem, brist på jämlikhet och politiska frågor individualiseras… För, du kan bara du vill!! Tänk positivt! Väl glädje! Lätt som en plätt!
Att andra påstår något annat blir som en förolämpning!? Och dessa attackeras: ”Men snälla, NN!!” Nu får du väl rycka upp dig! Ta dig i kragen! Så undras om det ligger något i det Eija skrev, tryggheten är ganska skenbar och bräcklig?? Man klamrar sig fast vid en tro att man kan försätta berg! (måste man försätta berg?).
Detta ständiga ältande av alternativ skapar också en längtan efter enkla råd! Och starka ledare?? Framförallt bland dem som fått en auktoritär och brutal uppfostran? Jonathan Pincus har skrivit att när han undersöker barn (ungdomar) med beteendestörningar, som ADHD, och han vill fastställa om övergrepp/misshandel förekommit måste frågor han ställer vara noggrant utarbetade om fysiska och sexuella övergrepp. Han har funnit det mer fruktbart att fråga indirekt om dessa saker, som hur en förälder reagerade i en särskild situation, t.ex. vad för sorts saker patienten gjorde som ledde till bestraffningar. Detta angreppssätt lägger ”skulden” på barnet snarare än på föräldern och därigenom kan man som utfrågare få veta saker. Våldsamma individer har en stark benägenhet mot att vilja bevara en positiv syn på sina föräldrar och vill ofta inte klandra dem för övergrepp eller karaktärisera dem som misshandlare”!!! Han ger exempel på vad barn kan uppfatta som straff som passar till det brott ett barn begått. Som en liten pojke som försökt rymma för att undvika att bli bestraffad för att han slagit sönder ett fönster. Hans pappa och syster band honom och brände hans fotsulor med ett tänt ljus för att hindra honom från att springa iväg igen! Och enligt barnets åsikt så var detta ett straff som motsvarade det ”brott” han begått. Han ansåg det vara försvarbart och inte misshandel. Barn har en oerhört stark tendens att idealisera sina föräldrar tror jag han vill säga. Ju värre de blivit behandlade desto mer. Att skydda dem och inte skämma ut dem och inte minst tro att de straff det fick var helt förtjänta p.g.a. dess dålighet och förseelser och onda gärningar.
Pincus menar att våld var mer förekommande under 1990-talets USA än under depressionen under 1930-talet trots att en tredjedel av arbetskraften var utan arbete, människor var dåligt klädda och hade dåligt boende, svält var vanlig. Men han påpekar också (stryker under) att våld är vanligare förekommande bland de socioekonomiskt lägst stående!!! USA har också 7,4 mord per 100 000 människor, medan Europa har 1,2 mord per 100 000 personer enl. Pincus (Finland dock 17,6 mord, om jag minns rätt!!). Och i USA är klyftorna större än här, än så länge… Och vi har ett inte ännu helt nedmonterat trygghetsnät…
20/01 20:26 at 20:26
PS. Vill förtydliga så det inte uppstår några som helst missförstånd: ”Våldsamma individer har en stark benägenhet att vilja bevara sin positiva åsikt om sina föräldrar och vill ofta inte klandra dem för misshandel eller att karaktärisera dem som misshandlare.” Detta trots att de enligt Pincus åsikt är klar misshandel enligt hans definition.
22/01 14:32 at 14:32
Jonny:
Det var ju bra att du känner dig trygg. Antar att du är miljonär alltså.
Själv känner jag mig inte speciellt otrygg, men jag ser människor omkring mig som far illa, och som nu råkar ännu värre ut, och jag råkar bry mig om andra människor också. Det beror nog på att jag växte upp i en tid då man skulle bry sig om sina medmänniskor.
23/01 06:27 at 06:27
#11 Kerstin:
Trygghet kan bara upplevas innifrån och har inte med yttre omständigheter att göra även om vi människor ofta tror det. Det finns utfattiga tiggare i Indien som är lyckligare än alla miljardärer tillsammans. Det finns många otrygga miljonärer och de jobbar hårt på att bli trygga miljardärer och sedan biljonärer om de inte dör innan förstås.
Det är väl bra att du bryr dig om människor, den som har mest glädje av det är du själv. Att springa omkring och kritisera andra för att inte de bryr sig är bara slöseri med tid och energi och leder inte till någonsomhelst förändring hos andra i vilket fall som helst. Bättre att älska livet och alla dess kreationer som de är för bästa resultat och glädje.
23/01 16:20 at 16:20
Johnny Boy! Du är den enda normala i det här gänget. Skriva kort och innehållsrikt kan du också. Alla långa drapor på en halvmeter eller så bara tröttar ut…
Skärp till er ni damer! En blogg är inte en dagbok och inte heller en terapilektion. Håll nere inläggen…detta fria skrivande ÄR inte intressant för fler än er själva OCH tyder inte på kreativitet. Tänk först – skriv sedan.
23/01 17:10 at 17:10
Det är fint att vara naiv:
Nå, det är ju frivilligt att läsa vad som skrivs här också
23/01 18:16 at 18:16
Visst är det, och frivilligt att kommentera också… förutom att du kan utöva din makt och sålla vissa inlägg. Men inte mitt! Jag tycker det är synd med alltför långa (och du får väl hålla med om att vissa inlägg verkligen är LÅNGA och ostrukturerade och ibland lite poänglösa)inlägg. Själv bara skrollar jag förbi dem utan att läsa och det är ju en taktik. Men någon har skrivit i timmatal och VILL bli läst. Därför: Skriv kortare så man orkar läsa.
23/01 18:39 at 18:39
#13 Det är fint att vara naiv!
Tack för komplimangen,
23/01 21:33 at 21:33
Det är fint att vara naiv:
Du har ju rätt, i princip, i att ska man skriva långt så ska det vara väl skrivet och dessutom kännas viktigt för att man ska vilja/orka läsa det.
24/01 11:21 at 11:21
Vissa frågor har inga entydiga svar. Tas sådana frågor upp till diskussion och frågan råkar beröra någon, intressera någon, så föreligger klart en risk att inlägget blir långt.
Det ÄR en konst att kunna skriva kort och innehållsrikt. Kerstin är mycket duktig på det!
Själv ser jag så många kopplingar till saken, så många vinklar, så många perspektiv som människor på jorden, så det tenderar bli lite långt när jag skriver….
Jag ämnar skriva i alla fall..
Jag rekommenderar att ni som inte vill, låt bli att läsa!
Varma hälsningar