Libyen och andra krig: Inte alls så rationella beslut bakom krigsinsatser som vi gärna tror
Det här inlägget har sin grund i att jag såg filmen ”Wilsons War” förra fredagen. Det var en film med Tom Hanks som kongressledamoten Charlie Wilson och Julia Roberts som den stenrika texasdamen Joanna Herring. Den handlade om hur USA kom att stötta afghanerna i kriget mot Sovjet. Jag tog den väl inte på så överdrivet allvar när jag såg den men när jag började kolla upp historien lite närmare så verkar den faktiskt vara korrekt i sak även om det verkliga spelet naturligtvis var mer komplext och utdraget än vi såg i filmen och betydligt fler människor var inblandade i processen än filmen visar.
Axel Oxenstjärna lär ha sagt till sin son att : ”Vet du inte min son med hur lite klokhet världen styrs”. Han hade tydligen alldeles rätt och jag skulle bli pensionär innan jag förstod den fulla vidden i detta yttrande, efter att jag i hela mitt vuxna liv har grubblat mig halvt grön för att försöka förstå alla galenskaper som politiker har företagit sig under den tid jag levt, varför dessa beslut har ”begåtts” alltså.
Vi vanliga människor, som tänker lite, försöker ju oftast hitta rationella skäl till olika staters och politikers ageranden. Det förefaller alltså vara att tillskriva politiker alldeles för mycket av förnuftigt tänkande. Det enda politiker verkar tänka rationellt om är hur de ska lura sina medborgare att acceptera vad de gör och möjligen om sin egen personliga ”välfärd”. De politiska orsakerna till vad de gör kan sedan vara hur ogenomtänkta och kortsiktiga som helst och utan någon som helst kontakt med verkligheten.
Så här var det alltså, i korthet (den som såg filmen kan hoppa direkt till ”Dagens Afghanistankrig”) när USA ingrep i kriget mellan afghanerna och Sovjet: Joanna Herring hade varit i ett flyktingläger i Pakistan och förfärats över vad hon såg, framför allt av att se barn som lemlästats av sovjetiska landminor. Hon ville stoppa de hemskheter som hon sett och engagerade Charlie Wilson, som var Texas man i kongressen. Han var tveksam först men efter att han hade varit i flyktinglägret, och med egna ögon sett de drabbade, började han skaffa fram pengar och tillstånd att skicka vapen till afghanerna, till dem som senare kom att kallas talibaner. Wilsons lobbande föll i god jord i USA, men han fick även stöd från andra stater. Således utrustades talibanerna i Afghanistan med målsökande robotar bl.a. med vars hjälp de kunde börja skjuta ner sovjetiskt flyg och därmed stoppades till slut Sovjets framfart i Afghanistan.
Det var förstås så att många styrande i USA gillade idén att Sovjet skulle besegras i Afghanistan, men längre än så verkar det alltså inte ha varit någon som tänkt. Vi vet hur det gick. Talibanerna kom till makten i Afganistan och började inrätta en stat byggd på islamiska lagar, förbjöd kvinnor att gå i skola, förbjöd dem tom att gå till läkare och givetvis att arbeta utanför hemmet, samt tvingade alla kvinnor att bära burka. De började riva urgamla kulturhistoriskt värdefulla monument och, vilket väl var bra dock, fick totalt stopp på opiumodlandet i landet som återupptagits i dagens Afghanistan.
Dagens Afghanistankrig
Ett antal år senare fick Bush d.y. för sig att Usama bin Ladin hade planerat och ansvarat för 9/11-attentatet på World Trade Center och bestämde sig för att straffa honom, där han antogs befinna sig, i Tora Bora-bergen i Afghanistan, detta trots att bin Ladin visserligen välsignade tilltaget att flyga in World Trade Center men förnekade direkt inblandning.
Den USA-ledda invasionen av Afghanistan officiellt Operation Enduring Freedom, inleddes de 7 oktober 2001, i kölvattnet efter 11 september-attackerna samma år. Det officiella målet med invasionen var att fånga Usama bin Ladin, utrota alQaida, och få bort talibanregimen.
Senare samma månad installerade FN en interrimsregering i Afghanistan som leds av Hamid Karzai. År 2004 hölls val i landet…
FN:s säkerhetsråd fastställde 1999 och 2000 resolution 1267 och 1333 som var riktade mot talibanregimen, som gav al-Qaida finansiellt och materiellt stöd, för att få talibanerna att utlämna bin Ladin till rättegång för ambassadbombningarna och att få dem att stänga träningsläger. (Afghanistankriget (2001-)
Sagt och gjort och utan vidare eftertanke satte USA igång att bomba i Afghanistan (7/10 2001), och liksom senare i Irak helt utan tanke på konsekvenserna och hur man skulle ta sig an dessa. Irakkriget rättfärdigade Bush med att hävda att Saddam satt på massförstörelsevapen och hotade att totalförstöra hela världen. När det stod klart att Saddam inte hade dessa massförstörelsevapen sade han istället att han ville hämnas på Saddam för att denne hade försökt att döda hans pappa i samband med Kuweitkriget. Det senaste har ingen förnuftig människa trott på men nu börjar jag faktiskt göra det. Mer eftertanke än så behöver tydligen inte ligga bakom startande av krig och orgier av mördande och förstörelse. Förnuftigare än så verkar inte Västvärldens politiker vara. Bakom alla USA:s krig tycks dessutom vissa galningars i USA idé om att ge USA världsherravälde ligga, oavsett kostnader i människoliv, en vanvettig pojkdröm alltså.
Resultatet känner vi. Halva Europa har dragits in i bomb-och krigsaktiviteter i Irak och senare i Afghanistan. Mängder av oskyldiga civila har dödats, lemlästats, torterats och tvingats på flykt.
Filmen ”Wilsons War” och det som förefaller ha varit orsaken till det nu pågående Afghanstankriget fick mig att börja fundera på hur dagens bombande av Libyen började. Vilka var det som flaggade för detta bombande av Libyen, varför gjorde de det? Så jag började söka svaret på den frågan på nätet. Därmed är jag framme vid:
Beslutet att bomba Libyen (=inrättandet av flygförbudszonen).
Hur kom det sig alltså att (delar av) NATO, och Sverige, nu krigar och bombar i Libyen? Det är desto konstigare som Ghadafi, som tidigare framställdes som djävulens avföda på jorden, togs till nåder igen 2003 och han har sedan dess verkat komma alldeles förträffligt väl överens med Väst. Varför attackera honom nu samtidigt som man utan vidare accepterar att andra diktatorer i Mellersta Östern dödar sina landsmän?
Först tänker jag på att agerandet i Libyen från Västvärldens sida rätt mycket liknar det som hände i Irak. Där beslutades om en överflygningsförbudszon efter Saddams invasion i Kuweit, och det första Irakkriget, varefter USA bombade Irak regelbundet under dryga tio år samtidigt som man utsatte Irak för handelsblockad och fick Saddam att skrota alla planer på egna atomvapen. Det senare var också fallet med Ghadafi, som lade ner sina planer på sådana i början av 2000-talet vilket var en av orsakerna till att han togs till nåder igen i Väst. Men nu beslutar Väst sig alltså för att börja bomba Libyen och klart i akt och mening att störta Ghadafi. Vad vill man ha istället?
Så här var det alltså: Den 15:e februari börjar omkring 200 personer demonstrera i Benghazi. Det ser först ut som en fortsättning i Libyen på de fredliga protesterna vi hade sett i Tunisien och sedan i Egypten. Demonstranterna skingrades av polisen och några demonstranter skadades, precis som var fallet i både Tunisien och Egypten. Dagen efter protesterade människor även i andra städer i Libyen och i Al Bayda satte de protesterande eld på ett par bilar och brände ner trafikpolisens högkvarter. Den 18:e avrättade de 50 legosoldater (?) i Al Bayda samt ett par libyska ”konspiratörer”, sades det. Det rapporterades också att Ghadafi använde helikoptrar mot de ”demonstrerande” och sköt och dödade mängder av dem.
Vad som faktiskt händer i Libyen är nu svårt att få grepp om. Rapporterna är inte entydiga och vi kan nog ta för givet att motsidans ondska överdrivs från båda sidor, som det brukar vara i sådana här fall. Klart är dock att våldet trappas upp dag för dag. Redan efter några dagar hade det hela utvecklats till något som mer liknar ett inbördes- eller klankrig än fredliga demonstrationer.
Klart är också att Ghadafi i tämligen gapiga och hotfulla ordalag beskyllde demonstranterna, eller rebellerna som de snart kallas, för att vara Al Qaida-män och ren drägg och att han förklarade att han tänkte bekämpa dem till sista blodsdroppen – förmodligen hans stora misstag. En del av Ghadafis förtrogna överger honom men han tycks ändå ha en hel del stöd i befolkningen.
Den 24:e kräver EU att Libyen ska uteslutas ur FN:s råd för mänskliga rättigheter och att FN ska utreda våldet mot människorna i Libyen och nu spärrar flera länder Libyens, eller om det är Ghadafis, ekonomiska tillgångar utomlands. Två dagar senare bildas en interimsregering i Libyen av Libyens förra justitieminister, som erkändes av den libyske US-ambassadören.
Hur och varför beslutade man att införa en flygförbudszon?
Så här långt och ända fram till idag får man ganska detaljerad information om det militär läget i Libyen på engelska Wikipediasidan om konflikten. Däremot är informationen om hur diskussionerna gått i Väst om hur man skulle agera, eller inte agera, i Libyen lite svårare att vaska fram.
I början av mars föreslår Cameron en överflygningsförbudszon över Libyen. Merkel och andra i EU menar nu att en sådan kan bara komma ifråga under förutsättningen att a) Ghadafi gör sig skyldig till värre brott mot sin befolkning b) att FN:s säkerhetsråd ställer sig bakom aktionen c) att Afrikanska unionen och Arabförbundet gör detsamma. Barack Obama är också måttligt intresserad.
Det tycks ändå ha varit Sarkozy som ivrade mest för en överflygningsförbudszon och som skulle komma att inleda krigsinsatserna i Libyen. Han vill avsätta Ghadafi och försökte omkring den 17:e mars få FN med på överflygningsförbudszon. Samtidigt försöker England och Frankrike få Arabförbundet med på noterna. Orsaken till Sarkozys iver att få agera kan mycket väl vara den som Björn Nilsson på bloggen Björnbrum föreslog i en kommentar här på bloggen och som även andra fört fram, att han ligger illa till inför ett val nästa år och tänker sig att lite uppvisande av handlingskraft ska göra susen. Möjligen tänker han sig också att det franska stridsflygplanet därmed ska få köpare.
The French president, in need of a political boost, called world leaders to an emergency war council in Paris to agree on military action against Moammar Kadafi in Libya, then his planes struck. (As France takes the reins on Libya, Sarkozy triumphs – Los Angeles Times)
Alltså satte han redan omkring 7:e mars ingång ett lobbande och ett intensivt arbete för ett ingripande i Libyen. Sarcozy är sedan länge god vän med filosofen med stor F i Frankrike, Bernard-Henri Lévy, i alla fall från och till. Levy ringer honom och erbjuder sig att resa ner till Benghazi för att tala med oppositionen och ta reda på vilka som leder upproret.
Two days later, on Monday, March 7, BHL was back in Paris, meeting with the president. Sarkozy said he’d take the extraordinary step of recognizing the rebels’ government the following Thursday. Then BHL took an extraordinary step of his own. He asked Sarkozy to keep the whole thing a secret from the Germans, who were already expressing reservations about supporting the Libyan uprising—and also from French Foreign Minister Alain Juppé, who would, BHL insisted, ”throw a wrench in the works.”
Sarkozy was riding high just then. He bragged to the Libyans that he’d have no problem persuading the European Union to back his play. But at a summit in Brussels the day after he recognized their government, he found ”the door slammed in his face,” says a friend. Germany’s Chancellor Angela Merkel tried to distance herself from French bellicosity, and, following her lead, the German press branded Sarkozy and BHL ”a pair of egomaniacs.” (In “Sarkozy’s war” in Libya, a not-so-hidden hand – Yahoo! News)
De personer Levy hade talat med i Libyen hade förklarat för honom att om de inte fick stöd utifrån skulle Ghadafi massakrera hela Benghazi och mängder av oskyldiga civila skulle dödas. Så nu var det bara att skrida till verket. Englands Cameron var med i leken, Tysklands Angela Merkel förhöll sig kall, liksom flera andra EU-medlemsländer. Men:
En FN-diplomat bekräftade 7 mars, anonymt till Ageny France Pressel att Frankrike och Storbritannien tillsammans arbetade på ett förslag till en FN-resolution om flygförbudszonen över Libyen. (Upproret i Libyen/Wikipedia)
Det är svårt att få något grepp om exakt hur turerna gick, men det är klart att USA ställde sig kallsinnigt från början i och med att försvarasminister Gates ansåg att man inte skulle ställa upp.
Any such account will, inevitably, lay out the moral case for protecting civilians from a tyrant. But the more one learns of the inside story of the war’s inception, as told by people close to Sarkozy, the clearer it is why U.S. President Barack Obama seemed wary of this alliance from the first. Intervention in Libya might well serve American ”interests and values,” as Obama said, but from the start White House aides shied away from what they called ”Sarkozy’s war” and were glad to let France have the glory—or blame. (An intimate look at French pres…)
Besvärligt för Sarkozy således:
It is leaving French president Sarkozy standing alone. On Thursday, in a surprise announcement forcing the hands of his EU partners, Sarkozy became the first head of state to recognize the rebels of Libya National Council as the country’s legitimate government. President Sarkozy also stroke a bellicose tone by proposing “targeted air strikes” in Libya as a way to end the violence. Sarkozy’s ability to act, usually for the worst but in this case for the better, can not be underestimated. (Will Sarkozy Have The Balls…)
I USA är Obama alltså tveksam och tycks helst vilja stå utanför ett ingripande i Libyen. Där kommer emellertid Samantha Powers, en kvinnlig journalist med ett Pulitzerpris bakom sig, som bland annat talade för ingripande i f.d. Jugoslavien mot serberna och som numer är medlem i det nationella säkerhetsrådet i USA, att agera för inrättandet av ett överflygningsförbudszon i Libyen.
The United States did not go to war in Libya because “there was some dramatic meeting in the Oval Office where everybody tried to persuade the president not to do this, and Samantha rolled in with her flowing red hair and said, ‘Mr. President, I stand here alone in telling you that history calls upon you to perform this act,’ ” said Tom Malinowski of Human Right Watch, a friend. (Still Crusading but Now on...)
På sin sida hade hon två andra kvinnor:
News reports first disclosed in the New York Times said that Ms. Power, U.N. Ambassador Susan Rice and Secretary of State Hillary Rodham Clinton helped overrule reluctant defense and military leaders in persuading Mr. Obama to launch military operations against Col. Gadhafi’s forces. (Anti- American Obama Aide...)
Nu lyckas man också, förmodligen Sarkozy, få med sig Arabförbundet, fast uppenbarligen var det bara halva förbundet som ställde sig bakom kravet på en flygförbudszon över Libyen (som man sedan försökt backa från dessutom). Men detta och de tre kvinnornas övertalningsförmåga räckte tydligen för att även USA skulle gå med.
You invade Bahrain. We take out Muammar Gaddafi in Libya. This, in short, is the essence of a deal struck between the Barack Obama administration and the House of Saud. Two diplomatic sources at the United Nations independently confirm that Washington, via Secretary of State Hillary Clinton, gave the go-ahead for Saudi Arabia to invade Bahrain and crush the pro-democracy movement in their neighbor in exchange for a ”yes” vote by the Arab League for a no-fly zone over Libya – the main rationale that led to United Nations Security Council resolution 1973. (Expose the US-Saudi Deal…)
Saken kommer så upp i FN:s säkerhetsråd, 19/3 2011 där man dock inte fattar ett enhälligt beslut om överflygningsförbudszon. Bl.a. Kina och Ryssland lägger ner sina röster. Men rösterna för räckte till och därmed fattades det numer berömda FN-beslutet 1973, om ett inrättande av överflygningsförbud i Libyen av humanitära skäl.
His 20 guests had barely reached an agreement when Sarkozy announced that French planes were already in the air preparing to strike. (As France takes the reins...)
Så var det igång. Någon vecka senare kommer förfrågan till Sverige om att medverka, vilket riksdagen beslutar i någon slags snabbprocess med mycket lite tid till eftertanke eller diskussion om saken.
Och fortfarande när FN beslutar om överflygningssförbudszon vet man inte riktigt vilka oppositionen/rebellerna i Libyen är och man har ingen aning om vad man åstadkommer, hur det kan komma att se ut i Libyen om den s.k. oppositionen, eller rebellerna, segrar. Somligt tyder nämligen på att Ghadafi hade rätt, att åtminstone några i denna opposition är al Qaida-anhängare.
Man kan i värsta fall få se samma utveckling i Libyen som i Afghanistan, muslimska fanatiker som inrättar en muslimskt styrd stat, eventuellt bara i östra Libyen, där situationen för många libyer blir värre än eller lika dålig som den varit under Ghadafi. Men, vad som hänt om inte om funnits det vet vi inte och kommer aldrig att få veta och fortfarande, även om några personer framträtt och av Frankrike erkänts som Libyens rättmätiga regering, vet vi inte vilka rebellerna är. Vad vi vet nu emellertid, är att efter att man slagit ut viktiga delar i Ghadafis försvar och så att säga gjort de stridande parterna mer jämnbördiga, även om Ghadafi fortfarande tycks starkast på marken, så har man bidragit till ett mer utdraget inbördes- eller klankrig och troligen till att fler civila drabbas, skadas, dödas eller tvingas på flykt i slutänden.
With almost theatrical gravitas, Sarkozy said France had ”decided to assume its role, its role before history” in stopping Kadafi’s ”killing spree” against people whose only crime was to seek to ”liberate themselves from servitude. (As France takes the reins...)
Visserligen verkar det ha varit en krånglig väg fram till bombandet, men inte förefaller agerandet så noggrant övervägt den här gången heller men det verkar faktiskt inte ha handlat om olja, som de av oss som föreställer oss någon slags ekonomisk rationalitet bakom sådana här aktioner tänker oss. Istället har det tydligen även den här gången handlat mer om känslomässiga skäl, möjligen med undantag för Sarkozy, som kanske haft det kommande valet i åtanke. Men det är en ren spekulation.
Och just idag hör vi hur Nato, som tog över ansvaret till slut, efter visst trassel vad gällde vem som skulle stå som ansvarig för aktionen, just har bombat ihjäl ett antal rebeller, varvid rebellerna är förargade och beskyller Nato för inkompetens. Jag är böjd att hålla med dem, men deras naiva föreställning att endast fienden till Ghadafi skulle drabbas av upprätthållandet av flygförbudszonen var också tecken på inkompetens. Samtidigt undrar man tydligen på Nato-sidan varför inte fler av Ghadafi-anhängarna hoppar av och går över till rebellsidan. Måhända förstår man inte vad ett klansamhälle är.
Tillägg 23/4 kl 23.45:
The Plan — according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)
/Kerstin
Länkar:
- Charles Nesbitt Wilson, Wikipedia
- The Interview. Charlie Wilson talked to Owen Bennett Jones back in 2006. BBC World Service
- Afghanistankriget (2001–) Wikipedia
- ISAF i Afghanistan, Regeringskansliet
- Länkar till artiklar om Libyen, The Browser
3) Upproret i Libyen, Wikipedia
3) Timeline of 2011 Libyan uprising, Wikipedia eng.
- As France takes the reins on Libya, Sarkozy triumphs, Los Angeles Times
– French intellectuals who helped launch the war in Libya, Christopher Dickey, The Deadly Beast
- Libya no-fly zone setback for David Cameron, Guardian 11/3 2011
- Sarkozy pleads UN for Libya no-fly zone, Sky News
- As France takes the reins on Libya, Sarkozy triumphs, Los Angeles Times
- In “Sarkozy’s war” in Libya, a not-so-hidden hand, Lora Rozen, Yahoo News
-Upproret i Libyen, Svenska Wikipedia
- Anintimate look at the French president and his ties to the incestuous world of
- Will Sarcozy Have The Balls To Attack Gaddafi’s Forces, Gilbert Mercier, News Junkie Post
- Still Crusading, but Now on the Inside, Sheryl Gay Stolberg, The New York Times
- The Real Reason Behind Libya Attack: PetroBras,Three Women,False
- Susan Rice: A Voice for Intervention, Time
- Pat Dollard, The War Starts here, Pat Dollard
- A Very Dirty Trade-Off. The US Saudi Deal on Libya and Bahrain, Pepe Escobar, counterpunch.org
- As France takes the reins on Libya Sarkozy triumphs, Kim Willsher, Los Angeles Times
- Natobomber dödade rebeller, SvT
- Missnöjet med Nato ökar efter attacker, Ekot, SR:
- Why Nothing Good Will Come of This. Intervening in Libya, Vijay Prashad, counterpunch.org
- Another NATO Intervention? Libya: Is This Kosovo All Over Again? Diana Johnstone, counterpunch.org
- Sarkozy election campaign was funded by Libya – Gaddafi son. Guardian
- Don’t Think, Recognize! Sarkozy’s Stupid Move on Libya, Patrick Cockburn, counterppuch.org 11-13/3 2011
- The Libyan Precedent. Where the US Chooses to Intervene, Nicola Nasser, counterpunch.org
- Warmongers: They’re not Just Neocons Anymore, Pen & Sword
- Anti-American Irish Obama Aide Samantha Power Says Obama Triggered Whole Libyan Uprising, Pat Dollard
- What Is Samantha Power Thinking? Matthew Shaffer, National Review
- Why Libya 2011 is not Iraq 2003, Peter Bergen, CNN
- Obama’s nuanced call to arms in Libya, Doyle McManus, Los Angeles Times
Promise,”New” U.N. Agenda, uncoverage.net
08/04 10:48 at 10:48
USA var aktivt med att stödja islamister i Afghanistan redan innan Sovjet invaderade. Talibanerna som vi känner till dem idag, eller som de såg ut i början av 90-talet, var inte påtänkta i slutet av 70-talet.
Den generella planen för hela området var väl att USA tänkte sig att använda muslimer i Sovjet och Kina som hjälptrupper – utan att tänka på eventuella negativa konsekvenser för egen del på längre sikt. USA:s politik i Centralasien kan tas som ett utmärkt exempel på smarta planer som får återverkningar som smartskallarna inte förutsett. Samma gäller stödet till militärdiktatorer i Pakistan och kungahuset i Saudiarabien, två grupper som gjort mycket för att stödja muslimska extremister. När man inser att det var korttänkt att stödja de här människorna var det för sent.
Vad det gäller dagsläget så är det svårt att tänka sig långsiktiga planer som skulle kunna styra vad som händer i Libyen. Hur skulle det rimma med att stormakternas och de lokala regimernas spionorganisationer misslyckades med att förutse de arabiska folkresningarna? För utan folkresningarna i Egypten, Tunisien och på annat håll hade det förmodligen inte hänt något i Libyen i den stil som vi ser nu. Det som händer nu ger ett väldigt improviserat intryck, inte att man följer en utstakad plan. USA försöker hålla sig på lite avstånd dessutom. Sarko får ta smällarna när hastverket till politik ramlar ihop.
08/04 11:15 at 11:15
Sen kan man möjligen tänka på att Frankrike inte kan smälta att man inte längre är en kolonialmakt och därför gärna blandar sig i afrikanska staters interna förhållanden, som nu nyligen i Elfenbenskusten. Jag antar att Libyen bara var business as usual för Sarkozy.
08/04 13:13 at 13:13
Björn Nilson och Jan Wiklund:
Fast min generalidé när jag började skriva det här inlägget var att det kanske inte alls ligger några mer genomtänkta skäl bakom startandet av krig.
09/04 12:12 at 12:12
Det är ju i och för sig inte en ny tanke att utrikespolitik ofta baseras på slump och stundens ingivelse än på rationella beslut. Det är ju en av de fyra teorierna kring utrikespolitik.
Din inlaga saknar ju helt inslag av vad rebellerna i Libyen önskat och begärt. Det är anmärningsvärt och reducerar din kommentar till en ordrik massa tyvärr.
09/04 12:57 at 12:57
Sten:
Att rebellerna (troligen andra klaner) vill avsätta Ghadafi utgår jag ifrån att alla som läser mina inlägg om Libyen vet redan. Vad rebellerna vill för övrigt, om de vinner kriget, ser jag gärna att du eller någon informerar mig om. Det har jag nämligen inte hittat något om men jag vill väldigt gärna veta. Så välkommen med information om den saken Sten, om du har kunskaper om saken.
09/04 14:14 at 14:14
Det verkar troligt att skeendet var så kaotiskt och virrigt som du beskriver det, Kerstin. Men jag undrar om man ändå inte också måste ta hänsyn till de olika aktörernas grundläggande intressen när man försöker försöker förstå förloppet. Oljan t.ex. finns nog någonstans i bakhuvudet hela tiden för Sarkozy.
Jag läste en bok av Jolo för många år sen, som beskrev händelseutvecklingen dag för dag veckorna före första världskrigets utbrott. Not följdes av not, missförstånd på missförstånd. Men jämfört med den beskrivningen, som säkert var riktig i detaljerna, så förklarar ”Imperialismen, kapitalismens stadium” på ett mycket begripligare och allmänt sätt varför det imperialistiska omfördelningskriget var tvunget att förr eller senare bryta ut.
09/04 15:06 at 15:06
[…] DN, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SvD, 1, 2, 3, 4, AB, 1, Exp, 1, 2, 3, Dagen, 1, 2, SVT, 1, 2, GP, HD, 1, 2, 3, 4, 5, Jinge, 1, VSF, Tänkvärt, 1, Axéll, Motvallsbloggen […]
09/04 15:53 at 15:53
Hannu Komulainen:
Jo, visst vill vi tro på en generell förnuftig och genomtänkt plan bakom de politiska beslut som fattas. Jag tror inte längre att det är sådana som ligger bakom dem. Så mycket under mitt liv har förefallit så otroligt korkat att jag övergett den åsikten.
Däremot är det säkert så att de olika aktörerna, lobbarna etc. har sina egna agendor, ser ”What’s in it for them” och stödjer eller lobbar för sina personliga och ekonomiska intressen. Sedan sammanvävs det här till de beslut som tas där media säkert också är starkt pådrivande i ena eller andra riktningen, ibland säkert avgörande.
Tillsammantaget kanske besluten ofta går i en enda riktning, högre förtjänster för de stora multinationella bolagen och ofta också mer makt för de allra rikaste.
12/04 02:12 at 02:12
Owen Bennett Jones på BBC World intervjuar Charlie Wilson:
http://www.bbc.co.uk/programmes/p00f5w05
12/04 02:24 at 02:24
Robert:
Tack för länken. Ska lyssna på intervjun så fort jag får tid, i morgon troligen, men jag lägger in den nederst i inlägget direkt.
Tillägg kl 13.20:
Nu har jag lyssnat på programmet. Mycket intressant och den visar på ett tämligen obehagligt sätt hur politiker fungerar, åtminstone somliga av dem. Han verkar ju ha varit delvis totalt amoralisk den där Wilson, död sedan några år förresten.
13/04 11:23 at 11:23
Varför ska jag stå till svars för rebellernas politik? Jag har, likt de flesta, ingen aning. Däremot är ditt inlägg om hur krig startas bristfällig på så sätt att du inte överhuvudtaget nämner vad rebellerna önskat. Dessutom gäller ju samma sak för Ryssland och Kina som ju är permanenta medlemmar i säkerhetsrådet och kan lägga in veto. Men hur de resonerat har du inte funderat kring. Nu låter det på dig som att en inflytelserik journalist och i USA och en filosof i Frankrike ska ha övertygat hela världssamfundet och det håller helt enkelt inte.
MVH
Sten
13/04 13:03 at 13:03
Sten:
Jag sade inte att du ska stå till svars för rebellernas politik. Jag frågade om du visste något om vad de vill göra om de segrar, och att jag i så fall är tacksam för sådan information, för att jag vill veta. Det är liksom inte samma sak som att ställa någon till svars.
Och jodå, i synnerhet människor som läser in vad som helst eller vad de vill i det de läser är mycket lättlurade. De är dessvärre ganska många världen över. Och hur M luras tar jag kanske upp i ett annat inlägg. Men här kan jag rekommendera boken ”Högerns svarta bok” ex.
16/04 12:04 at 12:04
[…] inlägg om Libyen på Motvallsbloggen här, här, här och här Där finner man också länkar till andra artiklar som säger ungefär samma sak som […]
16/04 23:19 at 23:19
Tja ett försök att förstå det irrationella politiska spelet. Jag håller med Sten om att ditt resonemang inte håller. Du nämnde inte Jan Eliasson t ex. Men det är mycket mer komplext än så. Spelet innehåller många, många fler turer och har många fler inblandade än någon kan ana. Propagandan från båda håll skymmer och det de s k ”rebellerna” vilka de nu är eller vilka de var från början var inte ute efter någon demokrati utan sade sig bara vilja ha bort Khadaffi. Det var ”rebellerna” från öst. Vad de i väst tyckte om det fick vi aldrig veta. Så nog är det ett inbördeskrig alltid. Enligt Wikileaks handlar det om något annat.
16/04 23:45 at 23:45
Angela:
Vad säger du, var det Jan Eliasson som startade bombningen av Libyen? Berätta, det har jag inte hört något om. Jag trodde inte att Sverige satt i FN:s säkerhetsråd ens.
För övrigt: Varför inte läsa även mina andra inlägg om Libyenbombandet?
17/04 00:16 at 00:16
Jag har inte sagt att Jan Eliasson startade bombningen av Libyen men han var en pådrivande faktor av många och lobbyist för flygförbudszonen och FN-ingripandet.Eliasson är väl inte helt okänd av FN genom sina många uppdrag (ordförande i FN:s generalförsamling, biträdande generalsekreterare, FN:s generalsekreterares personlige representant). Andra motiv som förts fram är att Libyen attackerats på grund av deras statsägda centralbank.
Published by Jin83 on 2011-04-14 (255 reads)
”Libyen attackeras på grund av deras statsägda centralbank. Ellen Browns senaste artikel på Truthout beskriver hur Libyens starka ekonomi finansieras av centralbanken, som bland annat har enorma tillgångar i guld. Alla unga medborgare kan erhålla räntefria statslån på motsvarande 50 000 USD i Libyska Dinarer. Sjukvård och utbildningen är helt fritt. Visst har Libyen olja också. Men bara ca 2% av världsproduktionen. Men vad landet har som verkligen är en fara för de styrande krafterna i världen är den statskontrollerade centralbanken, helt självständig från BIS.
Libyen har dessutom agerat för att skapa en guldmyntfotsbaserad valuta, den traditionella muslimska Dinaren, att använda inom ett afrikanskt valutaområde. Dessa två faktorer är sannolikt huvudanledningen till NATOs attacker. Libyen är ett av de sista länder som inte underkastas de internationella bankirernas skuldnät. Och som aktivt strävar för att utöka sin frihet. Detta är något bankeliten inte tänker tolerera längre.” Så!
17/04 02:55 at 02:55
Angela:
Jag rekommenderade dig nyss att läsa mina övriga inlägg om bombandet av Libyen. Gör du det så ser du att jag vet allt det där du tror att du upplyser mig om här. Men jag rekommenderar också att du läser artiklarna som jag hänvisar till i länklistan nederst i inlägget. Det finns inte bara ett förslag om varför man bombar Libyen nämligen.
Det enda jag inte hört är att Jan Eliasson lobbade för bombningen. Skulle gärna vilja ha källan tack. Att han står bakom bombandet tvivlar jag inte på, med tanke på hans bakgrund och att Sverige alltid gör vad FN ber Sverige göra, vilket är dystert med tanke på att FN numer inte är mycket annat än en pendang till USA.
Det där med bankingen kan vara korrekt, men behöver inte vara det för att Ellen Brown föreslår att det är orsaken. Som jag skriver i inlägget, vi vill gärna hitta en rationell orsak till allt politiker gör, men ibland finns det kanske ingen sådan, som verkar ha varit fallet när USA blandade sig i kriget mellan Afghanistan och Sovjet då det handlade om känslomässiga skäl enbart. Oftast är det nog så att olika personer som är med och tar beslut har helt olika orsaker till det de beslutar om gemensamt. Ibland handlar det bara om känslomässiga skäl dock.
Jag undrar för övrigt om du tänkte när du läste det här inlägget?
17/04 11:17 at 11:17
Ursäkta damen. Jag tänker nog lika bra som damen själv. Och har den kunskap jag behöver. Har läst din blogg tidigare och funnit den bra men nu tycker jag bara du är otrevlig. För mig är tankeutbyte, kunskapsutbyte och informationsutbyte viktigt. Det ger nya aspekter och infallsvinklar. Gör att man förkastar eller förstärks i sin uppfattning. Annat utbyte är jag inte intresserad av i synnerhet inte av det mer oförskämda slaget.
Jag har samma uppfattning att det inte var direkta rationella skäl som olja, ekonomi osv som var grunden för FN-resolutionen.
Det finns många som haft egenintressen. Du nämner Sarkozy och han hade åtminstone två skäl. M Le Pins opinionssiffror och valet och det tidigare fiaskot i Tunisien. Cameron vill fokusera på något annat än den ekonomiska krisen och demonstrationerna. Berlusconi har också ”väl kända” skäl. Merkel är som du säger kallsinnig eftersom hon har valet och dåliga opinionssiffror. USA och Sverige var inte heller så attraherade. För samtliga handlar det om inrikespolitiken och val. Likaså Sverige där Reinfeldt leder en minoritetsregering och partiledarbyte i oppositionen och dåliga siffror. Blocken närmar sig varandra och det kan jag försäkra dig att Reinfeldt visste det före att det redovisats av SIFO idag utan att uppge min källa. Han ville inte riskera en negativ debatt och han har hållit Bildt stramt i tyglarna. Själv deklarerade jag inte min uppfattning förrän jag tagit del av Eliasson och förstått var problemet låg. Jag vill inte ha några folkmord som i Juguslavien,Rwanda eller Kongo. Annars är jag inte intresserad av intervention eftersom läget är oklart i Libyen.
Obama var inte intresserad. Han har det lika kärvt på hemmaplan och Pentagon avrådde.
En som jag inte såg du tagit upp är Ban Ke Moon. Han hade kanske det största skälet av alla så kritiserad som han blivit, att visa handlingskraft och få credit. Samma problem med sin legitimitet som de övriga makthavarna. Utan USA och EU var han oförmögen att agera. Han visste att Kina och Ryssland skulle lägga in sitt veto.
17/04 23:09 at 23:09
Angela:
När man läser det jag skriver ska man läsa det jag skriver och inte tro att det jag skriver kan betyda lite vad som helst. Jag skrev inte att du inte kan tänka. Jag frågade inte ens om den saken. Jag frågade om du tänkte när du läste inlägget. Skriver jag så så frågar jag just det och ingenting annat.