Det talas mycket om Olof Palme just nu
Det talas mycket om Olof Palme just nu, och givetvis därför att det är 25 år sedan han mördades. Borgerliga media och författare försöker överträffa varandra vad gäller att förminska honom och ibland också att förtala honom och inom socialdemokratin vill man inte heller riktigt veta av honom idag. Den politik han förde passar inte dagens situation, säger man. Det där med höger och vänster i politiken är förlegat, säger man, hans socialism var förtryckande påstår man. På alla områden skrivs vår moderna historia om idag och det är en borgerlig världsbild som vi ska göra till vår. Mångårig propaganda i borgerliga media har lyckats förfärande väl. Det förtryckande Sossesverige alltfler inbillar sig att vi levde i en gång har jag aldrig levt i, dock kan jag förstå att rikt folk tyckte det, för det är ju ofta så att ”mycket vill ha mer”.
Jag kunde visserligen vara tvärarg på Palme då och då och anser väl inte heller att han alltid levde upp till sin retorik, men när jag, på Ingemars blogg, finner ett par exempel på hur han talade, som är mycket bra, kan jag inte låta bli att ta in dem även på den här bloggen, för det Palme säger i dessa citat är inte bara vacker retorik, det avslöjar en klar insikt om vad borgerligheten ville åstadkomma och dessutom utgör de en nära nog exakt och tragisk profetia:
”Ambitionerna hos de nu tongivande kretsarna inom SAF sträcker sig mycket längre än till att hävda arbetsgivarnas intressen i samhället som helhet. De eftersträvar en systemförändring som för oss långt bort från den svenska blandekonomin och från det svenska välfärdssamhället. Det frisläppande av marknadskrafterna, den nedskärning av den offentliga sektorn, den ökning av inkomstklyftorna, den försvagning av den offentliga sektorn, den försvagning av de fackliga organisationernas ställning som de, enligt sina programskrifter, säger sig företräda, går icke att förena med den svenska modellen, den svenska blandekonomin och välfärdssamhället som vi känner det.” (se PS Palme själv Texter i urval Tidens förlag 1996 sid 156)
Detta var en Palme som stolt deklarerade att han var demokratisk socialist, till skillnad från Göran Persson som inte ville kännas vid en sådan benämning på sig själv utan föredrog att kalla sig ”social demokrat” (varvid jag undrade vem som ville kalla sig en ”asocial demokrat” eller ”social icke-demokrat”?).
Vidare hävdade Olof Palme att:
”Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa med marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns en plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Ty detta är den kalla verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ett ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrens och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidaritet en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra.” (se Peter Antman & Pierre Schori ”Olof Palme den gränslöse reformisten”, Tidens förlag 1996 sid 93)
Vem kan idag säga att han hade fel? Ja bortsett från Reinfeldt förstås som envisas med att vi inte sett några ökande klasskillnader sedan Alliansen tog över. Vem vill dessutom, efter att ha läst citatet ovan, på allvar hävda att ”De Nya Moderaterna” är nya? De är i varje fall inte nyare än att Olof Palme redan för mer än 30 år sedan talade om vilket samhälle de ville skapa om de kom till makten. Nu har de skapat detta samhälle och värre lär det bli de kommande åren, om de får som de vill. Dessvärre har ju Göran Persson hjälpt till en hel del också.
Mitt minne av tillsättningen av den socialdemokratiska regeringen 1982
När Socialdemokraterna kom tillbaka i regerinsställning efter valet 1982 och hans regering meddelades på nyheterna på radion satt jag i vår vardagsrumssoffa och lyssnade med stigande förfäran på de namn som rabblades upp. Det var idel nollor, förutom ett namn, Kjell-Olof Feldts.
Jag ansåg då, och alltfort att Kjell-Olof Feldt inte var/är socialdemokrat och hade åtskilliga gånger ställt mig frågan om han inte nästlade sig in i partiet för att den vägen försöka få igenom en borgerlig politik, eftersom det, då han gick med i partiet, inte fanns någon annan möjlighet att göra politisk karriär och komma sig upp till en maktposition.
Jag stirrade alltså på min man, som satt vid matsalsbordet, och utbrast förskräckt:
– Tänk om Palme dör, då blir det Feldt som tar över rodret i partiet. Det vore hemskt.
Och precis detta hände några år senare. Ett år efter Palmes tragiska bortgång stod det klart för de politiskt intresserade i landet att Socialdemokraterna hade slagit in på den nyliberala vägen. Kursändringen kuppades igenom av Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink bl.a. och utan att riksdagen förstod vad den beslutade om.
Jag blev, till min stora sorg ruskigt sannspådd alltså. Det finns situationer när man önskar att man inte blir det. Det här var en sådan situation. Precis som jag inför årets val spådde, men ville ha fel, att SD skulle komma in i riksdagen på grund av utvecklingen i Sverige och vad många väljare anser vara brist på politiska alternativ. Vi såg samma sak då Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991 då många väljare var förbittrade på omsvängningen inom S.
Så jag upprepar min spådom från tidigare bloggposter, att om Socialdemokraterna nu väljer en partiledare som fortsätter på samma väg som man gått sedan 1990, då kommer SD att växa till ordentligt vid nästa val. Att föra samma politik som de borgerliga, eller nästan samma politik, är nämligen inte vägen att förhindra den saken utan vägen att gynna SD.
/Kerstin
Länkar:
- Olof Palme, 25 år senare, Ingemars nya blogg
– Hur S bäddade för nedmonteringen av välfärden och började gräva partiets grav, Motvallsbloggen 20/1 2011,
- Vad skulle Palme ha sagt idag? Björn Elmbrandt, Dagens Arena
Rekommenderas:
– Borg och Reinfeldt arkitekterna bakom systemskiftet, Ett Hjärta Rött
27/02 09:16 at 09:16
Vi bör inte glömma, att Palme ledde partiet till två rejäla nederlag och ett halvt. Jag tänker på jämviktsriksdagen.
Det är lite märkligt hur lite rörelsen analyserat de nederlagen. När LO utropar att Sverige har världens starkaste fackförening, då förlorar S makten under två mandatperioder.
Om dagens och 90-talets nederlag orsakades av en nyliberalt färgad politik. Vad orsakade nederlagen på 70-talet? Det enda jag kan säga, med viss säkerhet. Ingen S-ledare vinner val på utrikespolitiska deklarationer. Det visst nog Palme också, men han profilerade sig ändå i den frågan och det var stort!
27/02 10:07 at 10:07
När folk är så indoktrinerade att de inte inser att deras svåra situation (arbetslöshet, dålig ekonom) beror på ojämlikhet utan kan fås att tro att den beror på islam, ja då får SD ökande valresultat.
27/02 13:27 at 13:27
LeoH:
Jag tror att svaret på frågan om varför Palme förlorade två val delvis handlade om hans personlighet. Han var en mycket dominerande person och han retade upp väldigt många människor på grund av denna. Man brukar ju säga att han var bäst när han talade direkt till folk, men att han aldrig fungerade så bra i TV.
Sedan tror jag att S förlorade valen, inte huvudsakligen på att människor ville ha bort välfärdsstaten, utan för att de skrämdes av de tämligen högröstade vänstergrupperingarna. Och 1976, då man förlorade valet totalt första gången i min livstid, hade SAF satt in rejäla skrämselkampanjer mot S.
Jag var som sagt urarg på honom för en hel del, och jag vet att många studenter var väldigt arga på honom och Ingvar Karlsson för deras UKAS/PUKAS-reformer som förvandlade universiteten. Det kan också ha bidragit till valförlusterna.
Men detta är bara mina gissningar.
Man kan ju annars också fråga sig varför S tidigare fick tillbaka makten igen, ganska snart dessutom, sedan väljarna hade sett hur de borgerliga styrde. Borde folk inte ha varit för evigt brända om allting var så ofritt under S som man vill göra gällande idag?
Lasse Strömberg:
Jo, det är ju så illa att många människor tror att arbetslöshet och att ”vi inte har råd” att försörja sjuka, arbetslösa och pensionärer på en anständig nivå längre, beror på invandrarna. Också resultat av dålig information. Eller, ska vi kanske snarare säga, på grund av medveten desinformation.
27/02 19:29 at 19:29
Man föll i början på 70-talet från en mycket hög nivå, man hade fått +50% 1968.
Fallet kan kanske förklaras av den ekonomiska politiken, 70-talet började med de sk förlorade åren. Det internationella ekonomiska system – Breton Woods – som härskat under efterkrigstiden var på fallrepet, en mycket turbulent tid med återkommande valutakriser. S-regeringen devalverade och höjde konsumtionsskatter, efterkloka ekonomer säger att de borde ha revalverat vilket hade haft återhållande effekt på revanschlystna löntagare i mitten av 70-talet som hade sett industrin göra rekordvinster sk övervinster och sina kolleger i Tyskland och andra länder ha stigande reallöner när deras egna hade stagnerat.
Som kan ses på dessa diagram:
http://img812.imageshack.us/img812/6479/inflationkonsumtionreal.png
http://img697.imageshack.us/img697/5092/konsumtionsverigefrankr.png
27/02 23:51 at 23:51
Det är nästan så att man är lite förvånad över att Olof Palme överhuvudtaget får nämnas idag. De 25 år som gått har använts till att glömma så mycket som möjligt.
27/02 23:57 at 23:57
lasse:
När jag tänker efter undrar jag om det inte var det valet som han ansågs ha förlorat på grund av att han fullkomligt mosade Tor-Björn Fälldin i en debatt strax före valet. Folk brydde sig inte så mycket om vad som sades utan tyckte bara att Palme var otrevlig mot Fälldin och tyckte synd om den stackars försvarslöse centerpartiledaren.
Putte Torild:
Glömma eller förvanska bilden av honom.
Sen är det ju så att alla som minns honom minns honom på olika sätt och olika sidor av honom. Jag minns de som verkligen avskydde honom och som menade att han förstörde det politiska samtalet genom att vara så aggressiv.
Jag minns en del gott om honom men också en del som inte var så positivt. Men jämför jag med dagens politiker så var han mest positiv och framför allt en levande människa, inte en politisk robot som de flesta politiker är idag, efter att de medietränats till att bli lika menlösa och opersonliga allihop.
28/02 11:21 at 11:21
”När folk är så indoktrinerade att de inte inser att deras svåra situation (arbetslöshet, dålig ekonom) beror på ojämlikhet utan kan fås att tro att den beror på islam, ja då får SD ökande valresultat.”
Nu tror jag inte att de flesta som röstat på SD har så klart för sig arbetslöshetens orsaker. Men de kan notera att S regeringar inte minskar arbetslösheten, snarare tvärt om. Inte heller borgerliga regeringar minskar arbetslösheten.
Både det rödgröna blocket och högerblocket säger att det är den arbetslöse det är fel på, det är därför den arbetslöse är arbetslös. SD säger att det inte är den arbetslöses fel. Inget av blocken säger att folk är arbetslösa pga ojämlikhet.
28/02 12:32 at 12:32
Valet -76 var ett mycket speciellt val. Centerpartiet var borgerlighetens största parti och dess ledare Thorbjörn Fälldin hade profilerat sig i miljö- och kärnkraftsfrågan. I valkampanjen lovade han att ”kärnkraften ska vara avvecklad senast 1985”. Barsebäck 2 var i nästan färdigbyggt, skulle laddas med uranbränsle följande år och borde naturligtvis inte startas för att sedan stängas av efter åtta år. Fälldin lovade att aggregatet inte skulle laddas. När han omedelbart före valet pressades av journalister på denna punkt sa han: ”Ingen regeringstaburett är mig så kär att jag dagtingar med mitt samvete”.
Jag och säkert många andra som var intresserade av miljöfrågor tyckte att det var fantastiskt med en politiker som avgav ett så otvetydigt löfte och tyckte att han borde belönas med en röst. Därmed skulle man, om inte annat, få ett test på om det gick att rå på kärnkraftetablissemanget.
Resultatet vet vi. Fälldin blev statsminister, men blev ganska omedelbart tvungen att vika sig i fråga om kärnkraften. Därefter har ingen politiker med någon maktställning försökt utmana de tunga intressen som står bakom kärnkraften.
05/03 00:45 at 00:45
Palme var unik för att han begrep – till skillnad frán alla andra, även i sitt eget parti – att ett litet gäng nordatlantiska stater inte i evighet skulle kunna topprida hela världen. Han begrep att man máste försöka skapa goda relationer även med de länder som skulle vara viktiga om 50 år. Tyvärr begrep hans efterträdare inte det, de envisa(de)s med att hålla gårdagens stormakter i handen.
Sen var det en annan sak att Palme var ganska usel som inrikespolitiker. Han begrep aldrig miljöfrågorna, han begrep aldrig att arbetarrörelsens kärna är ”själva vilja vi oss frälsa”, inte ”hjälpa de svaga”. Och han var en enmansteater, vilket Kerstin så riktigt påpekar beträffande 1982.
05/03 02:42 at 02:42
Jan Wiklund:
Jo, regeringen på den tiden var ju Olof Palme. Feldt fanns med men märktes inte så mycket så länge Palme levde.
Det är ju en slående skillnad mot dagens regering. Det kan ju bero på att den består av flera partier, men nog förefaller det mig som om Alliansen medvetet försöker köra med den amerikanska stilen, att statsministern ska vara som en president, en som står över dagspolitiken och som inte ska smutsas med allt elände som de andra ställer till med, varför han är väldigt sparsam med sina framträdanden. Eller så beror detta bara på att man vet att om Reinfeldt får obehagliga eller obekväma frågor så är han inte så trevlig, och det gäller ju att behålla hans aura av lugn och sansad landsfader. Men jag tror nog mer på det första alternativet.
Och nej, Palme hade inte mycket till övers för miljöfrågorna. Vad gällde dem tog han ju till det som S brukade ta till när det uppstod opinioner som var besvärliga, man försökte ta över initiativet genom att tillskapa något verk eller någon institution som skulle ”ta över” frågorna, som i miljöfallet Miljövårdsverket med Valfrid Paulsson och i Vietnamfrågan med S egen Vietnamrörelse.