Mobbningen av 40-talisterna – vad ligger bakom?
I Studio 1 igår hävdade en ung man att 40-talisterna var en egoistisk generation, idéer som jag hört från ungdomar sedan mitten av 90-talet. Vilka är det som har intresse av att sprida förställningen om de hemska och egoistiska fyrtiotalisterna? Den här åsikten har klart varit i säck innan den kom i påse och varför vill man sprida myten om att vi tog allt så att det inte finns något kvar åt våra stackars barn och barnbarn?
Det är normalt att unga människor är irriterade över att de inte får vara med och bestämma. Vi fyrtiotalister klagade också bittert över att vi inte hade något inflytande i samhället när vi var unga men vi klagade inte på att våra föräldrar hade allt och vi ingenting, som många i dagens ungdomsgeneration klagar över. Vi visste att våra föräldrar hade varit mycket fattigare än vi var och att många i den äldre generationen hade slitit hund som barn och unga. Vet dagens ungdomar för lite om hur vi 40-talister hade det som barn och unga?
Vi hade förstås nästan ingenting vi heller när vi var unga, som fallet alltid är när man är ung och innan man har hunnit arbeta och slita ihop sig en del ägodelar. Vi hade det betydligt bättre än våra föräldrar men vi hade mycket mindre än dagens unga. Vi hade inte radio, TV och stereoanläggningar på våra rum, om vi alls hade egna rum, vilket de flesta av oss nog inte hade. Vi hade inte mopeder och vi fick inte körkort av föräldrarna. De flesta av oss reste aldrig utomlands för det hade våra föräldrar inte råd att kosta på oss. Vi fick inte samma chanser till högre utbildning som dagens ungdomar. Det var först 50-talisterna som kunde strömma in på universitet och högskolor i större skala, så de flesta av oss började arbeta redan efter grundskolan, eller efter sjunde klass i folkskolan, som var vad som fanns för vanligt folk i många kommuner ännu så sent som under 50-talet. När vi blev giftasvuxna fanns inga lägenheter till oss. Det var 10-15 års väntetid i bostadskön på 60-talet.
Vi fixade dessutom inte ATP som unga människor ofta anklagar oss för. ATP-omröstningen hölls 1957. Ingen av oss 40-talister hade rösträtt vid den tiden för vi hade inte rösträtt förrän året efter vi hade fyllt 21 år!
Men vi hade arbeten när vi var unga, bara att välja och vraka. Det var onekligen en stor och välsignad frihet. De arbeten vi fick som unga blev vi inte feta av emellertid och de tillät inget lyxliv. Jag och många av mina kvinnliga vänner, som började som kontorsslavar i 15-16-årsåldern, tjänade 600 kr/månad före skatt (ca: 6-7.000 kronor i dagens penningvärde) Jag fick ut 460 kr/månad. Det räckte till middagsmat 14 dagar i månaden, efter att annat nödvändigt var betalt, resten av månaden levde jag på några smörgåsar om dagen, dvs jag svalt i stort sett, och pengar till tandläkare kunde man bara drömma om. Flickornas löner var bara tänkta som fickpengar medan vi väntade på att ”bli gifta”. Under tiden fick våra föräldrar hjälpa till att försörja oss, de som hade råd alltså. Det hade inte alla föräldrar. Pojkarna som började i industrin tjänade nästan dubbelt så mycket men det var inte några ofantliga löner ens på den tiden.
Det var en finansminister, en 30-talist, alltså inte en 40-talist, som mot slutet av 80-talet, drev igenom att Sverige skulle följa Friedmans och Hayeks rekommendationer för att hålla nere inflationen, nämligen genom att öka arbetslösheten och genom att banta den offentliga sektorn, som är en väsentlig orsak till den stora arbetslösheten idag. Anklaga dock inte 40-talisterna för detta och definitivt inte hela generationen. De allra flesta av oss har aldrig haft något inflytande över politiken och i synnerhet inte över den ekonomiska förändring som lett till dagens höga arbetslöshet, eftersom den beslutades utan någon som helst offentlig diskussion, och utan att någon hade möjlighet att uttrycka sig om den i allmänna val.
Det finns hur mycket arbeten som helst i samhället som behöver utföras, och Sverige som nation har aldrig varit rikare än idag men vi har hög arbetslöshet – och det är ingenting vi 40-talister uppskattar. Många av oss är arbetslösa dessutom, många av oss har arbetslösa barn och barnbarn och upplever detta som ett stort problem och en stor sorg.
Vår generation var med och byggde ut skolan, möjliggjorde för alltfler att få allt högre utbildning, vi byggde kraftverk, vi byggde nya vägar, vi inrättade daghem för alla – via skatterna. Privat ville vi ge våra barn allt det varken vi eller våra föräldrar fick och vi betalade utan att knota våra föräldrars och far- och morföräldrars pensioner. Det är nog inte många av oss som anser att de gamla inte är värda en god omsorg.
Så vad är det dagens unga begär av oss? Att vi ska lägga oss ner och dö? Man kan undra vilken generation som i så fall är den egoistiska generationen?
21/10 07:52 at 07:52
Så var de elaka nyliberalerna framme igen! Tänk så enkelt allt blir när man skyller på Milton Friedman istället för på den generation som lät socialister och kommunister styra Sverige. Den nyliberala konspirationsteorin fungerar bra som snuttefilt.
21/10 09:37 at 09:37
Bravo!
En utmärkt beskrivning av vår generation. Jag känner igen mig i allt!
21/10 10:40 at 10:40
Jag tror att det är åtminstone tre saker som provocerar oss i generationerna under:
Först och främst det du själv nämner – den generationsbundna avundsjukan; ungdomens vilja-men-inte-kunna-frustration, och den tror jag inte att man behöver bekymra sig så mycket över. Den kan knappast åtgärdas och kommer sannolikt alltid att finnas.
Men sen finns åtminstone två företeelser till: Den ena var det en artikel för några år sedan i studenttidningen Gaudeamus som satte mina ögon på. Hur samhällets transfereringar liksom har följt 40-talisterna från vaggan till pensionen. När ni var barn satsades det stort på skolan; när ni blev större och behövde bostäder infördes stora bostadssubventioner för hela bostadsmarknaden och det byggdes så det knakade; dåtidens studielån var i stort sett ett bidrag för de (visserligen få) som valde att studera vidare; när ni behövde jobb expanderades hela den offentliga sektorn massivt. När det sedan blev besparingsdags i samhällsekonomin blev det andra bullar för era efterkommande:
Ändrade spelregler gjorde att priserna på bostäder steg radikalt. De som hade villor, bostadsrätter och förstahandskontrakt i tillväxtregionerna blev automatiskt rika och pröjsa fick de som stod utanför göra. Trygghetsreglerna som införts till skydd för de som var inne på arbetsmarknaden gjorde att när expansionen i privat och offentlig sektor upphörde då var det ni som satt kvar på jobben – sist in, först ut. De som fick betala var de som stod utanför – era efterkommande och de nyinvandrade. Pensionssystemet görs om, men just ni klarar er rätt torrskodda undan, de är de som kommer efter som drabbas.
Slutligen är det ju det självförverkligande experimenterandet, som Moodyson fångade så förnämligt i Tillsammans att jag satt och vred mig i av obehag i biofåtöljen. Att ni 40-talister upphöjt pengarna och den personliga utvecklingen så högt att kvar av oss barn blev bara en börda, en plikt som man helst lämnar över till samhället, och om inte det går, kämpar för att behöva ta så lite som möjligt av. Och jo – vi är troligen ännu mer egoister än ni, men vi har ju också skolats av de bästa av lärare…
Nu tycker du kanske att det känns orättvist att just du, som tillhör den lilla del av 40-talisterna som inte drog de långa stråna enligt ovan, ändå klumpas ihop med de framgångsrika trots att du fått plikta hårt i omvandlingarna. Då har vi i alla fall fått fram ett exempel på nackdelen med kollektivistiska analyser och -skuldbelägganden. De träffar sällan rättvist på individnivå
21/10 12:50 at 12:50
Simon:
Det är helt riktigt att samhället gjorde mycket för oss, och att man transfererade mer från de rika till de fattiga, från dem som arbetade till dem inte kunde arbeta när man förde en traditionell socialdemokratisk politik, men det var inte vi fyrtiotalister som bestämde att detta skulle ske. Det var vår föräldrageneration, och den ville oss väl, precis som varje föräldrageneration vill hjälpa och stötta sina barn. (Till Aqurette: Jo miljonprogrammet gav massor med arbetstillfällen och hjälpte somliga att bygga upp finansimperier) men ”det regnar förstås en hel del här också”, för det fanns och finns förstås alltid föräldrar som försummar sina barn. De allra flesta vill sina barn väl dock och gör så gott de kan, så att hävda att vår generation struntade i sina barn är riktigt ordentligt ojuste Simon.
Dagens besparingar ”blev” emellertid inte bara. De administrerades fram, mycket medvetet, av politiker som endera trodde att det skulle vara bra för samhället, eller som inte begrep vad deras åtgärder skulle leda till (somliga av dem har i efterhand erkänt att de inte förstod den saken).
De som vidtog dessa politiska mått från början var 30-talisterna, och den som sitter som huvudansvarig för dagens besparingar är 50-talist.
Men nu ska folk fostras att inte se några klassmotsättningar, utan lära sig att det handlar om en ”generationskamp”, om ”kamp mellan det onda och det goda” (muslimer mot kristna) och om ”kamp mot arbetsovilliga och dem som har den dåliga smaken att bli eller vara sjuka”: Hata de äldre, det är deras fel att vi har arbetslöshet och andra samhällsproblem, avsky dem som är arbetslösa – de får arbeten om de bara vill arbeta. (Titta på USA, där har de fattiga flera jobb per person till och med!) Hata islam, företrädarna syftar till världsherravälde.
Kan inte låta bli att påpeka att ungdomsförgudning och förakt för sjuka, gamla och svaga också är en viktig komponent i fascistisk ideologi.
21/10 13:12 at 13:12
Simon:
Kommer så på en annan sak: Jag har inte sett den där filmen du talar om av Moodyson, men man ska ju vara klar över att vad somliga 40-talister beskriver idag, eller gör film om, knappast handlar om det stora flertalet av oss fyrtiotalister. De allra flesta av oss levde inte som studentvänstern, som är den man talar om idag som ”40-talister” och vars aktiviteter beskrivs som ”typiska för 40-talisterna”. De allra flesta hade ingenting till övers för bokstavsvänstern (hade så varit fallet hade vi inte fått en borgerlig regering 1976). De allra flesta laborerade inte med kollektivboende och var inte intresserade av att praktisera sådant. Dagens officiella bild av 60- och 70-talen är alltså grovt missvisande vad gäller majoriteten av oss som var unga då.
21/10 13:22 at 13:22
Du tycks alltså mena att en traditionell klassanalys är att föredra framför en generationsdito. Jo, det har du nog rätt i. Men samtidigt visar dina förklaringsmodeller faran i kollektivistiska analyser över huvud taget (och det var nog meningen med min 40-talistkritik också). De kräver så många ad-hoc förklaringar och drabbar enskilda individer så orättvist.
Är det borgarna eller sossarna som är skurkarna? Det är svårt att veta för när du gillar något beskriver du det som ”traditionell socialdemokratisk politik” oavsett vem som genomdriver den. Det du ogillar däremot är nyliberalt – lika oavsett vilka som fattat besluten och vilka motiv som framhållits som skäl. Och det är ju en fördel med att döma i efterhand. När man står med facit i hand blir det lättare. Men hur ska vi gå härifrån och framåt och vilka idéer ska vägleda oss? Och inte minst – vilka beslutsfattare ska anförtros med uppdraget?
21/10 13:38 at 13:38
Alldeles klart att jag försvarar traditionell socialdemokratisk politik, som var i stark opposition mot ekonomisk liberalism, ja som grundades just i en sådan opposition. Jag har ju deklarerat att jag är vänster
Sedan har du fel i att det bara är i efterhand som man kan veta. Det var lika lätt att förutse effekterna av den politik som socialdemokraterna slog in på i slutet av 80-talet som det är att se den idag, med facit i hand alltså. Modellen hade liksom redan testats i andra länder, med precis samma konsekvenser som den fick när man började tillämpa den i Sverige. Det var många som förutsåg vad som skulle komma att hända alltså och som varnade för konsekvenserna. Idag erkänner till och med liberaler, som ju velat ha alla dessa avregleringar så länge jag har levt, åtminstone en sak, att allting avreglerades i fel ordning, vilket möjliggjorde den vanvettiga spekulationsekonomi vi fick och som kostat hela svenska folket ofantligt mycket.
21/10 14:13 at 14:13
Så en sak till – igen!
Det är fel att kollektivisera säger du, för det finns alltid folk som inte stämmer med bilden. Helt rätt att det alltid finns avvikare, men man kan inte diskutera någonting om man inte får generalisera (kollektivisera som du skriver). Då finns bara möjligheten till enskilt skvaller om grannen.
Men riktigt fel blir generaliseringarna när man tillskriver hela kollektiv eller grupper egenskaper eller beteenden som majoriteten av dem inte har eller inte uppvisar. Så galen är generaliseringen om 40-talisterna och om vad vi tyckte, tänkte eller gjorde under 60- och 70-talen.
21/10 17:11 at 17:11
Menar du egenskaper som t.ex ett ont uppsåt hos alla dem som drev igenom 80/90-talets ekonomiska reformer. Eller mäns gemensamma skuld för det patriarkala förtryckandet av all världens kvinnor?
Jag tror att om du gör en djupdykning i dig själv så kommer du att komma fram till att det finns en riktigt stor skillnad mellan de kollektivistiska analyser du själv gör i klass- och genussammanhang, och den du känner dig så drabbad av på generationsnivå. Den skillnaden är på vilken sida av skranket du själv som individ har hamnat i de olika analyserna. Nedvärderande generaliseringar är normalt mycket lättare att ta när man själv inte inbegrips. Min slutsats av den insikten är att det är bäst att göra kollektivistiska analyser med stor ödmjukhet och försiktighet. Däremot måste de nog till ibland för att man ska begripa världen.
21/10 19:04 at 19:04
Men Simon, jag har inte varit speciellt förfördelad ekonomiskt under mitt liv och inte heller hävdat detta. Att jag inte började som välbärgad, och att jag hade några hundår i tonåren, innebär ju inte att jag inte fick det bra så småningom. Det mesta jag skriver handlar inte om mig, även om jag undantagsvis tar mig som exempel, denna gång vad gällde begynnelsevillkor för de flesta av oss fyrtiotalister när vi gick ur skolan, de där villkoren som aldrig kommer fram i dagens propagandistiska historieskrivning och inte i kampanjen mot oss fyrtiotalister.
Jag råkar faktiskt bara bli ordentligt upprörd när människor drabbas av nedvärdering och den nya människosyn som blivit dagens, om hur slöa, lata och arbetsovilliga arbetslösa och sjuka människor är, hur dumma äldre är och att man har sig själv att skylla om man är arbetslös, har jag mycket svårt för, liksom när politiken omfördelar från de fattigare till de allra rikaste, vilket oomtvistligt är vad som gjorts de senaste 15 åren. Denna människosyn är uttryck för ett syndabockstänkande där man skuldbelägger de oskyldigt drabbade. (Dessutom förordar jag till stor del en politik som inte alls gynnar mig men den saken tänker jag inte redogöra för i detalj eftersom den här bloggen inte handlar om min person.)
Om du sedan läser det jag skriver ovan en gång till så ser du att jag inte alls hävdar att den nya ekonomiska politiken handlade om något ont uppsåt. Okunskap kan knappast jämställas med ont uppsåt. Sedan kan man ju fundera över om en politik som går ut på att sparka ut stora delar av befolkningen i arbetslöshet inte är djupt omänsklig. Den effekten förstod i alla fall de som snickrade ihop ”reformerna”. Dock tror jag, eller vill jag i alla fall tro, att somliga av dem föreställde sig att det inte skulle vara samma människor som förblev arbetslösa hela tiden, men att just detta skulle bli konsekvensen varnade också kritiker till omläggningen för.
Vad gäller diskrimineringen av kvinnor så är den till stor del omedveten. Men det finns också exempel på mycket medveten nedvärdering av kvinnor. Det är ju en kille som just gett ut en bok om den saken, ”Jag var sexist”, tror jag är bokens titel. Jag har bara läst om den men hört mannen på TV. Han menar tydligen att det sägs en hel del nedvärderande, hånfulla och gravt diskriminerande saker om arbetssökande kvinnor bakom de stängda styrelserumsdörrarna.
22/10 00:33 at 00:33
Simon J:
Du träffar en öm punkt. Kerstin är alltid den förste att attackera och generalisera kollektiv hon själv inte tillhör – lesbiska queerfeminister, män, borgerliga, företagare, etcetera – men värjer sig från kollektivism när den drabbar henne själv. Jag har alla noterat samma sak.
Kerstin:
Varför detta tjat om regn? Du skrev i ett tidigare inlägg att problemet med mig ”är att om [du] säger att det regnade i hela Sverige igår, så invänder [jag] genast att det inte stämmer för regnet började inte förrän någon kilometer norr om Falsterbo”. Men denna liknelse håller inte på exemplet med nyliberalism. För även under 1980-talet hade Sverige världens högsta skatter och en offentlig ekonomi som slukade allt större andel av BNP. Bara för att penningpolitiken i snabb takt liberaliserades från att ha varit en av de mest reglerade i världen, betyder inte Sverige blev nyliberalt, bara att politikerna förlorade en del makt till folket. Problemet var då som nu de tillväxthämmande skatterna och de orättvisa transfereringssystemen. Så det handlar inte om att en liten, liten del av politiken var förskonad nyliberal ekonomisk politik (som liknelsen med regnet antyder) utan att det var tvärtom.
24/10 12:21 at 12:21
Kerstin –
I skiftet mellan de två politsika system, eller för den del människosyner som du refererar till, har resultatet blivit att den generation du tillhör fått en oproortionerligt stor del av trygghetskakan. Om ni sedan är födda 1938 eller 1952 förändrar inte särskilt mycket av den sanningen, även om de som är det formellt sett inte är ”40-talister”. Vad vi efterkommande X-ironi-smurfar främst berövats, och det refererar du också till, är en ljus bild av framtiden. Inte heller har vi på samma sätt som ni haft möjligheten att arbeta yrkesmässigt för att realisera våra drömmar, eller ens för att slippa känna att man ligger andra till last.
Du hänför detta till nyliberala styggingar på båda sidorna av blockgränserna som av dumhet eller ren illvilja önskade bort från ett fungerande system. Jag (i likhet med Marx) ställer mig frågan – vem tjänar? Och även om flera miljarder gått till uppbyggandet av några få privata förmögenheter så har den riktigt stora mängden makt, ekonomska resurser och övriga privilegier förts över till 1. Människor som kom ut i yrkeslivet och in på bostadsmarknaden före 1985. och 2. Pampar inom arbetarrörelsen som har tagit på sig att ansvara för fördelningen av alla de pengar som tas in i skatt.
Du sällar dig med andra ord till Ordfrontsvänstern som tror att välfärdsmodellen funkade bra fram till det sena 80-talet och att den kraschades av ideologiska skäl. Jag tillhör dem som tror att den funkade bra till början av 70-talet för att sedan korrumperas av en idétorr arbetarrörelse som med upplånade och inflationsurholkade pengar köpte folkets röster med myten om en trygghet utan gränser.
Om ekonomi varit en vetenskap hade vi kanske kunnat få ett svar på detta bryderi, men dessvärre är så inte fallet. Ekonomin är en trosfråga, och brukas också som ett opium för folket. Å andra sidan kan tron förflytta berg, men då är det ju förstås en fördel om de som ska flytta berget tror att det ska åt samma håll.
24/10 14:22 at 14:22
Nej, ekonomi är inte enbart en trosfråga. Men nationalekonomi handlar mycket om ideologi, i vissa fall kan man dock förutse konsekvenserna av mått och steg som vidtas inom nationalekonomin. I det här fallet kunde man det, och gjorde det, och det gick precis som förutsagts, i land efter land som praktiserade Friedmans ekonomiska råd, de råd som just syftade till att åstadkomma det som de ledde till.
Sedan har ingenting tagit slut på grund av oss fyrtiotalister som somliga ungdomar tycks tro. Detta är den dummaste myt som någonsin spritts i världen! Skogen växer fortfarande, vattnet strömmar fortfarande, kraftverken finns kvar, husen finns kvar, vägarna finns kvar, det finns fortfarande skolor och allmänna kommunikationssystem och vi fyrtiotalster kommer att dö allihop så småningom och lämna våra hus till nya ägare (eller tänker ni riva husen då???).
Skillnaden är att nu sitter det kapitalägare och tjänar pengar på flera av de här infrasystemen, sedan de privatiserats, direkt eller indirekt, system som tidigare hade som uppgift att producera nyttigheter till självkostnadspris.
Dessutom har Sverige aldrig varit så rikt som idag (går bra att kolla i offentlig statistik) – fråga dig så hur det kan komma sig att så många får det allt sämre trots detta.
24/10 16:03 at 16:03
För att aldrig har så stor del av värdet av det som producerats i landet plockats in i skatt för att därefter av våra politiker nådigt utbetalats till de medborgare som beter sig på önskat sätt. Och aldrig har människorna haft så stora skäl att fråga sig varför detta på flera sätt rekordstora generella välfärdssystem allt mer går ut på att ge tillbaks medelklassens pengar till medelklassen, medan de utanför systemen får det allt kallare i den globala snålblåsten. Och aldrig har misstankarna varit så starka om att det egentligen mest är en fråga att makthavarna köper sig fortsatt tid vid köttgrytorna för medborgarnas egna pengar.
Kvar står man då med frågan – vad är det som är så solidariskt och samhällsnyttigt med det här systemet? Hur mycket finns kvar i det av vänsterns ursprungliga värderingar, och framför allt – varför ska de som utformat eländet ha fortsatt förtroende i nästa val? Ska de fortlöpande genom ”nyttiga idioter(?)” som du själv fortsätta att lyckas bedriva opositionspolitik när de själva sitter vid makten. Fortsätta få folk att tro att det är de som står för det goda eftersom de kallar sig vänster, medan allt eländigt som inträffar beror på högern, de elaka nyliberalerna – vilka för övrigt utgörs av alla som inte för närvarande samrabetar med s. Vem tjänar?
Och jag upprepar: Även om några enskilda individer och företag blivit onödigt rika av den drivna politiken så är detta droppar i det ekonomiska havet jämfört med de stora fördelningarna av pengar, trygghet och inflytande som gynnat fyrtiotalisterna och arbetarrörelsens politruker.
24/10 17:33 at 17:33
OK Simon, sitt där och hata alla som är äldre än du. Det går över, lovar du blir också äldre (om du har tur) och då kommer en ny generation som hatar dig och beskyller dig och din generation för att de inte har allting redan som unga!
Under tiden gäller det för dig att spara, inte konsumera mer än absolut nödvändigt, inteutbilda dig mer, inte skaffa barn som får barnbidrag eller kostar på dagis eller under sin utbildning, inte köra bil så att du inte sliter ut vägarna för de efterkommande, inte bo i några hus, så att de slits ner innan er barngeneration vuxit upp.
24/10 19:56 at 19:56
Jo jag funderar på det… Eller så manar jag till väpnad generationskamp
Men allvarligt talat så ställde du en fråga i din orginalpost, och jag har gjort vad jag kunnat för att ge åtminstone en delförklaring på vad jag trodde var en uppriktig undran. Du får naturligtvis göra vad du vill med de funderingarna, men en variant skulle ju kunna vara att ta till dig synpunkterna och själv- och generationskritiskt fråga dig om det finns någon relevans i vad jag, som talman för en generation, skriver. Det är inte säkert att det är så, men det finns ju en möjlighet.
24/10 23:02 at 23:02
Jo, och jag skrev väl svaret själv redan i inledningen till mitt inlägg, nämligen att detta har varit i säck innan det kom i påse.
Men jag inser ju nu att du har rätt. Det finns förstås bara en viss mängd tandlagningar exempelvis, och vi 40-talister har ju nästan gjort av med allihop, så då blir det ju färre sådana kvar till nästa generation. Samma sak med arbeten, vi arbetade ju och slet för förtvivlat så det är klart att arbetena har tagit slut så det är därför det inte finns några sådana till er.
Så tänk på det ni i nästa generation, det finns bara en viss mängd plastikoperationer så slösa inte med dem så att era barn blir utan sådana.
25/10 09:34 at 09:34
Nu börjar den här debatten bli så fånig så att det är bäst att jag slutar. Det är väl klart som fan att tandlagningarna inte tar slut – men om samhällets resurser genom politikernas försorg fördelas så att en god del av de unga vuxna som växer upp inte har råd att gå till tandläkaren (förrän de så småningom får ärva sina föräldrar), så finns ändå ett samhällsproblem. Nu är det naturligtvis inte så illa för de flesta, men tendenserna finns och jag tror att vi båda ser det som ett problem. Skillnaden är som jag uppfattar det, att du vill lägga skulden för förändringarna helt och hållet utanför dig själv – felet finns nämligen i ”nyliberalernas förändrade människosyn”. Jag tror att det är när vi börjar leta i oss själva efter hur vi låtit oss påverkas och gynnas av denna ”förändrade människosyn” som vi kan komma någonstans. Att gömma sig bakom andras ansvar samtidigt som man är med och cashar in på förmånerna ryms i alla fall inte inom min definition av etisk. ”Marknaden”, ”EU” och ”de nyliberala strömningarna” är syndabockar som tillsammans med några nyrikingar i Djursholm tjänar arbetarrörelsen och 40-talisterna alldeles för bra med tanke på hur mycket ni vunnit själva på förändringarna.
Noblesse oblige! Vad jag efterfrågar är moralisk resning att tordas ta konsekvenserna av sin relativa framgång istället för att skylla den på någon annan eller gömma sig bakom att någon annans varit ännu större.
25/10 20:15 at 20:15
När jag läser ovan förda diskussion, är det inte utan medkänsla för den nya generationen som vet hur världen fungerar, men när någon i detta sammanhang, i denna diskussion, ropar: ”moralisk resning!???! ….då måste jag erkänna att jag inte längre förstår någonting….
PS. Jag är varken 40-talist, ung eller gammal men jag har varit med en stund.
26/10 10:55 at 10:55
Eija –
Skrivna diskussioner förlorar ju dessvärre rätt mycket i nyanser jämfört med talade.
Anledningen till mitt frustrerade utrop om ”moralisk resning” var vad jag uppfattade som Kerstins totala oförmåga att underställa sig själv samma typ av generaliserande beskrivning som hon ofta utsätter andra för. Av mig som man har hon t.ex. krävt att jag ska ha en generell jämställdhet för ögonen och göra en hel del avkall på mina önskemål och förhoppningar till förmån för kvinnor för att vara en god människa. På många sätt relevanta krav på vad som kan kallas ”moralisk resning” – att göra egna uppoffringar för mer utsatta gruppers och människors skull.
Själv känner hon sig däremot väldigt utsatt när andra, exempelvis jag, avkräver henne i egenskap av 40-talist en förståelse för vilka fördelar detta har givit henne och generationskamraterna i jämförelse med efterkommande generationer. Där känner hon sig istället utsatt för en orättvis förföljelse eftersom hon minsann var med och byggde landet och välfärden och minsann tänker lämna dem efter sig när hon dör.
Min frustration över att en i andra sammanhang så genomtänkt människa som Kerstin tycks ha en så stor blind fläck fick mig att ta till uttryck som lätt missförstås. Uttryck som man menar halvt ironiskt, men ändå med allvarlig klangbotten, gör sig sällan bra i skrift – det vet jag egentligen. Sorry.
26/10 15:57 at 15:57
Simon:
Tack för ditt svar. Jag vet inte hur gammal du är, men jag vet att det inte är särskilt lätt att vara ung idag – det räcker att jag betraktar mina egna unga vuxna – men det är heller inte lätt att vara äldre, oavsett vilka förmåner vi en gång i tiden ”lyckats skaffa” oss (eller inte lyckats). (Jag ser t.ex. inte med någon särskilt stor lyckokänsla framemot att bli omhändertagen i åldringsvården av en robot! om jag nu råkar leva ett par årtionden till)
Du talar om moralisk resning och nämner ett exempel som avkrävs dig: ”jag ska ha en generell jämställdhet för ögonen och göra en hel del avkall på mina önskemål och förhoppningar till förmån för kvinnor för att vara en god människa. På många sätt relevanta krav på vad som kan kallas “moralisk resning” – att göra egna uppoffringar för mer utsatta gruppers och människors skull.”
Med moralisk resning syftar du alltså på att göra ”egna uppoffringar för mera utsatta gruppers och människors skull”, om jag förstår dig rätt. I det, tycks du och Kerstin vara av samma åsikt – oavsett generationsklyftan, vilket nu innebär att Kerstin ev. ”levt” de orättvisor som du som ung (?) man bara har läst om, hört talas om.
Det där med moralisk resning handlar om etiska dilemman, och i detta fallet närmare bestämt om omsorg om svaga och utsatta, dvs. bl.a. fördelningspolitiken. Borde vi inte i så fall diskutera saken utifrån de politiska premisserna i dagsläget och granska hur dessa påverkar etiken, människosynen, moralen, och hur dessa ideologier ställer sig till den moraliska resning som efterlyses? Borde vi inte koncentrera oss på problemen – hellre än att leta efter syndabockar (dessutom inom det ”egna lägret” eftersom ni dock delar samma åsikt om de utsatta och de svaga grupperna.)
Vad gagnar det att utropa: ”Vad jag efterfrågar är moralisk resning att tordas ta konsekvenserna av sin relativa framgång istället för att skylla den på någon annan eller gömma sig bakom att någon annans varit ännu större.”
Vilka konsekvenser syftar du på? Din generations missnöje, ilska och avund?
Berätta mera…
27/10 17:59 at 17:59
Eija –
Nu har den här tråden pågått ett tag och inläggen är utspridda och upphackade. Men jag trodde att jag i de olika inläggen här ovan gjorde precis det du efterfrågar. Diskuterar saken utifrån de politiska premisserna och förutsättningarna i dagsläget. Jag uppfattar att jag sätter fingrarna på ett seriöst problem. Att dem som de-facto haft makten de senaste 11 åren, (och större delen av de senaste 75 åren) tillsammans med dem som låtit sig gynnas av makthavarnas vilja att köpa röster för att behålla makten, inte känns vid att det är denna politik som lett till så många av de problem vi har i landet idag. Den står också bakom många av de goda saker vi ser i Sverige idag, men det är liksom lättare att vara frustrerad över saker som inte funkar.
Varför är det viktigare att höja taken i sjukförsäkringen än kvinnolönerna i vården? Varför är det viktigare att satsa pengar på maxtaxa i barnomsorgen än att reformera arbetsrätten så att fler utanför kan komma in på arbetsmarknaden? Varför är det viktigare att pengar går till att garantera pensionsnivåerna för vissa åldersgrupper än att arbeta för att integrera invandrare i samhället? Varför ska småföretagare lida under ett minutiöst skatteregelverk och finmaskig kontroll medan politiska ungdomsförbund kan casha ut bidrag på lösa bolner? Frågorna har inte stått mot varandra i såna här par i verkligheten, men exemplen visar ändå på prioriteringar som våra folkvalda politiker av var pengar ska plockas in och hur de ska betalas ut. Beslut som missgynnar vissa grupper för att gynna andra. De politiker som fattat besluten bedyrar sin oskuld och sitt rena uppsåt. Inte heller de grupper som gynnats av besluten vill kännas vid sin delaktighet i processen. Istället pekar man intensivt på andra som gynnats, eller orsaker till besluten utanför sig själv. Det gör mig lite trött – och stundtals frustrerad.
27/10 22:09 at 22:09
Simon:
De frågor som du ovan skriver om, gör många av oss, milt sagt, ganska frustrerade, åtminstone stundtals, såsom också du säger. Men de frågor du nämner ovan är dagsaktuella; de speglar dagens beslut tagna av dagens politiker (eller åtminstone 90-och 2000-talet); inte 40-talisterna generellt (vare sig nu dessa råkar vara politiskt aktiva eller inte) och inte heller vad ”makthavarna de senaste 75 åren” stått för, därför är det i mitt tycke, viktigt att begrunda vilka drivkrafter kan tänkas ligga bakom vad beslut i dylika frågor. Hälsningar.
28/10 00:25 at 00:25
Simon:
Jag hade inte tänkt skriva mer om det här, i synnerhet som man inte kan hålla en 40-poängskurs i nationalekonomi på en blogg, men det du skriver här måste jag ändå bemöta, det får emellertid bli mitt sista ord på den här tråden:.
Sedan Wigfors dagar och fram till slutet av 80-talet har socialdemokraterna fört en keynesiansk politik, som i stort också stöddes av de flesta partierna i Sverige och av de flesta partierna i de andra västeuropeiska länderna. Den handlar om att ge folk pengar i kristider, via offentligt anordnade arbeten, då stiger efterfrågan och då lönar det sig att producera vilket leder till investeringar som leder till fler arbetstillfällen etc – alltså det ger verkliga dymaniska effekter. Efterfrågan stiger dessutom alltid mer om man ger fattigt folk ökad möjlighet att konsumera, eftersom det är de som har flest uppdämda behov, av allt från näringsrikare föda över kläder till bostäder. De redan rika ökar inte sin efterfrågan lika mycket, dels för att de redan har det mesta, dels för att de inte är så många.
Idag för i stort sett hela Västvärlden en Friedmansk utbudspolitik som går ut på det rakt motsatta, att se till att det alltid finns en kader arbetslösa (den s.k jämnvikstarbetslösheten), då kommer priserna på arbetskraften att pressas neråt och då kommer priser att sjunka och inflationen att minska, vilket ansetts bra.
Denna politik prövades först i Chile av Pinochet. Den ledde till ökad arbetslöshet – förstås, och till större klassklyftor, men statsfinanserna påstods bli bättre. Chile hade exporterat sig ur krisen sade man.
Sedan började fler länder tillämpa samma ekonomiska politik, och samtliga såg samma effekter, ökad och kvarstående arbetslöshet och ökande klassklyftor. Det varnades för att vi i Sverige skulle drabbas på samma sätt när vi mot slutet av 80-talet, och senare än flera andra länder i Västvärlden, ändrade inriktning på vår ekonomiska politik men de styrande socialdemokraterna, liksom de borgerliga partierna, som definitivt är för Friedmans ekonomiska politik, trodde inte det, eller så trodde somliga av dem det och önskade det, svårt att veta vilket.
Så hade vi den borgerliga regeringens rent katastrofala kronförsvar i början av 90-talet, som vi betalar för fortfarande och som stöddes av socialdemokraterna alldeles för länge och tills man till slut satte stopp från det hållet och förhindrade att det blev sju resor värre (läs om detta i bl. Ingvar Carlssons memoarer). Detta försvar ledde till mängder av konkurser, till att somliga fick gå från hus och hem och förlorade der mesta av det de ägde, och det ledde till ökande arbetslöshet samt till att staten, dvs skattebetalarna, fick rädda bankerna (med något undantag) som annars hade gått omkull. (Om detta kan du läsa i Carl Hamiltons och Dag Rolanders bok Att leda Sverige in i krisen. Moral och politik i nedgångstider /1993).
Det är ganska löjligt att skylla denna utveckling på en generation som dels aldrig fick rösta om förändringen av den ekonomiska politiken, dels i genomsnitt kan lika lite nationalekonomi som de yngre generationerna, de som tror att det är ”traditionell socialdemokratisk politik” som lett till dagens situation eller ännu värre, att det är 40-talisterna som förorsakat den. Det är Friedmansk ekonomisk politik som lett hit, i kombination med några mycket fatala missgrepp inom den ekonomiska politiken (somliga begångna av socialdemokraterna, andra av den borgerliga regeringen), och denna politik har sina ivrigaste förespråkare bland liberaler och liberalkonservativa. Inom socialdemokratiska partiet har det bara varit en liten, men till all olycka mäktig klick, som varit för denna ekonomiska politik.
Läs mer nationalekonomi, från båda skolorna, och ekonomisk historia, så kanske du så småningom inser vad som har hänt, varför det hände och att det inte alls handlar om att 40-talisterna levde över några tillgångar, som det blivit så populärt att hävda idag och som jag försökt få dig att förstå att det inte var, med de exempel jag tagit, exempel som du tycker är löjliga (och de är löjliga just för att de visar hur löjligt det är att hävda att dagens problem beror på att en tidigare generation förslösat något som därför inte finns kvar till de yngre längre! Det största slöseri ett samhälle kan ägna sig åt är nämligen att låta en stor grupp människor gå arbetslösa och det kommer bara att bli värre, och oavsett vilken regering vi får, värre något snabbare med en borgerlig regering dock eftersom socialdemokraterna måste skynda lite långsammare för att inte helt förlora sitt väljarunderlag).
Det är vidare självklart att de ansvariga politikerna och ekonomerna föredrar att låtsas som om det är vanligt folk, och företrädesvis de äldre, som bär ansvaret för dagens arbetslöshet och eländen. Detta är simpel propaganda och ingenting annat. Så länge människor köper sådan här populistisk propaganda, som gör en grupp i samhället till syndabockar, kommer människor inte att kunna påverka samhället på något förnuftigt sätt. Så länge en massa unga människor bara sitter och gnäller över den äldre generationen, över invandrarna, eller vilka de nu vill lägga skulden för dagens arbetslöshet på, sker ingen förändring till det bättre det kan jag garantera dig.
28/10 11:27 at 11:27
Kerstin –
Det är verkligen frustrerande att se hur mycket vi är överens om i våra analyser utan att kunna enas på slutet. Möjligen är skillnaden så enkel att jag är socialliberal och du ännu mer social (-demokrat, -ist?) Meningen med min ”vem tjänar?”-analys är inte främst att lägga skuld på 40-talisterna. Att några vunnit på något är inte detsamma som att de är skyldiga till att det skett. Istället är meningen att genomskåda de förklaringsmodeller som används i samhället som ursäkt för tidigare skeenden (tillkortakommanden) och motivering av framtida förändringar.
Jag tycker också att Keynes är underskattad idag och att Friedman bestämt mycket av villkoren för globaliseringen vilket inneburit en hel del problem. Björn Elmbrandts analys av Greenspans framgångar under Clinton – att de berodde på att han lät hushållens upplåning tjäna som Keynesiansk buffert i hotande lågkonjunkturer – tycker jag exempelvis är lysande och tänkvärd. Däremot ser jag inget motsatsförhållande mellan dessa synpunkter och att krisen i början av 90-talet i mycket berodde på att vi levt över våra tillgångar. Likaså tycker jag att det ligger en del i Johan Norbergs hyllningsanalyser av globaliseringens framgångar. Materiellt sett har fler det bra och färre dåligt idag än någonsin tidigare.
Men ingen av de här synvinklarna förklarar allt! Tvärt om kan båda beskrivningarna, och fler därtill, vara sanna – och då är det än mer belysande hur olika sidor i debatten tenderar att använda sig bara av de förklaringar som tjänar deras egna syften. Och än mer intressant att se vilka övriga förklaringar som, trots att de kan vara nog så plausibla, nästan inte ges något utrymme i debatten, eftersom ingen makthavare har något att vinna på att de förs fram.