I Studio 1 igår hävdade en ung man att 40-talisterna var en egoistisk generation, idéer som jag hört från ungdomar sedan mitten av 90-talet. Vilka är det som har intresse av att sprida förställningen om de hemska och egoistiska fyrtiotalisterna? Den här åsikten har klart varit i säck innan den kom i påse och varför vill man sprida myten om att vi tog allt så att det inte finns något kvar åt våra stackars barn och barnbarn?

Det är normalt att unga människor är irriterade över att de inte får vara med och bestämma. Vi fyrtiotalister klagade också bittert över att vi inte hade något inflytande i samhället när vi var unga men vi klagade inte på att våra föräldrar hade allt och vi ingenting, som många i dagens ungdomsgeneration klagar över. Vi visste att våra föräldrar hade varit mycket fattigare än vi var och att många i den äldre generationen hade slitit hund som barn och unga. Vet dagens ungdomar för lite om hur vi 40-talister hade det som barn och unga?

Vi hade förstås nästan ingenting vi heller när vi var unga, som fallet alltid är när man är ung och innan man har hunnit arbeta och slita ihop sig en del ägodelar. Vi hade det betydligt bättre än våra föräldrar men vi hade mycket mindre än dagens unga. Vi hade inte radio, TV och stereoanläggningar på våra rum, om vi alls hade egna rum, vilket de flesta av oss nog inte hade. Vi hade inte mopeder och vi fick inte körkort av föräldrarna. De flesta av oss reste aldrig utomlands för det hade våra föräldrar inte råd att kosta på oss. Vi fick inte samma chanser till högre utbildning som dagens ungdomar. Det var först 50-talisterna som kunde strömma in på universitet och högskolor i större skala, så de flesta av oss började arbeta redan efter grundskolan, eller efter sjunde klass i folkskolan, som var vad som fanns för vanligt folk i många kommuner ännu så sent som under 50-talet. När vi blev giftasvuxna fanns inga lägenheter till oss. Det var 10-15 års väntetid i bostadskön på 60-talet.
Vi fixade dessutom inte ATP som unga människor ofta anklagar oss för. ATP-omröstningen hölls 1957. Ingen av oss 40-talister hade rösträtt vid den tiden för vi hade inte rösträtt förrän året efter vi hade fyllt 21 år!

Men vi hade arbeten när vi var unga, bara att välja och vraka. Det var onekligen en stor och välsignad frihet. De arbeten vi fick som unga blev vi inte feta av emellertid och de tillät inget lyxliv. Jag och många av mina kvinnliga vänner, som började som kontorsslavar i 15-16-årsåldern, tjänade 600 kr/månad före skatt (ca: 6-7.000 kronor i dagens penningvärde) Jag fick ut 460 kr/månad. Det räckte till middagsmat 14 dagar i månaden, efter att annat nödvändigt var betalt, resten av månaden levde jag på några smörgåsar om dagen, dvs jag svalt i stort sett, och pengar till tandläkare kunde man bara drömma om. Flickornas löner var bara tänkta som fickpengar medan vi väntade på att ”bli gifta”. Under tiden fick våra föräldrar hjälpa till att försörja oss, de som hade råd alltså. Det hade inte alla föräldrar. Pojkarna som började i industrin tjänade nästan dubbelt så mycket men det var inte några ofantliga löner ens på den tiden.

Det var en finansminister, en 30-talist, alltså inte en 40-talist, som mot slutet av 80-talet, drev igenom att Sverige skulle följa Friedmans och Hayeks rekommendationer för att hålla nere inflationen, nämligen genom att öka arbetslösheten och genom att banta den offentliga sektorn, som är en väsentlig orsak till den stora arbetslösheten idag. Anklaga dock inte 40-talisterna för detta och definitivt inte hela generationen. De allra flesta av oss har aldrig haft något inflytande över politiken och i synnerhet inte över den ekonomiska förändring som lett till dagens höga arbetslöshet, eftersom den beslutades utan någon som helst offentlig diskussion, och utan att någon hade möjlighet att uttrycka sig om den i allmänna val.

Det finns hur mycket arbeten som helst i samhället som behöver utföras, och Sverige som nation har aldrig varit rikare än idag men vi har hög arbetslöshet – och det är ingenting vi 40-talister uppskattar. Många av oss är arbetslösa dessutom, många av oss har arbetslösa barn och barnbarn och upplever detta som ett stort problem och en stor sorg.

Vår generation var med och byggde ut skolan, möjliggjorde för alltfler att få allt högre utbildning, vi byggde kraftverk, vi byggde nya vägar, vi inrättade daghem för alla – via skatterna. Privat ville vi ge våra barn allt det varken vi eller våra föräldrar fick och vi betalade utan att knota våra föräldrars och far- och morföräldrars pensioner. Det är nog inte många av oss som anser att de gamla inte är värda en god omsorg.

Så vad är det dagens unga begär av oss? Att vi ska lägga oss ner och dö? Man kan undra vilken generation som i så fall är den egoistiska generationen?