Littorin återfunnen, av Expressen och…
Så har då en bloggbesökare hittat Littorin åt mig, i en artikel i Expressen. Littorin ser glad ut på bilden. På journalistens fråga om han följt valrörelsen svarar han: ”Nej, nej det har jag inte. Det är ganska skönt att slippa valrörelsen. Jag har haft annat för mig”. Ja han säger till och med att han inte kan tänka sig att göra politisk come back.
Låt oss titta lite mer på det där uttalandet. När Littorin säger att ”det är ganska skönt att slippa valrörelsen”, då säger han egentligen att ”det är ganska skönt att slippa jobbet”, eftersom valrörelsen var en viktig del i hans jobb. Och detta var ett jobb som hade varit hans livsluft under ett inte föraktligt antal år, och som vi väl har svårt att tänka oss att han var trött på. Inte långt innan han avgick för att han var så slutkörd psykiskt, hade han ju gett intryck av att han såg fram emot valkampanjen och det fortsatta arbetet i regeringen.
Alltså, Sven-Otto Littorin gör precis det som nästan alla arbetslösa gör, säger att det är skönt att inte jobba längre. Ska vi därmed dra slutsatsen att han är en av alla dessa lata fuskare som föredrar att leva på bidrag framför att jobba, och hans bidrag är inte fy skam dessutom eftersom han får 112.000 kr/månad under ett år om han går arbetslös hela tiden. Det är avsevärt mycket mer än någon annan får i hans situation.
Nej den slutsatsen ska vi inte dra för säger han att det är skönt att slippa valrörelsen för att han verkligen tycker det? Naturligtvis inte. Så säger de allra flesta när de förlorat jobbet och är arbetslösa för att man inte vill bli ”tyckt synd om”, inte vill ge intryck av att man är en looser, att man är körd. Ibland vill man inte ens erkänna för sig själv att man är det, ibland gör man det men vill inte låtsas om det inför andra, vilket jag skrev om här.
Så varje gång man hör en arbetslös säga att ”det är skönt att slippa jobba”, ska man ta det med en väldigt, väldigt stor nypa salt. Det är en gigantisk lögn för det mesta. De allra flesta skulle mycket hellre ha ett jobb och egen lön att leva på och de allra flesta mår urdåligt av att ha blivit utsparkade och gå arbetslösa en längre tid än semestern, det gör även Littorin och avslöjar det till och med mot slutet av den korta intervjun:
Hur mår du?
– Det är…som det är, säger Sven Otto Littorin.
Så Sven Otto Littorin har ägnat sig åt kollektiv bestraffning av otaliga oskyldiga, arbetssamma och hedervärda människor för att ”så många fuskar med bidragen” fast detta inte alls är fallet.
/Kerstin
Länkar:
- Sven Otto Littorin bryter tystnaden, Expressen
- Reinfeldt lyssnar – och förstår ingenting, Motvallsbloggen, 26/8 2010
- Här tar det slut. Aftonbladet frågar ut ministern om ett påstått brott – då väljer han att avgå, AB
– Får frågor och avgår, AB
22/09 11:26 at 11:26
Ja vi har ett behov vi människor att skydda vår ibland sköra självkänsla. Detsamma gäller de sjuka, om någon frågar ”hur mår du” så säger man oftast bra och försöker hålla skenet uppe, för att man inte vill bli någon att ”tycka synd om” eller bli betraktad som svag och ynklig. Det är vardagspsykologi vi människor borde förstå mer av. Eller har glömt, förstod man det här bättre förr ??
Vi vill inte visa andra hur dåligt vi mår, vi låtsas ofta ha det bättre än vi har det och vi gör för vår självkänslas skull.
Därför är den stigmatisering som nu sker av invandrare, arbetslösa, sjuka och funktionshindrade, dvs. de som många betraktar som inte önskvärda,mindervärdiga och svaga, förödande för självkänslan. Därför blir behovet ännu större att försöka skydda sig, hålla skenet uppe, bara visa en fasad.
Eller att ”blåsa upp sig”, låtsas vara mer än du är, överdriva och skryta.
Tills du kommer innanför hemmets väggar, förhoppningsvis.
Men det här blir en konflikt inom en därför det här gör också att du inte blir trodd, att du anklagas för att fuska, ljuga. För andra kan inte se hur du egentligen mår.
Ett dilemma men för de flesta är självkänslan viktigare, därför blir vi tysta om hur det känns, hur vi mår, vilka vi är.
Vi putsar våra fasader.
Alla förlorar på det här, därför att till slut vågar ingen visa sig som de är. Vi har alla en rädsla för att pekas ut som annorlunda, som den som inte får vara med. Som barn hade vi den känslan och många är livrädda för att känna så igen.Framförallt de som har svåra upplevelser av det som barn, av att på olika sätt vara utanför. Hemma eller i skolan.
Hellre förnekar vi vår egen sårbarhet och våra tillkortakommanden och ”lägger det” på andra.
Det är de andra som har problem, inte vi.