En uppseendeväckande historieförfalskning på DN Debatt
Att DN degenererat de senaste 15 åren har jag redan konstaterat men när man häromdagen publicerade en debattartikel så tendentiös som den av Magnus Henrekson och Aleksander Perski, då har man krupit en bra bit under det definitiva lågvattenmärket.
DN:s rubriksättare, Magnus Henrekson och Aleksander Perski lyckas tillsammans förvanska 90-talshistorien en bra bit över gränsen för ren lögn. De lyckas tillsammans lägga Persson till last allt elände som hände åren 1985 –2000 och att undvika att nämna det faktum att vi hade en borgerlig regering, med Bildt som statsminister, åren 1991-1994. Det kan man kalla en historielöshet, eller en lögn, av kolofantiska mått.
Under rubriken ”Lågavlönade kvinnor betalar Perssons saneringsprogram”, presenteras de båda författarnas slutsatser sålunda i ingressen till debattartikeln, förmodligen redaktörens text:
”Staten skyfflar över utgifterna på lägre nivåer för att stoltsera med sanerade statsfinanser. Regeringen Perssons stålbad för att sanera statsfinanserna blev ett gigantiskt utslagningsmaskineri. Hög arbetslöshet, många sjukskrivna av stress och psykisk ohälsa blev priset som drabbade kvinnor i låglöneyrken hårdast.
Ganska snart i författarnas egna text, som alltså aldrig nämner att vi hade en borgerlig regering åren 1991-1994, träffar man på följande:
Varför har vi så höga ohälsotal och sjukskrivnings- och pensionskostnader i Sverige – välfärdsstaten nummer ett?
För att ”alla” ska komma med, måste man titta lite närmare på hur de först hamnade utanför. Det började under 90-talet med den ekonomiska sanering som statsminister Göran Persson fått så mycket beröm för.
Men hur var det nu: Jo, Göran Persson blev statsminister i den regering som tillträdde 1994, efter regeringen Bildt, som var den som försvarade kronan in absurdum och som lät de stora företagen rädda sina pengar på medborgarnas och småföretagarnas bekostnad. (Hamilton/Rolander, 1993)
Stålbadet var Ann Wibbles och de borgerligas favorituttryck för de nedskärningar som man ansåg att man borde göra inom offentlig sektor och i välfärdspolitiken, och som man ansåg sig administera med det famösa kronförsvaret. Det var alltså inte Göran Persson som skapade det som författarna påpekar nedan:
Den panikartade reaktionen på en långvarig ekonomisk kris med statsfinanserna i oordning resulterade i en nedbantning av arbetsstyrkan med 424 000 personer i helårsekvivalenter från 1990 till 1994 (Källa: SCB:s arbetskraftsundersökningar). Detta betydde i praktiken att cirka 500 000 personer i den offentliga sektorn och 150 000 i den privata drabbades av reduktioner på hel- eller deltidsbasis. Fortfarande tolv år senare känner vi av efterräkningarna av detta chockartade sätt att rädda den svenska staten från en ekonomisk kollaps.
Regeringen Bildt tillträdde den 4:e oktober 1991 och satt till till 7:e oktober 1994, inte Persson alltså.
Så långt är det riktigt dock, som att vi såg något, dock jämförelsevis beskedligt, krispaket redan innan den borgerliga regeringen trillträdde, som vi, tillsammans med det ännu värre krispaket som Bildt-regeringen serverade oss, fortfarande betalar av på. Det verkliga eländet kom dock med den borgerliga regeringens famösa kronförsvar, då man tillät räntan att rusa upp till 500% istället för att låta kronan flyta mycket tidigare.
Att, som debattförfattarna på DN, skylla detta elände på Persson är fult, eller mycket okunnigt. Men det blir värre:
Man fortsatte saneringen med en del åtgärder som sällan diskuteras offentligt – ansvaret för samhällsekonomin försköts nedåt. Skolan kommunaliserades och vissa delar av sjukvården blev landstingskommunala. Härigenom kunde staten skyffla över de stora ekonomiska problemen på lägre nivåer och samtidigt stoltsera med sanerad ekonomi.
Detta är visserligen en tämligen korrekt beskrivning av vad som skedde, men inte hur eller när det skedde och inte av vem eller av vilka som hade ansvaret för det.
Skolan kommunaliserades 1989, alltså före den verkligt stora ekonomiska krisen, av socialdemokraterna, och med hurrarop från de borgerliga. Skälet som angavs för oss väljare, var decentralisering och kommunalt självstyre, som de borgerliga hade önskat under decennier. Ansvarig skolminister vid den tidpunkten var Göran Persson, så kommunaliseringen av skolan bär han ansvaret för (synd bara att inga borgerliga protesterade).
Kommunaliseringen av skolan kom alltså inte som svar på den stora ekonomiska kris som inträffade under början av 90-talet, som debattartikelförfattarna implicerar, eftersom den beslutades före denna kris. Den kom som en del i en ”liberalisering” (i politisk/ideologisk mening) av landet, som socialdemokraterna, under ledning av Kjell-Olof Feldt, dåvarande finansminister, och de s.k. förnyarna inom socialdemokratiska partiet i spetsen (dit Persson förvisso hörde), påbörjades ett år efter Olof Palmes död och som innebar de avregleringar som de borgerliga partierna hade ropat efter så länge jag kan minnas, av valutamarknaden, av bankväsendet etc. Det var dessa avregleringar som resulterade i de bankkrascher som var början till den stora krisen i början av 90-talet, på grund av att de infördes i helt fel ordning och före skatteomläggningen.
Dessa avregleringar hade inget enda borgerligt parti höjt en enda röst emot således, ingen enda borgerlig ekonom varnade. Tvärtom, de borgerliga var överförtjusta över att socialdemokraterna i stort sett genomförde deras drömpolitik. (Själv undrade jag, medan det pågick, obegripligt som det som skedde var, om det handlade om att efterkomma krav från USA, under hot om sanktioner).
Det är därmed magstarkt att skylla hela den ekonomiska krisen på socialdemokraterna, eller på Göran Persson. Samtliga partier var medvansvariga, och det handlade om en borgerlig politik genomförd av socialdemokrater, fram till hösten1991. Efter det borgerliga maktövertagandet 1991 förvärrade regeringen Bildt situationen bortom allt förnuft.
Den nya kommunallagen som påstås vara orsaken till somliga tråkigheter, som det också talas om i debattartikeln och som överlät alltmer av ansvaret för modborgarna och samhället på kommunerna, började gälla 1992. Den röstades igenom att riksdagen 1991, under den socialdemokratiska regering som då hade Ingvar Karlsson som statsminister, och i stor enighet över partigränserna (Norlin M. 1994, sid 14). Persson kan alltså inte heller i den saken utmålas som ensam ansvarig.
Debattförfattarna fortsätter att vilselda, eller ljuga, vilket de nu ägnar sig åt, och berättar så om hur många som mått dåligt sedan mitten av 90-talet samt fortsätter med:
Regeringen Persson tog inte dessa varningstecken på allvar.
Mellan 1994 och 2004 har antalet sjukskrivningar fördubblats. De har också blivit mer långvariga och andelen sjukdomar orsakade av stress och psykisk ohälsa har ökat dramatiskt.
Jo, det är klart, vad som hände under åren 1991 -1994, som man faktiskt nämner i artikeln, som syns ovan (och som man också kan läsa om i mitt förra blogginlägg), men utan att tala om att det hände under Bildts regeringstid, släpar efter förstås. Inte heller detta kan Persson ensam anklagas för.
Så fortsätter författarna:
Man kan fråga sig varför utslagningen blivit så definitiv. En orsak är bristen på vård för denna ”nya ohälsa”. Företagsvården är bortbantad, primärvården knäar under ständiga omorganisationer och psykvården är både desorganiserad och har för lite resurser.
Inte konstigt att man tvingades spara ännu mycket mer på offentlig sektor med tanke på att Sverige tömdes på resurser i och med kronförsvaret, och då den borgerliga regeringen lånade och lånade och lånade för att klara ekonomin, trots det elände man ställt till, ett lånande som inte kunde fortsätta i all evighet och som socialdemokraterna fick i knät när de åter kom i regeringsställning 1994.
När debattartikelförfattarna kommer fram till 1996, och fortfarande utan att ha låtsats om att det suttit en borgerlig regering med en moderat statsminister åren 1991-1994, låter det då här:
År 1996 blev det ohållbart för den socialdemokratiska regeringen med över en halv miljon arbetslösa och man lovade att reducera talen till 2002, vilket man faktiskt lyckats med. Men tyvärr inte genom att en massa nya arbetstillfällen skapades i Sverige.
Förvisso är inte socialdemokratiska partiet utan skuld till det elände som skapades och som vi fortfarande betalar för men de borgerliga partierna har precis lika stor, om inte en större, skuld till det. Persson har, trots att han inte är världens mest sympatiska statsman och trots sin arrogans, faktiskt fått Sverige någotsånär på fötter igen, efter den ekonomiska störtdykning som avregleringarna (i fel ordning) och senare det huvudlösa kronförsvaret och den borgerliga regeringens hejdlösa upplåning resulterade i.
Så bevare oss för ännu en borgerlig regering och mer av borgerlig politik nu när finanserna äntligen är i ordning igen.
Länkar:
Magnus Henrekson och Aleksander Perski, DN Debatt,
Wikipedia om regeringen Bildt
Böcker:
Hamilton/Rolander, 1993 Att leda Sverige in i krisen. Moral och politik i nedgångstid
Norlin Margareta, 1994, Baklängesrevolutionen
17/08 14:54 at 14:54
Mycket bra skrivet, Kerstin! Bra observerat. Texten borde öppna åtminstone några ögon, däribland mina. Tack.
Hälsar Eija
17/08 16:28 at 16:28
Eija:
Tack för komplimangen.
Själv har just nu mest lust att gräva ner mig och stänga både ögon och öron. Valpropaganda är nog det mest fördummande jag vet och jag står nästan inte ut med sådan.
17/08 18:19 at 18:19
Du googlade väl på dessa namn så att du såg vem som betalar deras köttbullar väl? Gör det, förklaringen finns där.
17/08 22:11 at 22:11
Jinge;
Nej jag googlade inte på dem, var vid tillfället inte intresserad av vilka de var, mest av det faktum att DN hade publicerat inlägget, som borde ha refuserats.
En professor i ekonomi vid Handels och en psykolog, jaha ja! Och Hamilton sparkade man från Handels.
Lustigt, att det ofta är de som har rätt som sparkas ut inom akademierna, medan de som är beredda att ljuga för att gynna finansiärerna, eller makten, premieras. Så var det även med Grassman.
18/08 16:49 at 16:49
Lugn nu, Kerstin. Läs Kjell-olof Feldts bok om krisen. Det var faktiskt så att socialdemokraterna var överens om att kronan skulle försvaras till varje pris. Den ekonomiska utveckling som sedan utvecklades till en allvarlig kris började långt innan regeringen Bildt. Ekonomiska kriser uppstår sällan över en natt. De många devalveringarna som förebådade den kommande krisen orsakades av den ekonomiska politik socialdemokraterna länge hade fört. En intressant detalj i sammanhanget är att Nordbanken, statens egen bank med horder av politiskt tillsatta personer i ledningen och styrelsen, fick räddas från konkurs av skattebetalarna till priset av 60 miljarder. SEB och Handelsbanken redde ut sina affärer utan skattebetalarnas hjälp.
Det är tråkigt att du hjälper Göran Persson att ännu idag skylla allt som gått fel på den borgerliga regeringen under Carl Bildt.
19/08 01:18 at 01:18
Harry:
Nu har jag ju inte sagt att de var de borgerliga som var ensamma skyldiga, så ta och läs mitt inlägg en gång till. Det jag vänder mig emot i artikeln är det ensidiga skuldbeläggandet av Persson och att man inte ens låtsas om att vi hade en borgerlig regering också under i början av 90.-talet. som förvisso inte gjorde saken bättre, tvärtom.
Sedan är det visserligen riktigt att även sossarna ansåg att kronan skulle försvaras och stödde kronförsvaret till en viss gräns, men till slut ville de inte vara med längre, vilket man kan läsa om i Ingvar Karlssons memoarer ex.
Det fanns också de som rekommenderade att man lät kronan flyta betydligt tidigare, vilket hade varit avsevärt mycket billigare för svenskarna. En av dem, som jag för övrigt inte har mycket till övers för, var Ian Wachtmeister, så man hade inte behövt hänga fast vid kronförsvaret så länge som man gjorde.
Vad jag också vill hävda är att den ekonomiska politik som fördes efter Palmes död, med avregleringar etc. låg helt i linje med borgerliga partiernas önskedrömmar, så de protesterade inte. Det fanns dock de som kritiserade det som skedde då och den bild man gav av svensk ekonomi vid den tiden, bl.a Sven Grassman (som skrev flera böcker om saken då), men de flesta borgerliga teg och samtyckte och därmed var de lika ansvariga som sossarna till den ekonomiska kris, som kulminerade med bankkrisen. Detta är vad jag säger ovan.
Så delvalveringar, som var det gängse sättet att balansera valutan mot andra valutor tidigare (och som exportföretagen ofta tjänade bra på): Här sägs det ofta, eller sades det då, både från sossarna och de borgerliga, att det är ojuste med sådana för att det skyfflar över konsekvenserna/problemen på andra länder. Detta är en blå dunst. I själva verket skyfflar man över problemen på andra länder lika mycket med ett kronförsvar som innebär nedskärningar i inhemsk konsumtion (sparpaket), för att försvara kronan, då detta innebär minskad import och därmed minskad export till Sverige från andra länder, vilket även en delvalvering innebär och som påstås vara att skyffla över problemen till andra länder.
Det finns dock en viktig skillnad. Vid devalvering får alla i landet vara med och betala, även de rika som förlorar värde på sina svenska kronor i relation till andra valutor, medan vid kronförsvar kan de rika alltid få lika mycket för sina kronor i annan valuta, medan det blir de sämre ställda som får betala hela notan.
Vad gäller frågan om vilka banker som behövde hjälp så var det inte riktigt så enkelt som du framställer saken. Den här diskussionen har jag fört tidigare på bloggen, med en annan person som hävdar samma sak som du, så jag undrar vilket propagandamaterial ni båda har läst?
Föreningssparbanken liksom Sparbanken behövde också hjälp exempelvis, inte bara Nordbanken. Dessutom är det ju intressant att notera att Nordbanken inköptes av staten, från privata ägare, förra gången det var bankkriser, för att rädda banken och dess kunder
Ovanpå detta var Nordbanken inte helstatligt vid tiden för senaste bankkrisen, om jag inte missminner mig, men staten köpte då ut de andra delägarna i samband med krisen för banken, för en ansenlig summa, varvid dessa klarade sig undan problemen. Hur är det, räknar du inte utköpet i summan som du nämner?. Jag ids helt enkelt inte ta fram allt material om saken en gång till, eftersom den här historien var betydligt mer komplex än du och andra antyder.
PS:21/8: Det var Kreditbanken staten köpte in förra gången det var kris, inte Nordbanken som jag skriver ovan, fel av mig alltså.
Men det var ännu fler banker som fick hjälp på 90-talet, och SHB fick också hjälp, insättargarantin som alla bankerna kunde dra nytta av, och som var orsaken till att den banken klarade sig, utan en sådan hade inte SHB heller klarat sig genom nyemissioner ex. Då hade ingen velat sätta in mer pengar i bankens aktier ex. Dessutom har jag för mig att banken ifråga ansökte om stöd först, men sedan inte behövde använda sig av sådant.