På julaftonen dök dottern upp vid middagstid, medhavandes en förtjusande godisförpackning gjord av genomskinlig cellofan med rosett på. Innehållet var hemmagjort godis, kallat Mozartbollar, om jag inte missuppfattade saken. Jag blev mäkta imponerad när dottern berättade att godiset var tillverkat av hennes väninna, som hon varit hemma hos och julstökat tillsammans med för några dagar sen. Inte mindre imponerad blev jag som de där chokladbollarna smakade himmelskt. 

Nu hör det till saken att jag är tämligen ohuslig. Det är få ting som jag tycker sämre om än att laga mat och knåpa ihop godsaker i köket (det skulle möjligen vara att städa då). Det beror troligen på att jag under många år var omgiven av två generationer kvinnor som älskade att laga mat och fixa till alla upptänkliga ätliga festligheter, min mamma  på ena sidan om mitt eget födelseår, min dotter på den andra. Mamma var en gudabenådad matlagerska. Hennes mat var berömd vida kring och min dotter, som även lagar väldigt god mat, började baka redan innan hon kunde läsa recepten helt själv. De båda kunde sitta i vardagsrumsoffan och frossa i och drägla över kokböcker. Jag begrep ingenting. För mig har mat alltid bara varit något man måste fixa till och sleva i sig för att inte dö svältdöden och matlagningen och ätandet har alltid stulit tid från sådant som varit mycket roligare eller mer intressant. 

- Mamma, snälla, kan jag inte få baka något.

Suck, det var urjobbigt när sex-sjuåringen riktade denna fråga/bön till mig och efter ett par gånger av sådana här böner med efterföljande gemensamt bakande, bestämde jag mig för att ville hon baka så fick hon göra det  utan mig. Alltså svarade jag, nästa gång hon pockade på att få baka, att visst, det fick hon gärna göra men hon fick klara det själv för jag hade inte tid. Därpå fann jag mig sittande i mitt arbetsrum vid skrivmaskinen med den sjuåriga dottern springande som en skottspole mellan mig och köket med måttsatsen i högsta hugg:

- Mamma, vilket mått är en tsk?

- Mamma, vilket mått är en dl?

Det blev fantastiska kakor som jag förvisso gärna åt bara jag slapp baka dem och disken och köksstädningen efter baken kunde jag ju stå ut med även om det ibland handlade om ganska omfattande rengörning av köket de första åren av dotterns bakande.

Nu satt vi där vid bordet julaftonen 2009, snart 40 år senare alltså. Den fina presentförpackningen med godis var inställd i  kylen och eftermiddagskaffet stod på bordet, där även dotterns hembakade pepparkakor hade lagts upp och det enda jag tar mig för att baka – vissa men långtifrån alla år, mina saffransbullar.

- Vet du, sade dottern, det var jättekul att julpyssla tillsammans med Camilla och hennes dotter. Det var ju något jag aldrig fick göra när jag var barn. 

- Men, det är väl inte riktigt sant, protesterade jag lamt och med den obehagliga känslan att jag nog hade svikit dottern  i det avseendet när hon var liten, sånt man inte vill bli påmind om så här många år senare.

- Visst julpysslade vi ibland, fortsatte jag. Vi gjorde ju julgranskarameller exempelvis. (Jag tänkte att jag ju kunde hävda att hon bara inte mindes men det gick inte alls för hon mindes precis.)

- Jovisst till en jul och med sockerbitar i så att de skulle gå att använda flera år. Sen fick de där karamellerna hänga med fram till förra året när du slängde dem för att mössen hade ätit upp det mesta av dem – äntligen, för de såg ganska tråkiga ut i granen under många år, när de var halvätna av mössen. Men godis, med det var det så här: Du köpte marsipan ett år, när jag ville göra eget julgodis, och så föreslog du att att vi skulle rulla långa strängar av den och skära pinnar som vi doppade i smält ischocklad, för då skulle det gå fort. Året därpå tyckte du att även denna insats var alldeles för krävande så då föreslog du att vi köpte julgodiset istället. Det där har jag burit med mig hela livet som ett stort och allvarligt trauma.

Hon skrattade gott, vilket jag tolkade som att hon kommit över det värsta vid det här laget. Men jag erinrade mig samtidigt orsaken till min absoluta avsky för allt vad julstök heter. Om dotterns trauma bestod i att jag inte gjorde julgodis tillsammans med henne varje jul (nåja, bara en gång då), så emanerade mitt trauma ur en julgodistillverkningsdag då jag var elva år.

Den här dagen började i glad förväntan  och slutade i en utdragen plåga som för all framtid botade mig från all lust att tillverka julgodis själv. Så berättade jag för dottern om denna dag och mitt barndomstrauma vad gäller julstök:

För mina besökare måste jag först tala om att min mamma inte bara var en mycket duktig matlagerska, hon var dessutom gudomligt snäll och gullig och pysslade gärna med mig när jag var barn. Så den här julen skulle vi göra marsipangodis alldeles själva, hon och jag. Hon hade fått ett bra recept av en arbetskamrat. Här var det inte fråga om att köpa färdig  marsipan och knåda till ätvänliga bitar av utan här skulle marsipanen också tillverkas i hemmet. Färdig marsipan fanns väl inte ens att köpa då.

Godisstöket började alltså, omkring klockan tio på förmiddagen, med att det skållades mandel, massor med mandel, som sedan skulle malas, inte en utan flera gånger, så att de blev till en fint puder (nåja). Jag vevade och vevade och vevade mandelkvarnen ännu mer. Vilka övriga ingredienser som tillsattes minns  jag inte men när marsipandegen var klar stod vi framför ett berg av marsipan. Berget delades i fyra mindre berg som färgades med karamellfärg, ett berg blev grönt, ett blev rött, ett blev gulorgange och ett fick förbli vitt. 

Nu skulle det roliga börja. Här skulle göras fina marsipansaker – i massor. Vi började storstilat med att rulla ihop små skinkor av röd och vit marsipan, sedan blev det gröna halvöppna ärtskidor med små rullade vita ärter inuti, det blev tomtar, det blev grisar, det blev äpplen, ja allt vad man kunde tänka sig som hör julen till och alltihop väldigt tidskrävande.

Jag tyckte om att modellera och hade väl en viss fallenhet för sysslan, så jag tyckte det var jätteroligt – de första fem timmarna. Men det där marsipanberget krympte knappt märkbart så efter dessa första fem timmar påpekade mamma, att med den här  produktionstakten skulle marsipanberget inte vara avbetat på många timmar än. Mamma föreslog alltså att vi skulle rationalisera arbetet lite så nu började vi kavla långa längder av varje färg, lägga dessa längder på varandra, trycka ihop de utkavlade längderna och skära fyrkantiga randiga bitar av längderna. Men tiden rann iväg mycket fortare än vi hann mangla ut marsipanlängder. När klockan började närma sig halv elva på kvällen och vi var inne på den tolfte pysseltimmen och marsipanberget visserligen krympt en del men fortfarande var imponerande, föreslog mamma en ytterligare rationalisering. Den innebar att vi knådade ihop samtliga färgberg till ett enda berg och rullade marmorerade längder av det, som skars i lagom långa pinnar. Dagen därpå doppade vi ena änden av de där pinnarna i choklad, och det blev de godaste av alla bitarna. 

Jag minns att jag stöp i säng den här kvällen, eller natten, alldeles slut. Jag blev denna julstöksdag totalt och för resten av livet botad från all lust att göra hemgodis till jul, vilket sedermera blev till ett ok för min dotter att bära. Så kan trauman gå i socialt arv alltså, fast tvärtom så att säga. 

Dottern tröstade mig med att i och med att hon nu hade fått vara med och julstöka hemma hos väninnan och hennes dotter, så hade hon precis kommit över det barndomstrauma som hon släpat på under alla år och som bestod i att hon i praktiken aldrig fick julstöka tillsammans med sin mamma när hon var barn. 

- Förresten, tillade hon kallt, du var väldigt rationell även vad gällde påskägg och tyckte att det var löjligt att köpa sådana.

- Men, det var väl smart, då kunde man ju köpa lite mer godis för samma summa pengar, påpekade jag.

- Visst, men alla andra fick så fina påskägg med vackra bilder på, söta kycklingar och sånt, och jag fick en papperspåse!

Först nu inser jag vilka lidanden jag utsatte min dotter för när hon var barn. 

Tänk så glad hon ändå kan vara över att ha äkta vänner som hjälper henne över de trauman som hennes mamma förorsakade henne i hennes barndom.

Det där med påskäggen får jag väl försöka gottgöra själv – till påsk.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!