Inledningsvis: Det är förstås inte jag som påstår att SSRI inte fungerar så bra som man hävdat. Det är inte jag som säger att SSRI ger biverkningar som kan vara hemska för en del människor. Det är inte jag som säger att det kan vara ett rent elände att sätta ut pillren. Det är andra människor som berättar om detta. Dels är det forskare, som inte är betalade av läkemedelsföretagen, som visar att medlen inte är speciellt effektiva. Dels är det människor som ätit pillren som berättar om problemen som ofta följer med dem, eller som berättat om nonchalanta läkare.

Så här började mitt intresse för SSRI och andra lugnande medel: Redan på 70-talet, när kritiken mot mentalvården och psykiatrin var stark, skaffade jag mig en viss om än ganska oengagerad skeptiscism mot psykofarmaka och lugnande preparat. Att min pappa dessutom avskydde psykiatriker och inte hade något till övers för sådana bidrog säkert också till min inställning. Han var nämligen mycket intresserad av krigshistoria och var insatt i händelserna i Tyskland, före och under kriget, där just psykiatrikernas ageranden hade varit förfärligt, som när de började avliva utvecklingsstörda människor. Det verkliga startskottet för mitt djupare intresse för området kom emellertid först när min mamma drabbades av Alzheimers när hon var 80 år gammal, för omkring 13 år sedan, och när jag så småningom insåg vad man gjorde mot henne med de lugnande preparat man stoppade i henne, antipsykotiska preparat, sömnmedel, bensodiazepiner och SSRI. Om detta skriver jag i uppsatsen: Mamma och äldrevården. Hennes situation resulterade i att jag började studera området, skaffade mig all information jag kunde hitta på nätet om både bensodiazepiner och SSRI samt om schizofrenimediciner. Sedan dess har jag bekämpat den ohämmade, slarviga och oansvariga förskrivningen av dessa preparat och här fortsätter jag.

Också Cornucopia , som jag hänvisade till i det förra inlägget, har skrivit ytterligare ett inlägg om området.

För något halvår sedan skrev jag en recension av boken Anatomy of an Epidemic: Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America (2010), av medicinjournalisten Robert Whitaker. Jag lovad då att återkomma till boken. Det har inte blivit av men nu kommer det en fortsättning, kanske kommer det fler framöver:

Whitaker har bl.a. tittat på antalet patienter på mentalsjukhus förr och nu och också på frekvensen av botade patienter. Vad gäller depression refererar han flera undersökningar som visar att av de patienter som behandlats med SSRI blir färre friska än av dem som inte behandlats med några medikamenter.

1997 fann brittiska läkare att av 95 icke- medcinbehandlade patienter ansåg 62% att deras symtom hade minskat efter sex månader. Av SSRI-behandlade patienter ansåg endast 33% att deras symtom hade avtagit efter samma tid. I en holländsk studie som spände över 10 år, fann forskare att 76% av icke-behandlade patienter blivit återställda och att de inte fått några återfall i jämförelse med 50% av dem som hade stått på SSRI. En kanadensisk forskare ställde upp en databas över 9.500 deprimerade patienter och han fann att medicinerade patienter var deprimerade i genomsnitt 19 veckor mot elva veckor för dem som inte medicinbehandlades. Så skriver Wihtaker:

These findings, Patten wrote, were consistent with Giovanni Fava’s hypothesis that ”antidepressant treatment may lead to a deteriorating in the long term course of mood disorders” (sid 164-5)

(Min översättning: Dessa resultat, skrev Patten, överensstämde med Giovanni Favas hypotes att ”behandling med antidepressiva kan leda till ett försämring  av känslomässig störning över längre tid.”)

Det finns inte så många undersökningar av långtidsverkningar av SSRI-behandling men de som finns verkar alla peka åt samma håll, färre av de SSRI-behandlade blir bra än av de icke-behandlade. Whitaker räknar upp den ena undersökningen efter den andra och konstaterar att samtliga kommer fram till samma resultat, människor som inte behandlats är genomsnittligt bättre efter en lite längre tid medan en större andel av dem som behandlats är lika dåliga eller sämre efter samma tid. Många av dem som börjar som deprimerade och behandlas med SSRI får snart värre psykiska problem och medicineras ännu kraftigare och tillfrisknandefrekvensen är betydligt lägre idag än den var före SSRI-tiden. Men, säger Witaker också, bruket av marijuana och kokain har också bidragit till att de här sjukdomarna ökat och blivit allvarligare.

Att förskrivningen ökat med raketfart visar han också, samt hur det sett ut och nu ser ut på mentalvårdsområdet i USA: 1995 fanns 38.200 personer på mentalsjukhusen på grund av depression vilket ger 1 per 4.345 personer. Idag är depressionstillstånd den ledande orsaken till arbetsoförmåga i USA. Omkring15 miljoner amerikaner står på antidpressiva och av dessa är c:a 50% arbetsoförmögna, 7 miljoner således. (s 170)  USA har alltså, menar Whitaker, drabbats av en formlig epidemi av psykiska sjukdomar.

Även djurstudier har uppvisat alarmerande resultat. Hos råttor som fått höga doser av SSRI under fyra dagar ”svullnade neuronerna och krullade sig som korkskruvar”. Varför och vad som hänt med deras nerver vet man ännu inte.

Om det faktum att psykiatrikerna utvidgar sitt revir genom att sätta sjukdomsdianoser på alltfler tillstånd läser vi att:

First, by greatly expanding diagnostic boundaries. psychiatry s inviting an ever-greater number of children and adults into the mental illness camp. Second. those so diagnosed are then treated with psychiatric medication that increase the likelihood they will become chronically ill. (sid 209)

(Min översättning: För det första, genom den enorma expansionen av gränserna för diagnoserna, bjuder psykiatrin in en allt större mängd barn och vuxna i sjukdomslägret. För det andra, de som diagnosticeras behandlas med psykiatrisk medicin som ökar risken (sannolikheten) för att de blir kroniskt sjuka.)

Inte nog med det. De mentalt sjuka dör tidigare de senaste 15 åren än de gjorde förr. De dör av blodkärlssjukdomar, andningsproblem, metaboliska sjukdomar, diabetes, njursvikt osv. Dessa sjukdomar tenderar att poppa upp, skriver Whitaker, när människor står på antipsykotiska preparat eller ”drogcocktails” under åratal. Han beskriver flera fall med hemska åkommor. Ett av fallen han beskriver har problem som liknar dem man får när man missbrukar heroin. Det handlar om en ung kvinna som började med sådana här preparat när hon var 16 år gammal. Tolv år senare stod hon fortfarande på antidepressiva (SSRI).

Och nu exploderar förskrivningen av de här preparaten till ungdomar och barn. Man har ju, som bekant, dessutom identifierat sjukdomen ADHD, som man kan ge droger mot. Det framställs som att först nu har man instrument (som utgörs av frågeformulär) att diagnosticera de barn och ungdomar som lider av dessa defekter. Så nu startar läkemedelsföretagen patientföreningar på löpande band för dem som drabbats och lobbar för att skolor ska söka efter drabbade barn med hjälp av screeningprogram, frågeformulär alltså. Det är fantastiska mjölkkor man ringar in här. Men det är värre än så, i USA diagnosticeras numer så små barn som tvååringar som deprimerade och sätts på SSRI. I Sverige tar läkemedelsföretagen nu ett steg i taget för att få igenom samma praxis här, och de har helt klart Alliansregeringen på sin sida, eller i sin hand.

Psykiatriker, som börjat se mer kritiskt på oskicket att droga ner alltfler människor, blir ofta förföljda av psykiatrikersällskapet APA i USA. Vi kan nog ta för givet att samma sak händer svenska psykiatriker som inte ordnar in sig i ledet.

Det här är bara en liten bråkdel av det som man får veta när man läser Whitakers bok och varenda människa som förskriver SSRI och antipsykotiska droger borde läsa boken. Egentligen borde den ingå som kurslitteratur på läkarutbildningarna. Boken är faktaspäckad från första till sista sidan. Författaren leder läsaren genom en genomgång av de antipsykotiska och lugnande medlens historia, fram till våra dagars fullkomliga drogvanvett.

I boken beskrivs också hur psykiatrin och läkemedelsbolagen samarbetade för att bättra på psykiatrins rykte, som inte var gott på 60- och 70-talen. Nu skulle psykiatrin förvandlas från en lite skum och luddig verksamhet till något som liknande den vanliga läkarvetenskapen. Dess skamfilade rykte skulle ersättas av en image av medicinsk vetenskap som vilade på samma solida grund av hårddata som medicinen. Man lyckades. Idag tror massor av människor, inte minst många läkare och psykiatriker, att psykiatrin är precis lika vetenskaplig som läkarvetenskapen i övrigt. I själva verket är den fortfarande ett sammelsurium av tyckande och åsikter, om än av demokratiskt beslutade sådana, nämligen hur alla de olika tillstånden som psykiatrin säger sig kunna bota, ser ut och ska kunna skiljas från varandra. Sjukdomarna blir bara fler och fler och de flesta påstås kunna bli botade med SSRI, av det senare tillkomna preparatet SNRI eller av andra, antipsykotiska medel.

/Kerstin

Länkar: (Fler länkar kan komma.)
(För att läsa tidigare inlägg på Motvallsbloggen om SSRI, skriv in SSRI i sökfunktionen till höger.)
– Who cares in Sweden? Tre filmer om SSRI som alla berörda eller intresserade borde se? (utlagda 2012)
– Fredagsmys: Vem bryr sig i Sverige? Cornucopia 22/2 2013 
– Läkare är ”raljerande, arroganta, fåfänga, nedlåtande och inhumana”. Cornucopia 25/2 2013
– The Dreadful Secret at the Bottom of Psychiatry’s Rabbit Hole, Jon Rappoport (Infowars.com( *Extreme Prejudice 25/2 (Citat: Read the staggering statistics reported by Robert Whitaker, the author of Mad in America: “The number of adults, ages 18 to 65, on the federal disability rolls due to mental illness jumped from 1.25 million in 1987 to four million in 2007. Roughly one in every 45 working-age adults is now on government disability due to mental illness.
“This epidemic has now struck our nation’s children, too. The number of children who receive a federal payment because of a severe mental illness rose from 16,200 in 1987 to 561,569 in 2007, a 35-fold increase.”……
For example, clinical trials of psychiatric drugs were being done over very brief periods of time; in some cases, the trials were as short as six weeks. This was the case with Xanax. A brief testing period would hide many of the adverse effects of the drugs.
But then I also saw how clinical trials that were failures, that revealed how badly the drugs were performing, could be hidden altogether, as if they’d never happened. The results of these trials weren’t published at all. A pharmaceutical company, running a number of studies on a drug, could cherry pick a few studies that looked good and shelve the others…….
Om psykiatribibeln DSM IV: The Wired interview was explosive, to say the least. The most influential psychiatrist in America (Dr. Frances, min anm) was confessing that you couldn’t clearly define mental disorders…….Barkely (en annan psykiatriker, min anm.) confirms that no mental disorder has a lab test to back up a diagnosis. It doesn’t matter what disorder you pick. Schizophrenia, ADHD, Bipolar, clinical depression. None of them can be tested for. No blood test, no urine test, no saliva test, no brain scan, no genetic assay. That is a titanic fact. And being a fact, it destroys the whole DSM and everything it stands for. It destroys the validity of every one of the 297 official mental disorders.)
– Robert Whitaker intervjuas om SSRI /antidepressiva medel. Motvallsbloggen 11/10 2012
– Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/10 2010
– Sexual Side Effects of SSRI’s: Is the Blindfold Coming Off? Clinical Pshychology and Psychiatry: A Clooser Look 14/5 2008