Socialstyrelsen har förstås helt rätt. De gamla, och framför allt de som bor på olika former av äldreboenden, drogas ner i alltför hög grad, även om det skiljer sig en del mellan olika äldreboenden, är värre på somliga och bättre på andra.

Med anledning av detta intervjuades jag igår i Radio Sjuhärad eftersom jag kämpat mot onödig nerdrogning av gamla i 8 år nu. Inslagen i radion är förstås kraftigt nerkortade i förhållande till allt som sades vid intervjutillfället, så lite av det som inte kom med, vill jag meddela, och utveckla mer här istället.

Vissa väsentligheter kom förstås fram i intervjun, som att de gamla blir sämre av sina sömnmedel, lugnande, antidepressiva och antipsykotiska medel. Men däremot försvann den delen av intervjun där jag berättar att då jag äntligen lyckades få läkaren att sätta ut mammas lugnande medel samt sömnmedlen, så blev hon förbluffande mycket bättre, mycket bättre än jag hade ens hoppats på. Efter bara någon vecka utan de här preparaten kunde hon gå igen utan att ramla, sväljproblemen upphörde, beröringssmärtan försvann, hon började se ordentligt igen, henns tal förbättrades, hon slutade skaka och hon kunde börja gå på toaletten själv ex. Alla dessa betéenden påverkades alltså av preparaten man stoppade i mamma, till det sämre. De oförmågor som hon drabbades av var alltså biverkningar av de preparat man stoppade i henne. Alzheimers blir nämligen aldrig bättre. Sjukdomen går bara i en riktning – utför, så förbättringarna kan bara förstås som effekt av att de här preparaten sattes ut.

Men man fick i radiosändningarna med mitt budskap att alla som arbetar inom äldrevården bör få och ha bättre kunskaper. Det gäller alla från biträden över sköterskor och upp till läkarna.

Personalen behöver dels känna till vilka biverkningar de olika medicinerna kan ge, och klara av att utvärdera hur insatta mediciner verkar på patienterna, lära sig känna igen biverkningarna alltså. Det klarar man uppenbarligen inte på många äldreboenden.
Det är ju tyvärr så att olika individer reagerar olika på preparaten ifråga. Somliga drabbas av nästan alla tänkbara biverkningar, andra av färre sådana. Men alla äldre tål sådana här medel sämre än människor i sina bästa år eftersom deras matsmältning inte längre fungerar lika effektivt.

Personalen behöver också lära sig hur man exakt och korrekt iakttar och beskriver betéenden och betéendeförändringar och hur man undviker att lägga in egna värderingar i de beskrivningar man ger.
Min mamma påstods ex,. ”springa omkring hela dagarna”. Det gjorde hon definitivt inte. Hon började hasa pga av den Risperdal hon fick ganska tidigt och det blev en permanent nervskada. Hon kunde möjligen sägas ”hasa omkring” hela dagarna. Begreppet ”springa omkring” talar egentligen mer om hur personalen upplevde hennes betéende, nämligen att det var irriterande för dem. Så säger man normalt om ex. barn som rör sig irriterande och är lite jobbiga. Hon ”slogs” sade man. Det såg jag aldrig och jag tvivlar på att det var rätt beskrivning. Jag såg henne nämligen irriterat fösa bort personalens armar när de skulle behandla henne på något sätt, och säga ”nej, rör mig inte, nej jag vill inte”, så jag misstänker att det var detta som beskrevs som att ”hon slogs”.
Den som man kan beskriva betéenden korrekt, och iaktta sådana korrekt och skilja sina egna värderingar från vad som försiggår, känner lättare igen biverkningar som drabbar de gamla, biverkningar som inte sällan gör dem mer svårskötta och besvärliga att vårda än de skulle vara odrogade.

Personalen skulle vidare behöva lära sig vad demens innebär, och hur man ska behandla en dement människa för att behandlingen ska gå så smidigt som möjligt. Det går exempelvis inte, som jag såg exempel på, att lära en dement människa bättre bordsskick. Den blir inte hövligare vid bordet, eller gör inte färre misstag där, för att man tjatar på den som om den vore ett småskolbarn. Den demente har kunnat det här, men nu vill det sig inte längre och den förmår inte lära sig längre, i synnerhet förmår den inte göra det om den hela tiden känner att personal eller andra kritiserar den.

Den demente är fortfarande en människa. Den förlorar successivt sin intellektuella förmåga och förmår i allt lägre grad förstå och analysera vad som händer. Blir den rädd för sprutan så går det inte längre att förklara att ”det där gör inte ont”. Då är det distraktioner som gäller, precis som med små barn (som dock i många fall just kan förstå vad man säger till dem och lära sig).

Den demente blir till slut en ren och mycket utpräglad känslovarelse. Talet kanske försvinner, förmågan att förstå, att lära nytt och komma ihåg försvinner, men känslorna fungerar fortfarande och blir alltmer dominerande i livet därför är det viktigt att personal lär sig förstå de dementa, och varför och hur de reagerar som de gör. De upplever nämligen också omvärlden, intensivt (om de inte drogas ner till zoombies, total känslodöd), och kan de inte förstå omvärlden blir denna lätt skrämmande om de inte behandlas med förståelse, lugn, vänlighet, respekt och omtanke.

Vi kan alla drabbas en dag, även om vi inte tror det när vi är unga. Jag vill slippa uppleva det min mamma tvingades genomleva. Det vill alla människor som är vid sina sunda vätskor.

Länk:
– Kerstin Berminge i Radio Sjuhärad
– Krafttag mot felmedicinering av äldre, AB
– Äldre blir ofta sjuka av sina mediciner, DN
– ”Felmedicinering ger inget värdigt åldrande”, DN
– ”Felmedicinering lika illa som annan vanvård”, DN
– Myndigheter skärper råd för läkemedel till dementa, DN
– Tusentals patienter skadas av felbehandling varje år, DN
– Antipsykosmedicin farlig för dementa”, DN