Lyssnar just på P1, på ett program som handlar om frivilligarbete ute i de mindre orterna. Det inleds med påståendet  ”När samhället drar sig tillbaka”.  Vad är det för struntprat. Detta är ingenting annat än en utomordentlig dimridå som journalisten lägger ut  här. Samhället finns inte i någon slags abstrakt betydelse eller som ett slags övernaturligt väsen vars nycker vi bara har att inrätta oss efter. Samhället är vi, vi väljare. Vi väljer de politiker som ska styra Sverige i enlighet med majoritetens önskemål, åtminstone säger idealet detta om demokratiska styrelseskick. I praktiken innebär detta alltså att vi har valt politiker som rustar ner samhället, målmedvetet och energiskt, och som skapar oss ett samhälle som i första hand är till för de rikaste av oss. Vi andra ska betala deras ökande bekvämlighet och ofantliga rikedom, med sämre trygghet och mer arbete.

För att lura oss att rösta för denna politik för de borgerliga en politik som innebär att människor får allt lägre skatter, lägre ju mer de tjänar och redan har. Vanligt folk kanske får några hundralappar/månad och tycks inte se längre än till nästa lön. De inser inte att ska de själva börja betala för det vi alla betalat gemensamt, via skatterna, sjuk- och pensionsförsäkringar exempelvis, så kommer det att stå dem mycket dyrare än den gemensamt finansierade trygghetssystemen. Varenda människa som har minst två hjärnceller med kontakt sinsemellan inser att ett system som ska innefatta privata profiter måste blir dyrare för dem än ett som inte ska generera sådana.

Varenda människa som har minst två hjärnceller med kontakt dem emellan inser förstås att de privata försäkringarna är mycket osäkrare än de statliga och att de aldrig kan lita på att försäkringsbolagen finns kvar den dagen de behöver utbetalningar från de försäkringar de betalat dyrt för. De inser att en längre tids sjukdom kommer att ruinera dem och att ålderdomen kan bli helvetet på jorden för dem om de inte får någon pension. De inser att endast de mycket rika kommer att ha råd att genomgå dyra operationer, laga trasiga tänder och att leva drägligt på ålderns höst. De inser också att om de inte betalar alls för  privata försäkringar så riskerar de att förlora allt de äger om de blir allvarligt sjuka. De inser att sjuka blir många av oss någon gång i livet.

Varenda människa som har minst två hjärnceller med kontakt dem emellan inser att den nedmontering av samhällsservicen (privatisering kallas det) som dagens politiker beslutar om och genomför, inte något abstrakt samhälle, inte bara kommer att kosta dem stora summor pengar så småningom, mycket mer än de får tillbaka på skatten just nu, utan det kommer också att innebära mer arbete och slit för de flesta av oss.

Varenda människa som har minst två hjärnceller med kontakt dem emellan inser att vad vi nu upplever är den största omfördelningen av samhällets samlade resurser i vår moderna historia. De inser att det är vi vanliga människor, löntagare, fabriksarbetare, lärare, sjukvårdspersonal, affärsbiträden m.fl. som avstår alltmer av vår trygghet och välfärd för att de rika ska bli ännu rikare, ja rent ofantligt rika, och att en majoritet av svenska folket röstar för denna samhällsutveckling.

Det är bara att konstatera att c:a 40% av svenska folket inte har två hjärnceller med kontakt dem emellan. Jag undrar om journalisten som uttalade ovan nämnda påstående har minst två hjärnceller? Jag tvivlar.

/Kerstin

Länkar:
– Kluvet Land direkt i Annandagsmorgon i P1, 27/12 2012

Rekommenderad läsning:
– SD är inte ensamma, Hanna Hallgren, Feministiskt perspektiv 15/11 2012 (En mycket bra genomgång av högerns propagandaorganisationer, inte minst av den akademiska högerns åsikter och ageranden. Känner man till tongångarna under 30-talet, den akademiska och teoretiska mylla som nazismen hämtade näring ur då mår man illa när man läser den här artikeln.)