Härligt när även en och annan ekonom börjar tala ur skägget och kommer fram till slutsatser som varit klara för alla som inte varit förblindade av de senaste 30 årens nyliberala nationalekonomiska ortodoxi, eller som inte värnar om denna endast för att de räknar med att stå vid köttrytorna under den allmänna omfördelningen från vanligt folk till den ekonomiska eliten.

Via bloggen Ekonomikommentarer, ett inlägg där som diskuterar och protesterar mot föreställlningen att frihandel löser alla länders ekonomiska problem, och via en kommentar på inlägget av Jan Wilund, hittar jag en artikel skriven av den norske ekonomen Erik Reinert. Han har också skrivit en bok i vilken han tillbakavisar de numer nära nog allenarådande föreställningen att frihandel och en totaltprivatiserad stat är den enda vägen till lycka och frälsning för alla världens länder.

I en artikel (länk nedan) skriver han bl.a.

All nations which have escaped poverty have protected and subsidised an industrial or manufacturing sector in which economies of scale can be accomplished, before successfully opening up for free trade.

Och lite längre ner i artikeln kan man läsa att:

In three historical periods, economics has degenerated to a profession where “free trade,” regardless of context, has been advanced as policy: in France during the 1770s and 1780s; in Europe in the 1840s; and throughout the world in the 1990s. In all three cases, social havoc ensued.

Detta, som han numer inte är helt ensam om att säga tom offentligt, kan jämföras med vad Johan Norberg skriver i sin uppsats om liberalismens historia och som jag tänkt fortsätta min en kritik av för länge sedan:

De franska fysiokraterna, med namn som Quesnay och Turgot gjorde från mitten av 1700-talet upp med den gamla reglerande, ”merkantilistiska” tull- och regleringsvänliga ekonomiska politiken, och förklarade att samhället mådde bäst av laissez-faire-politik där staten låter näringarna vara i fred. Fysiokraterna hade ibland fel, bland annat trodde de att jordbruket var den enda skapande näringen, men deras pedagogiska förklaringar av varför en fri ekonomi ger välstånd för alla parter spreds snabbt. Flera länder, främst England, började frigöra sina ekonomier. Jordbruken privatiserades (”skiftades”) och bönderna fick nu behålla resultatet av sina insatser. Det ledde till ny teknik och bättre odlingsmetoder, och en livsmedelsproduktion som ökade mycket snabbt. Svältproblemet var snart ur världen i de moderna, liberala länderna.

Så småningom kommer Norberg fram till denna fantastiska slutsats:

Mot slutet av 1800-talet hade liberalismens idéer befriat stora delar av Europa från förtryck och fattigdom. Slaveriet och bördsprivilegierna var på väg att bli ett minne blott. För första gången i världshistorien höll det stora folkflertalet på att få en dräglig tillvaro – tack vare att de tillerkändes den grundläggande rätten att slippa tvång!

Jag undrar såå vilken historiebok Norberg läst som gett honom denna uppfattning om människornas levnadsvillkor under senare halvan av 1800-talet. jag har nämligen aldrig träffat på maken till historieskrivning: Norberg fortsätter:

Liberalismen började sakta förändras inifrån under trycket från olika yttre krafter. En liberal filosof och ekonom som John Stuart Mill leddes av sin utilitarism till att bortse från det principiella behovet av frihet. Där de liberala tidigare tänkt i grundläggande termer om vilka förutsättningar som ger vilka resultat fokuserade man nu bara på resultatet – och ville gärna lagstifta fram dem. Man skulle nu pröva sig fram och utvärdera effekterna efteråt. Där man tidigare ansåg att ökad produktion och innovationer skulle ge ökad rikedom, ville man nu ta genvägen att ge ökad rikedom politiskt – genom att ta från produktionen! Mill själv betraktade sig även mot slutet av sitt liv som anhängare av laissez-faire, men han bidrog till att öppna dörren mot socialdemokratiska idéer om omfördelning och regleringsiver.

Nu var det förstås så att eländet blev totalt i England under 1800-talet, och fattigdomen förvärrades kollossalt, bl.a. på grund av den av Norberg prisade jordreformen, som drev massor av människor från jordbruket och in i städerna. Det var nämligen lönsammare för storgodsägarna att använda marken till fårbete än att låta torpare och småbrukare använda den för att skaffa sig föda, som de och deras förfäder gjort sedan urminnes tid. I praktiken innebar detta att storgodsägarna stal mark från sina medmänniskor.

Det elände som blev följden av att människor blev av med både sina bostäder och sin utkomst bl.a. och som innebar en enorm omfördelning av landets tillgångar till de bättre ställda, fick till slut en del liberaler att reagera. De kunde inte se människor lida en sådan nöd, varför de började anse att samhället måste ta ett visst ansvar för dem som var egendomslösa, och varför de, precis som J S Mill, började förorda en aktivare ”välfärdspolitik” (om man nu kan kalla den så).

Men Norberg han ser 1800-talet, liberalismens århundrade, i rosenrött – helt obegripligt om man betänker att han har ett antal akademiska betyg (en fil.mag) bl.a. i idéhistoria och därmed borde veta bättre. Det han skriver i den här uppsatsen kan bara förstås på ett av två sätt: Han har lyckats skaffa sig en akademisk examen utan att lära sig något, alternativt: Han är en genomgjuten cyniker och medvetet propagandistisk och då är sanningen inte så viktig. Jag föreslår det senare.

Jag ska återkomma med en diskussion om Norbergs åsikter om J S Mill och Herbert Spencer, och vad han glömt berätta om Spencer, som han uppenbarligen anser är en sann liberal, till skillnad från avfällingen J S Mill.

Så ett upplyftande citat från Erik Reinerts artikel, i motsats till Norbergs fantasier:

When economists admit—as Collier implicitly does—that some comparative advantages lead nations into specialising in being poor, then we can return to a framework that was once accepted by the members of the UN: the 1948 Havana charter, which counted full employment, economic and social progress and development among its objectives. Let’s try to agree on what we are in favour of, not haggle to save face over past mistakes.

Även tidigare försök att införa total ”låt-gå-politik” misslyckades redan på halva vägen alltså, och fick humanitärt inriktade och socialt ansvarstagande människor att söka andra svar på frågor om hur man skapar dräglig levnadsförhållanden för det stora flertalet av människor.

Så kan vi sluta med ett av de avslutande avsnitten i Norbergs uppsats:

I takt med att andra ideologier har visat upp sina mänskliga och ekonomiska katastrofer har frihetsalternativet åter uppmärksammats. Numera har socialliberaler börjat kalla sig liberaler igen, och även många konservativa och socialdemokrater vill gärna kalla sig liberaler. De egna ideologierna är allt för diskrediterade, efter årtionden av överhetsstyre och nonchalans mot människors frihet.

Jag vill nog envist hävda att den frihet min generation upplevde, innan samtliga politiker blev överens om att omfördela landets resurser, från vanligt folk till några få av de allra rikaste, innan de blev nyliberala alltså, och då vi hade full sysselsättning, kan nog inte dagens unga människor ens göra sig en föreställning om. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Att kunna be en odräglig chef dra så långt pepparn räcker på fredagen och ha ett nytt anständigt betalt arbete på måndagen – det ger frihet, den största friheten de flesta kan drömma om.

PS 5/3: Men det är klart att Johan Norberg inte minns den tiden då vi hade full sysselsättning och innan Sverige hade följt England och USA i spåren, för då tultade han fortfarande omkring med blöjor och när den stora arbetslösheten bröt ut, den värsta vi sett sedan 30-talet, under den förra borgerliga regeringens tid – den med den enda vägens politik, då var han fortfarande bara en tonåring, närmare bestämt 17-18 år gammal, och hade fortfarande inte börjat ta ansvar för sig själv ens.

Begåvat folk brukar dock ha en viss förmåga att lära sig hur det sett ut före dras egen födelse. Det har jag gjort exempelvis, som vet ganska väl hur det var under 30-talets arbetslöshet – då mina föräldrar var unga. De har nämligen berättat för mig hur det var då. Sedan finns det böcker och sånt att läsa och lära sig från – för den som vill lära sig och förstå.

Länkar:
– bloggen Ekonomikommentarer
– Artikel av Erik S Reinert, ett genmäle
– ”The growth of nations”, recension av Reinerts bok How Rich Countries Got Rich… and Why Poor Countries Stay Poor, Financial Times
– Liberalismens. De individualistiska idéernas historia, J Norberg
– Liberalism a la Johan Norberg del I e, Motvallsbloggen 27/11 2007

Rekommenderad läsning om villkoren för småfolket i 1800-talets England:
Karl Marx, Kapitalet del I, som är en fantastisk källa till insikter om hur folk hade det på den tiden.