Med genomförandet av målstyrningen, som i stort sett har misslyckats överallt där den tillämpas, och det är på de flesta samhällsområden idag, lyckades man förringa kunskaper i ekonomi, eller inom de områden som berörs.

Målstyrningen handlar om att riksdagen och regeringen ger kommuner och myndigheter en påse pengar, lagstiftar om de mål som ska uppnås för pengarna och sedan kan de beslutande på högsta nivå avsvära sig allt ansvar för resultatet.

I mitten av 80-talet arbetade jag inom ett av de områden som utgjorde pilotprojekt vad gällde målstyrning, nämligen undervisning av invandrare i svenska (sfi). Där började staten med att ge kommunerna en summa pengar för alla som började sin sfi-ubildning (jfr den aktuella diskussionen om universitetens bidrag/studerande) och bestämde vilka kunskaper de skulle bibringas för pengarna. Kommunerna i allmänhet (med få undantag) anordnade en så usel sfi-undervisning att många slutade på kurserna ganska snart. Det betydde att invandrarna inte lärde sig svenska och att kommunerna istället kunde använda pengarna till annat.
Då sade rikspolitikerna att kommunerna istället skulle få en del av pengarna först sedan invandrarna hade gått en viss tid på undervisningen. Det resulterade inte heller i bättre undervisning. Då gav man i princip upp och gav kommunerna en påse pengar för varje flykting dessa tog emot och sade att för de här pengarna ska ni ta hand om flyktingarna, ordna dem lägenheter och mat, ge dem sfi-utbildning och lotsa ut dem i samhället och på arbetsmarknaden.
Det här var ungefär som om man skulle ställa sig vid åsnan, som just fallit ihop under tyngden av lasset på ryggen, och säga att ”klarar du inte det här så lägger vi på lite mer, och så lite till och så ytterligare lite mer”, och sedan lämna åsnan åt sitt öde.

Inte nog med detta, från början var kommunerna tvungna att i första hand anställa lärare med erfarenhet och utbildning inom området (formell behörighet/kompetens), men det kravet slopade man också så småningom.

I verkligheten kräver målstyrningen och det ekonomiska ansvar man plötsligt lade på varje myndighet, att den som hade ansvaret för ett område måste vara, inte bara kunnig inom sitt område utan även vara kunnig i ekonomi. Sådana djur finns nästan inte. Alltså missköts väldigt mycket i samhället idag.

Här resonerade man tydligen som om ekonomikunskaper inte var av något värde, som om det räckte med att klara sin privatekonomi så skulle man också klara av att sköta ekonomin för större organisationer eller institutioner och dessutom ansåg man till slut att det inte ens skulle krävas några kunskaper om sfi-undervisning.

Att på detta sätt lägga en massa ekonomiskt ansvar på människor som inte har någon utbildning i ekonomi – och att anse att det inte är så noga med lärarnas kompetens, det är kunskapsförakt, som jag alltså inordnat under begreppet kompetensskräck.

Introduktion / Kompetensskräcken