Jag är, som jag väl redan har avslöjat, inte ett dugg religiös, har knappt besökt i en kyrka i hela mitt liv (fast tror att jag var på en gudstjänst en gång i min ungdom, och tom en julotta en gång) och är inte ens komfirmerad, vilket är tämligen ovanligt i min generation. Men jag har läst Bibeln, från pärm till pärm (gamla översättningen).

Som saker och ting ser ut idag, och utvecklar sig, börjar jag fundera. Man kanske skulle bli religiös i alla fall. Han sade ju en hel del förnuftig den där Jesus: ”Älska din nästa såsom dig själv”, exempelvis, eller ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder det skolen I ock göra dem”, (fast det uttrycks kanske på modernare svenska i nya bibelöversättningen).

Ja, så drog han ju lite liknelser som inte heller var så dumma, som handlade om att man skulle hjälpa de nödställda, de lidande och de utstötta, ingen dum idé alls. Han låter faktiskt riktigt socialistisk när jag tänker efter. Och inte minst den här är ju bra: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i himlen/Guds rike”. (Kds-pamparna verkar inte ha läst det här.)

De är alltså synd om de rika. De kommer, enligt Jesus, inte att få ”Pie in the sky when they die”, som de troende fattiglapparna kommer att få.

Kunde ju kännas tröstrikt i dessa tider om man trodde på det där – men det går liksom inte, med tanke på hur världen ser ut, att tro på en god och allsmäktig Gud. Istället får man väl trösta sig med Edward Perssons sång om att ”man kan ingenting ta med sig dit man går”, att inför döden är vi alla i alla fall totalt jämlika.

Det sorgliga i sammanhanget är de där som arvskattebefriat ärver miljoner, eller miljarder, utan att de har gjort ett dugg för att förtjäna pengarna, eller rättare sagt, som inte ens stulit pengarna själva.