(forts från del I)

Invandrarfientligheten avtar
Man gjorde tre stora undersökningar om svenskarnas attityder gentemot invandrare, åren 1968, 1982 och 1987. Under hela denna tid avtog invandrarfientligheten. Jag vill mena att det var framför allt tre orsaker till denna utveckling, massmedias agerande, utbyggnaden av offentlig sektor och det faktum att det fanns gott om jobb.

Under mitten av sextiotalet kom den första s.k. strukturrationaliseringen, just vid den tiden då främlingsfientligheten tilltog och massmedia började agera mot denna. Företagen rationaliserades, slogs samman, lades ner och människor varslades och blev av med sina arbeten. Dock kom rädslan för arbetslöshet att leda till att vi fick en lag om reglerad invandring i början av 70-talet. Därefter kunde inte vänner och mer avlägsna släktingar komma till Sverige och börja arbeta. Om jag inte missminner mig var LO aktivt vad gällde att implementera denna lag.

Det var inte så konstigt att invandrarfientligheten tilltog just under den tiden. Men från den första undersökningen, 1968, och framåt avtog den alltså kontinuerligt fram till sista året på 80-talet, då den tilltog igen. En av de viktigaste orsakerna till denna utveckling, var den massmediakampanj mot invandrarfientligheten som jag skrev om i del I, dels massmedias sätt att skriva om de flyktingar som började anlända under första halvan av 70-talet. Om det jag här kallar “massmediakampanjen för invandrarna” var medvetet organiserad eller bara gemensam och spontant uppkommen, vet jag inte, tror dock mig minnas att den första delen av den (den under 60-talet) var organiserad och att jag läste om den saken då. Vilketdera som var fallet spelar ingen roll emellertid. Skriverierna kom ändå att fungera som en samlad kampanj.

Utbyggnaden av den offentliga sektorn
I samband med den första stora strukturrationaliseringen inom svensk industri insåg somliga att industrin skulle komma att behöva allt färre anställda framöver. Lösningen på det problemet blev utbyggnaden av den offentliga sektorn. Man började bygga ut barnomsorgen, sjukvården, åldringsvården och man hade ju redan beslutat om den 9-åriga grundskolan (kallad enhetsskolan från början). Alla dessa verksamheter sög under 70-talet upp den arbetskraft som blev övertalig i den alltmer mekaniserade industrin. Det behövdes ju därmed fler barnskötare, fler personer i sjuk-och socialvården, fler lärare och annan personal i skolan. Den här utvecklingen gav dessutom fler arbetsplatser för kvinnorna att gå ut till, samt möjlighet för dem att även arbeta inom andra sektorer. Vi kan säga att utbyggnaden av offentlig sektor i hög grad handlade om att församhälleliga kvinnors arbeten, de där som tidigare hade utförts inom hemmets väggar. Det innebar dessutom att kvinnor för första gången i historien fick betalt för traditionellt kvinnliga sysslor som barnpassning, matlagning, hemmavård av sjuka och äldre. Därmed kom utbyggnaden av den offentliga sektorn också att innebära en ökad ekonomisk jämställdhet mellan könen. Den kan sägas ha varit ett sätt att omfördela samhällets resurser från männen till kvinnorna, verka jämställande alltså.

Kort sagt, arbetslösheten ökade inte nämnvärt, trots industriernas personalnerdragningar. Mätta och trygga människor tenderar i fredstid alltid att vara mindre främlingsfientliga, ja överhuvudtaget att vara mer toleranta än otrygga människor. Men deras förhållningssätt i sådana här frågor har förstås också med de rådande samhällsnormerna att göra. Vi hade då ideal som talade om människors lika värden, om jämlikhet och jämställdhet och som hävdade varje människas rätt att delta i samhället, efter förmåga. Dessa värderingar, ursprungligen socialliberala och socialdemokratiska ideal, genomsyrade samhället, skolan och givetvis speglades de i massmedia.

Händelser i omvärlden – massmedias agerande
Allt frid och fröjd i början av 70-talet alltså. Vi hade fått ett generellt invandringsstopp med lagen om reglerad invandring som kom 1972. Därefter tog vi i stor endast emot flyktingar och anhöriginvandring. De hade förstås kommit flyktingar, men inte stora grupper av dem, hela tiden sedan andra världskriget, mest ifrån de forna Öststaterna. En större grupp kom efter Ungernkrisen 1956 exempelvis. Men de var så relativt få att de inte märktes i samhället och de kunde få arbeten nästan direkt. Dessutom såg de här människorna likadana ut som svenskar och kunde egentligen inte skiljas från oss i gatubilden.

Men, så hände något och nu hade en ny situation uppstått. Dels kom kuppen i Chile, 1973, dels fick vi fascistiska regeringar i flera Sydamerikanska stater under 70-talet, och nu fick vi för första gången en större flyktinginvandring, framför allt från de här länderna, men vi hade också tagit emot flyktingar från de fascistiskt styrda staterna Grekland, Spanien och Portugal.

Tidigare hade det varit svårt, för att inte säga nästan omöjligt, för människor att fly över halva jordklotet, men nu hade flygtrafiken byggts ut och det modernare kommunkationssystemet möjliggjorde för människor att fly hit från länder som låg mycket avlägset, och det började de göra nu. De nya flyktingarna från Sydamerika togs väl emot. Ytterst få svenskar klagade över att de kom hit, eller över att “kostade oss alldeles för mycket”. I tidningarna och från TV och radio hade vi fått utförliga rapporter om hur de fascistiska regimerna, som de här människorna flydde från, förföljde, fängslade, torterade och mördade oliktänkande. På den tiden var vi inte så vana vid rapporter om tortyr, och ytterst få svenskar försvarade sådan, som vi ju ser att somliga, dessvärre från grupper som tidigare var klart emot sådan, gör idag. De flesta svenskar förfärades och tyckte att vi måste ställa upp för de här människorna. De togs alltså väl emot i Sverige och även om allting i vårt mottangande inte fungerade väl så fanns den goda viljan och få svenskar betedde sig rent oanständigt mot de här flyktingarna. Sådant som alldeles för många gör mot dagens flyktingar, eller mot invandrare som varit i landet länge, ja även mot människor som fötts i Sverige, såg vi inte då.

Massmedia bidrog förstås till att skapa dessa positiva och humana värderingar som de flesta svenskar var besjälade av då. Följaktligen kunde man alltså i undersökningen 1982, om svenskarnas attityder gentemot flyktingar och invandrare, avläsa en positivare inställning till flyktingar och invandrare hos det svenska folket än vid den förra attitydundersökningen.

I början av 80-talet fick vi en period av tilltagande arbetslöshet, framför allt bland ungdomarna. Men detta ledde inte till tilltagande invandrarfientlighet. Ännu hörde vi få rop om stopp för invandring och flyktingmottagande.

Mot mitten av 80-talet började det också komma flyktingar från andra delar av världen, huvudsakligen från arabländerna och sådana som flydde efter revolutionen i Iran. De högutbildade, oftast sekulariserade iranierna drabbades hårt av den strängt religiösa regim som infördes i Iran och började fly därifrån. Vi började också få hit flyktingar från andra delar av arabvärlden och från Afrika, från krigsskådeplatser och oroshärdar längre bort alltså.

Nya tongångar
Massmedias, och journalisternas engagemang för flyktingarnas sak kom snart att uppfattas som problematisk av det politiska etablissemanget. Varje flykting prövades förstås, om den hade skäl att fly, innan den fick permanent uppehållstillsånd (PUT). Många, ja de allra flesta av dem, drabbades av utvisningsbesked efter en lång tids väntan på besked. Svenskar över hela landet engagerade sig för dem som till slut utvisades och massmedia tog upp deras fall, beskrev dem som ömmande och pressade därmed politikerna att ändra på besluten om utvisning. På den tiden var det nämligen regeringen som hade sista ordet i den saken.
För att komma tillrätta med detta, som politikerna ansåg vara problematiskt, vidtog de åtgärder för att få stopp på protesterna mot utvisningarna. Man började således isolera asylsökande (=de som sökt asyl och ännu inte fått PUT alt. utvisats) flyktingar från svenskar, genom att inte låta dem bo ute i samhället och genom att inte låta dem delta i undervisningen i svenska för flyktingar och invandrare med PUT. Det fick önskad effekt. I och med att svenskarna nu inte lärde känna enskilda flyktingar kom dessas situation i medieskugga. Tidningarna slutade i stort sett att skriva om upprörande fall av utvisning. Allt verkade vara frid och fröjd, sett ur politikernas synpunkt. Det blev nära nog helt tyst om flyktingar och invandrare i massmedia under några år.

Samhällsutvecklingen sedan 60-talet / förändrad ekonomisk politik
Det hade förstås också hänt en hel del i samhället sedan 60-talet. Industrierna hade fortsatt att rationalisera och robotisera. Datorn gjorde sitt intåg på arbetsmarknaden på bred front. Det här innebar att det inte längre blev lika lätt att placera ut nyinvandrade i företagen. När de manuella arbetena blev färre krävdes mer av svenskkunskaper för att integrera invandrare och flyktingar i arbetslivet. Det gick inte att bara ställa dem vid en maskin när de anlände. Dessutom kom nu en annan kategori människor. Många av flyktingarna var välutbildade personer och skulle de ha en chans i Sverige, måste de få lära sig en god svenska.

Från början av 70-talet, hade invandrare rätt till 240 timmars undervisning i svenska, som företagen, som anställde dem, var skyldiga att betala. Nu blev dessa allt ovilligare att anställa människor som inte kunde tillräckligt bra svenska. Från mitten av 80-talet fick vi av bl.a. denna orsak, en ny lag om undervisning i svenska för invandrare och flyktingar. De fick rätt att lära sig svenska upp till en viss kunskapsnivå, och kommunerna blev skyldiga att tillse att de fick den undervisning som krävdes för att nå denna kunskapsnivå. (Den här svenskundervisningen /sfi/ var förresten ett pilotprojekt vad gällde kommunaliserad undervisning).

Vidare hade Sverige lagt om sin politik, avreglerat penning- och finanssektorn och börjat dra ner på offentlig sektor. Det verkade fungera perfekt de första åren. Mot slutet av 80-talet gick Sverige som tåget några år. Fram till den totala kraschen i början av 90-talet, såg det mesta ljust ut.

De asylsökande fick ännu inte bosätta sig var de önskade, de fick ännu inte arbeta under asyltiden. Det var full snurr på arbetsmarknaden – ännu några år. Därför hade de flesta fortfarande inga problem att få arbeten när de väl hade PUT, fast de välutbildade fick nöja sig med arbetsuppgifter långt under deras formella kompetenser.

Flyktingarna intressanta för massmedia igen
Så började massmediafolk få syn på de asylsökande igen, som, som man uttryckte saken, ”satt i s.k. flyktingläger” (som förvisso inte var läger utan diverse tillfälliga boendeformer, men givetvis var de inte inlåsta, som det kan låta). Asylsökande fick inte ta anställning på den tiden. De kunde få vänta i flera år på besked om PUT eller utvisning och det var givetvis en förfärligt påfrestande situation för dem. Somliga var gravt traumatiserade redan då de anlände, och att bara vänta på besked utan något att göra var givetvis en rent omänsklig situation.
Journalister började alltså skriva om och för de asylsökande mot slutet av 80-talet, och de stora tidningsdrakarna började nu kräva att asylsökande dels skulle få bosätta sig var de önskade, dels skulle få ta anställning under väntetiden. För att få politiker, och säkert också för att få svenska folkets stöd för dessa krav (som också låg i linje med den nyliberala ideologi som börjat vinna insteg, med krav om nerbantad, ja i grunden avskaffande av offentlig sektor), började man tala om vilka stora besparingar en reform av det slaget skulle medföra, hur mycket invandrarna kostade oss – alldeles i onödan etc. Med det som jag då uppfattade som en ren massmediakampanj för besparingar på flyktingar och invandrare, vände man trenden, vad gällde svenskarnas inställning till invandrare och flyktingar

Vid det laget hade tidningarna inte på flera år talat om vad flyktingarna som kom hit flydde ifrån. De hade varit närmast en icke-fråga under ett antal år. Istället kom de att i massmedia framställas som ett gigantiskt ekonomiskt problem som lätt kunde lösas om asylsökande bara fick klara sig själva och slapp det ohanterliga samhälleliga mottagningssystemet. Det ena gav det andra, och omkring 1990 hade flyktingarna förvandlats till gigantiska problem i massmedia. Snart kunde vi, i stort sett varje vecka, läsa om hur sådana strömmade in i landet, forsade in i landet, hur de åkte charter in i landet och hur illa myndigheterna skötte invandrings- och flyktingpolitiken.

rubriker

Inom ett år hade således tonen i artiklar och i radio och TV, gentemot invandrare och flyktingar, förändrats radikalt. Nu var flyktingarna inte längre i behov av vårt stöd och hjälp, nu behövde vi dem inte, nu var de problematiska, kriminella, lata och kom mest hit för att utnyttja våra sociala förmåner. Nu måste vi börja ställa krav på dem, nu måste vi sluta dalta med dem, hördes i radioprogram efter radioprogram. Problemen, hävdade journalister, berodde på att vi inte hade talat om dem tidigare, bara sopat dem under mattan. Nu måste det bli tillåtet att diskutera de negativa effekterna av invandring och av att ta emot flyktingar utan att bli betraktad som rasist. Under tiden startade kriget i Jugoslavien och många flyktingar började komma därifrån.

Det faktum att de allra flesta av de flyktingar som nu kom, faktiskt utvisades igen, stod det inte många rader om i våra tidningar, och sades det nästan ingenting om i massmedia. Alltfler människor började tro att vi tog emot hundratusentals flyktingar varje år, och att alla fick stanna i Sverige. Det här var den rakt motsatta kampanjen (som troligen inte var planerad utan bara drev iväg i tangentens riktning) mot den som vi såg mot slutet av 60-talet. Ny demokrati hade serverats sin plattform, och förstod att utnyttja den – till platser i riksdagen, där partiet fungerade som stödparti för den borgerliga regering vi fick 1991. (Utan Ny demokrati hade den borgerliga samlingsregeringen inte kunnat bilda en regering.)

Men redan 1989 började eländet på allvar, attentaten mot invandrare och mot flyktingförläggningarna – och i del III återkommer jag om 90-talet.

– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV