Det mesta har varit i säck innan det kommer i påse
Den här bloggen skulle inte handla om mig men jag förstår att många missförstår vad jag menar med det jag skriver, så jag ska försöka förtydliga mig här.
När jag ser tillbaka på mitt liv som politiskt intresserad, alltså på de senaste 45 åren, så ser jag ett mönster som jag förstås inte såg när jag var ung:
Jag tillhörde en generation som protesterade mot den äldre generationen genom att gå åt vänster politiskt. Min generation var uppvuxen med en total USA-fixering och med en enorm propaganda mot kommunismen och för kapitalism. Allt gott kom från USA, som ju dessutom hade räddat Europa från nazismen. Reaktionen kom förstås, unga människor har troligen alltid velat protestera mot den äldre generationens idéer och normer.
Men, det var nog inte, som min generations unga vänsteraktivister gärna föreställde sig, så att det var de själva som kom på ”hur det egentligen var”. Istället följde den tidens unga vänster några äldre inspiratörer, som professorn i sociologi, Edmund Dahlström och professor Joakim Israel, för att nämna några av dem. Några av oss som var unga då rusade, glada i hågen och ganska tanklöst, rakt ut i vänsterextremism (bokstavsvänstern). Andra förhöll sig mer avvaktande i det avseendet. Jag tillhörde de senare även om jag drog mig mer åt vänster jag också. Från att ha varit folkpartist blev jag väl vad som skulle kunna benämnas en ”liberal socialdemokrat på vänsterkanten”. Något parti för mig fanns således inte. Alltså anslöt jag mig aldrig till något sådant trots att jag varit politiskt intresserad sedan 15-årsåldern.
Idag ser jag hur mönstret upprepar sig, fast åt andra hållet. En dominerande del av dagens mer politiskt aktiva ungdomar protesterar mot sin föräldrageneration genom att dra sig åt höger och de åsikter och idéer de för till torgs har de fått sig serverade av framför allt Timbro och dess underorganisationer. Jag gissar att Radio City har spelat en väsentlig roll här.
I båda fallen handlar det om unga människor som tror att det är de själva som kommit på något alldeles nytt. I båda fallen handlar det om unga människor som leds att tänka och tycka som de gör av äldre mer erfarna ideologer och/eller propagandamakare.
Det mesta vi tänker har tänkts av någon annan redan och ytterst få av oss är några radikala nytänkare även om vi gärna vill tro att vi är det, i synnerhet när vi är unga. Ju mer medvetna vi är om hur lätt vi låter oss påverkas, ju mer vi läser och bildar oss, desto mindre kan andra påverka oss och desto mer kritiskt och självständigt kan vi tänka.
13/11 16:50 at 16:50
”Allt gott kom från USA, som ju dessutom hade räddat Europa från nazismen.”
Nu blev jag förvirrad! Menar du att ovanstående citat är korrekt? Eller är det någon form av satir? Jag gissar på det senare eftersom fakta ju är att det var Ryssland som räddade Europa från nazismen. USA kom in litet på slutet när nazisterna i praktiken redan var besegrade. USA hade dock ingenting med krigets utgång att göra. Det sköttes helt av Ryssland som i praktiken ensamma besegrade den tyska ondskan.
13/11 18:20 at 18:20
Men det hörde Du alltså aldrig någon säga förr.
Det hette alltid att USA hade räddat världen från Tredje Riket.
Det nämndes knappt att Pearl Harbor kom flera år in i kriget.
USA hade nygrundat FN, medan Sovjetunionen (som nästan ingen kommer ihåg att det inte hette Ryssland) höll halva Europa ockuperat.
Och den hälften var dessutom mörklagd. Ingen fick någonsin höra någonting mer än propaganda om öst – och att Sverige hörde till väst och hade varit hedersallierat ;=)
I själva verket hade Sverige samarbetat med Trejde Riket och låg öster om gränsen mellan Västtyskland och Östtyskland…
Det är det som är poängen, inte sakförhållandet.
13/11 18:21 at 18:21
Lasse:
Angående denna formulering: “Allt gott kom från USA, som ju dessutom hade räddat Europa från nazismen.”
Jag menar förstås att detta var vad vi lärde oss att tro och tänka från det vi var tonåringar, att vi i själva verket växte upp med samma offentliga bild av USA som många av dagens unga liberaler och höger har gjort till sin, som Göran påpekar ovan. Detta tror jag inte att dagens ungdomar har riktigt klart för sig. De tycks tro att vi indoktrinerades i kommunism med modersmjölken och genom hela vår skoltid, vilket ju inte alls var fallet.
Vidare om sakfrågan: I verkligheten var det väl en gemensam ansträngning som till slut krossade Nazityskland, amerikaner bistod ju så småningom Sovjet med materiel ex. men det var helt klart Sovjet som förlorade mest människor och drabbades allra värst under andra världskriget, och som fick dra det tyngsta lasset vad gällde att nedkämpa Nazityskland. Inget av de andra ockuperade länderna i Väst drabbades lika hårt som Sovjet. Västvärlden vägrade ju i det längsta att öppna en västlig front mot Tyskland, trots Stalins bön om den saken, och väntade ända tills Sovjet började driva tillbaka tyskarna. Då gällde det förstås att snabbt som 17 vara med på brädet så att inte Sovjet kunde dra rakt genom hela Europa. Så det var ju ändå ingen riktigt vacker krigshistoria, för Västalliansens del.
En mycket bra bok om läget då är Alexander Werths bok Russia at War exempelvis, rekommenderas alla som vill veta hur det var att leva i Sovjet under andra världskriget.
13/11 22:36 at 22:36
Puh, jag hoppades att jag trodde fel. Vilket jag gjorde.
Som du säger, det var Ryssland, det vill säga Sovjetunionen, som besegrade nazismen. Just andra världskriget är ett utmärkt exempel på propagandans makt. Jag har hört många påstå att det var Väst som besegrade nazityskland. Vilket är fel, det var Sovjet!
Materialtransporterna till Sovjet kom igång först efter att slaget om Atlanten var avgjort och merparten av materialen ryssarna fick var av typ lok, jeepar osv. Vapnen som besegrade nazisterna var till absolut övervägande del av inhemsk sovjetisk tillverkning.
Men hur få dem som tror att det var Väst som besegrade nazisterna att begripa att de är offer för falsk propaganda, det är en uppgift för kommande generationer.
Har skrivit om detta här: http://fotolasse.se/?p=75
och här: http://fotolasse.se/?p=76
13/11 23:51 at 23:51
Lasse:
Jo, det är lite farligt att servera det uppväxande släktet en ensidig och propagandistisk historia. Det brukar straffa sig, förr eller senare.
14/11 09:53 at 09:53
Du tycks ha blivit fixerad vid Timbro och kallar denna tankesmedja höger. Det är väl ändå lite tokigt. De är ju liberala. Om du läser dess främste företrädare Johan Norberg så är han i liberal anda helt för rätten att adoptera oavsett sexuell läggning, abort, partnerskap mellan homosexuella etc. Höger är väl snarare människor som vill ha fler militärer, mer poliser och lag och ordning samt förbjuda och fördöma sexuella preferenser utom den mest vanliga. För mig är höger konservativa stollar. Även om man givetvis kan ha invändningar mot Timbro så bör man väl kalla dem vad de är: Liberala.
14/11 09:57 at 09:57
John Stuart Mill är väl just en av de viktigaste Liberala personerna som verkat för ett humanistiskt samhälle och jämställdhet mellen könen. På Timbro hyllar man honom och det är väl mest liberalt?
14/11 13:00 at 13:00
Mollgan Azar:
Du har rätt, jag borde kanske skriva ”liberalerna och högern”.
Anser annars att de som kallar sig liberaler idag har dragit sig rätt mycket åt höger, och inte har jag sett de liberala leden gör speciellt mycket för att protestera mot de nya antiterroristlagarna exempelvis, som förvisso också hotar det fria ordet, liksom de ger staten rätt att begå vilka integritetsskändningar mot oss som helst och utan att vi kan försvara oss. Eller förstår man från det hållet inte hur de här lagarna kommer att fungera kanske.
Timbros kampanj mot feminism är knappast liberal heller. Mills kämpade ju, som du skriver, för jämställdhet mellan könen, inte mot.
14/11 16:54 at 16:54
Ja de fjolliga batongpopoulisterna i folkpartiet liberalerna är väl mer höger än tidigare. Vad jag skulle vilja se mer av är frihetliga liberalar som radikalerna i Italen och som jag även tror ställer upp i val till EU. Man brukar hitta dem i Holland också. De är lite mer ultratoleranta liberaler som i stort sett uppskattar allt man gör på sitt eget sätt bara det inte skadar andra, jag tror att lite av detta finns på timbro exempelvis att vi absolut inte skall ha en storebrorsstat och kontroller var fjärde meter.
15/11 14:36 at 14:36
Problemet, Kerstin, är att vänstern inte förmår förnya sig, eller kanske snarare, att den förnyelse som sker är negativ, det rör sig om ett förfall. Detta anser jag hänga samman med att vänstern inte är särskilt vänster alls; det rör sig om en konkurrerande överklassfalang, som i hög grad reser krav med ytterst ringa folkligt stöd. I dagens läge existerar ingen folkligt understödd politisk kraft överhuvud taget. Vad anser du själv om detta?
16/11 03:09 at 03:09
Tja, Peter, jag vet inte riktigt vad du talar om, för du uttrycker dig lite oklart men om du menar det jag tyder det du skriver som, så håller jag med dig. Vänsten har liksom fallit ur, och det gäller både partiet V och Socialdemokraterna. Men det år så det går med partier och ideologier när de befinner sig på defensiven.
28/11 23:21 at 23:21
Rörande Sovjets insatser i andra världskriget.
Andra världskriget började när Tyskland och Sovjet ingick Molotov-Ribbentropp-pakten och gemensamt invaderade Polen. Därefter erbjöd Sovjet inte bara en säker rygg för Tyskland inför framtida krig i väst, utan också massor av olja – det Tyskland led störst brist på. När Luftwaffe bombade Amsterdam, London och Malta var det med sovjetisk bensin i tankarna.
När Storbritannien slogs mot Tyskland på Atlanten, i Grekland, Afrika och Irak tittade Sovjet på utan att göra något.
När så Tyskland till sist anföll Sovjet blev det annat ljud i skällan. Då krävde Sovjet att Storbritannien hjälpte dem – dvs. raka motsatsen till den sovjetiska insatsen.
Efter kriget blev de länder västmaktena ockuperade demokratier, självstyrande och välmående. De länder Sovjet ockuperade blev diktaturer, lydriken fjärrstyrda från Moskva och en orgie i misär. Skillnaden mot den tidigare tyska ockupationen var ringa.
Vad gäller krigshjälpen var 95% av de sovjetiska lastbilarna 1945 amerikanska. Hälften av alla stridsvagnsmotorer var gjorda av amerikanskt aluminium. De mediciner som Röda Armén använde var av amerikanskt ursprung.
Att Sovjet led gigantiska förluster var självförvållat. Det är obra att som Stalin gjorde skjuta halva generalstaben, rensa ut alla driftiga och framåt officerare samt sätta in rena politiker som ersättare.
29/11 03:56 at 03:56
Gertkvist:
1: Andra världskriget började när Hitler angrep Polen, efter att han anklagat Polen för att skjuta på tyskar vid gränsen. England förklarade då Tyskland krig, eftersom man hade en försvarspakt med Polen. Men, det avlossades inte ett enda skott mellan England och Tyskland efter denna krigsförklaring, i det som kallats ”The fony war”.
2: Stalin försökte förgäves, och flera gånger om jag inte missminner mig, få en gemensam försvarspakt mot Tyskland med Frankrike och England eftersom Hitler så klart deklarerat att han ämnade göra slut på det kommunistiska Sovjet. Frankrike var inte ointresserat av detta men England sade nej.
Stalin hade också försökt att få sådana pakter med Baltstaterna, men då med krav på att få hålla ryska trupper där som försvar mot Tyskland, men baltstaterna sade nej (inte helt obegripligt). Då ingick Stalin till slut den nonaggressionspakt med Tyskland som du referar till som början på kriget, varvid man delade Polen och Sovjet påbörjade kriget mot Finland 1939.
3: Vad som hände under kriget påverkade naturligtvis det som sedan hände. Dels behandlades ryssar otroligt illa under den tyska framryckningen mot Moskva (bara att tänka på belägringen av Leninggrad, som var ruskig), dels var baltstaterna klart tyskvänliga.
Efter kriget behöll Sovjet kontrollen över baltstaterna, som varit ryska tidigare dessutom och som bara varit självständiga några årtionden. Vidare behöll man makten över de s.k. randstaterna, Östtyskland, Ungern (som stått på Tysklands sida i kriget) och Tjeckoslovakien, men här var minsann inte Västmakterna helt utan skuld.
Läs lite mer om den saken också så inser du det och kanske tom förstår det.
Det var så att när väst öppnade en västlig front mot Tyskland, då hade ryssarna redan börjar driva tillbaka tyskarna och nu blev det bråttom i Väst så att ryssarna inte skulle hinna gå rakt igenom hela Europa, så först nu öppnade man den västliga front i Europa som Stalin bett Västmakterna att öppna långt tidigare.
Nu kom man överens om att ryssarna skulle stanna vid en viss gräns och låta de andra allierade gå fram till samma gräns västerifrån – och det gjorde ryssarna. De stannade och låt England och USA komma fram till denna gräns. De allierade ockuperade nu Tyskland och delade in landet i fyra ockupaionszoner, och gjorde vissa överenskommelser, i Potsdam, i augusti 1945,, om hur det ockuperade Tyskland skulle administreras, nämligen som en enhet.
Sedan var det Västmakterna som konsekvent bröt mot Potsdamöverenskommelsen, inte Stalin. USA ansåg exempelvis att det var viktigare att Västra Tyskand kom under deras intressesfär, eftersom det var den industrialiserade delen av Tyskland, varför man bröt i stort sett alla överenskommelser med Sovjet om hur det ockuperade Tyskland skulle hanteras. Rent tidsmässigt var det alltså USA som bit för bit spikade Tysklands delning. Österrike, som man hade samma indelning av, och samma överenskommelse om, och som inte ansågs strategiskt intressant för Västmakterna, kom däremot att släppas helt fritt så småningom och i enlighet med Potsdamöverenskommelsen.
Detta inte sagt för att försvara Stalin (vars inrikespolitik var vansinnig, en av orsakerna till att det gick illa först för Sovjet i kriget. Stalin hade ju låtit avrätta stora delar av officerskåren ex), men tom Churchil menade efter kriget att Stalin hade hållit alla överenskommelser till punkt och pricka under kriget så i utrikespolitiken var han helt pålitlig.
Att Sovjet led stora förluster var inte självförvållat således. Var har du fått det ifrån?
29/11 10:08 at 10:08
”1: Andra världskriget började när Hitler angrep Polen, efter att han anklagat Polen för att skjuta på tyskar vid gränsen. England förklarade då Tyskland krig, eftersom man hade en försvarspakt med Polen. Men, det avlossades inte ett enda skott mellan England och Tyskland efter denna krigsförklaring, i det som kallats “The fony war”.”
Hitler skulle inte vågat angripa Polen om han inte var säker på att Sovjet skulle samtycka. Det var illa nog att lämna gränsen mot Frankrike öppen (även om sannolikheten för en stor och snabb invasion var minimal) – att dessutom blotta sig mot Sovjet skulle vara rena självmordet.
Så andra världskrigets utbrott var helt beroende av samarbetet mellan Tyskland och Sovjet. Hade Stalin besvarat de tyska trevarna med ”Den fredsälskande ryska republiken ägnar all sin kraft åt att bygga upp moderlandet och har inte tid för utländska äventyr ….” skulle historien efter 1938 sett väldigt annorlunda ut (bla. eftersom Tyskland hela tiden vacklade på gränsen till statskonkurs, och därför helt enkelt behövde krig med åtföljande krigsbyten för att hålla igång landet).
”2: Stalin försökte förgäves, och flera gånger om jag inte missminner mig, få en gemensam försvarspakt mot Tyskland med Frankrike och England eftersom Hitler så klart deklarerat att han ämnade göra slut på det kommunistiska Sovjet. ”
Och eftersom Sovjet var så hotat försåg man hotet med olja och mineraler, stödde anfallet mot Frankrike som lämnade Sovjet ensamt mot hotet samtidigt som man gav sig ut på militära äventyr i Finland (med tiotusentals döda) och idkade förödande utrensningar i officerskåren? Helt bortsett från att Kreml ignorerade alla varningar om den tyska invasionen av Sovjet – vilka började komma hösten 1940.
Äh, ren efterhandskonstruktion. Stalin grävde en grop åt andra och föll själv i den. Tur för honom att det reda låg så många i den att han kunde kravla upp.
”Efter kriget behöll Sovjet kontrollen över baltstaterna, som varit ryska tidigare dessutom och som bara varit självständiga några årtionden. Vidare behöll man makten över de s.k. randstaterna, Östtyskland, Ungern (som stått på Tysklands sida i kriget) och Tjeckoslovakien, men här var minsann inte Västmakterna helt utan skuld.
Läs lite mer om den saken också så inser du det och kanske tom förstår det.”
Visst förstår jag det. Sovjet ville ha strategiskt djup, krigsbyte och tribut. Samma sak som Hitler eller Djinghis Khan ville ha. Västmakternas skuld var att de inte behandlade Sovjet som likvärdigt med Tyskland, vilket är allvarligt. Men alternativen var inte särskilt många, och jag tvivlar på att Kerstin skulle välkomnat atombomber över Moskva nyåret 1945 vilket var enda alternativet.
”Det var så att när väst öppnade en västlig front mot Tyskland, då hade ryssarna redan börjar driva tillbaka tyskarna och nu blev det bråttom i Väst så att ryssarna inte skulle hinna gå rakt igenom hela Europa, så först nu öppnade man den västliga front i Europa som Stalin bett Västmakterna att öppna långt tidigare.”
Vilka kunskaper i logistik, taktik och strategi har Kerstin? Hur skulle Kerstin 1942 landsatt en armé på den europeiska kusten, försörjt den och invaderat Tyskland? Eller för den delen 1943?
Operation Overlord var ett jätteprojekt som tog åratal att förbereda – just för att det var gigantiska problem förknippade med att invadera över hav och storma befästa ställningar. Men jag, och antagligen andra läsare av denna blogg, tar gärna till oss Kerstins lösningar på de problem Eisenhower brottades med i några år.
Ett utvecklat resonemang om det ockuperade Tysklands administration och vad majoriteten av ockupanterna gjorde för fel mot minoritets-ockupanten tar jag gärna emot.
”Att Sovjet led stora förluster var inte självförvållat således. Var har du fått det ifrån? ”
Som du själv säger hade Stalin avrättat stora delar av officerskåren (samt avskedat ännu fler, samt tillsatt inkompetenta fjantar som esättare) vilket ledde till mycket stora förluster. De sovjetiska förbuden mot reträtter samt fablässen för stora, snabba och dåligt genomförda offensiver (vilka tyskarna brukade skära av, med miljontals krigsfångar som följd) ledde till självförvållade förluster. Dessutom brukade Stalin hetsa sina generaler mot varandra, vilka då startade veritabla kapplöpningar mot målet med stora och onödiga förluster som följd.
29/11 12:26 at 12:26
Ja, Sovjet var hotat, från precis alla håll faktiskt. Även detta måste man kunna konstatera utan att försvara Stalins inrikespolitik och utrensningar, och Sverige var ju också med och underhöll Tyskland med malm, för att inte utmana. Endera får man hävda att Sverige stod på Tysklands sida och hade stor skuld till andra världskriget pga detta, eller så säger man som vi fått lära oss att säga, att ”därtill var vi nödda och tvungna” för att inte bli ockuperade.
Jag tycker inte, med tanke på Sovjets dåvarande situation, att det var konstigt att Stalin valde att ingå denna non-aggressionspakt när han inte lyckades få en försvarspakt med Frankrike och England.
Sedan har du ju alldeles rätt i att den var en förutsättning för att Hitler skulle kunna ockupera resten av Västeuropa.
Men det är då precis lika rimligt att hävda att detta berodde på Västmakternas nonchalans och ointresse att stoppa Hitler i tid, vilket mer eller mindre drev Stalin till denna pakt. Man hoppades nämligen i Väst att Hitler skulle gå mot Ryssland, som han deklarerat att han skulle göra, och att de båda skulle förgöra varandra. Bestörtningen blev därför stor i Väst när Hitler plötsligt ingick denna pakt med Sovjet. Det var inte alls enligt de Västeuropeiska ritningar.
Att det inte var någon enkel historia att öppna en västlig front vid den tiden Stalin bönade om en sådan, är ju helt klart, så jag tänker inte försöka lösa det logistiska problemet nu, 65 år senare. (När jag skriver att Väst fick bråttom så jag menar förstås ”bråttom” relativt vad det handlade om.) Det hindrar förstås inte att Stalin önskade en sådan och bad om en sådan och den försvarspakt han ville ingå med Frankrike och England föreslog han innan kriget började, då var så att säga Frankrike redan på det europeiska fastlandet, och fortfarande fritt.
Man kan ju fundera på hur Hitler hade agerat om man hade ingått denna försvarspakt istället, angripit Frankrike och fått både England och Sovjet på sig direkt, alltså ett tvåfrontskrig omedelbart? Inte så helt säkert, och om han gjort det, hur hade kriget då utvecklat sig?
Ja, sådant vet vi ju inte eftersom det inte hände.
Tillägg en timme senare:
När jag nu går ut och försöker få fram senare material om detta via nätet, så ser jag att jag bör påpeka två ting, dels att det rådde en djup och ömsesidig misstro mellan de två europeiska Västmakterna å ena sidan och Sovjet å den andra, och av förklarliga skäl, och noterar att somliga historiker numer anser detta vara skälet till att överläggningarna om försvarspakt dem emellan inte gick i lås.
Dessutom ser jag att mer har kommit fram om Englands planer på en invasion i Norge och Norra Sverige, i akt och mening att bekriga Ryssland också, ett företag som vi vet inte blev av då Tyskland tog Norge och Danmark och England, som nu började kriga aktivt, inte klarade av att besegra Tyskland i Norge. Ju djupare man gräver ju mer komplex blir historien, som alltid.