Om scientologerna och läkemedelsberoendes behov av hjälp
Andreas Gustafsson, som jag normalt tycker är en mycket bra journalist, går i senaste Dagens ETC till attack mot scientologerna och deras varningar för antidepressiva och andra lugnade preparat (tyvärr finns kommentaren inte på nätet just nu) och här är jag kritisk. Han gör rätt i att varna för scientologerna, som är ett vinstdrivande företag av det ruskigare slaget och knappast en religion eller en seriöst fungerande organisation (kyrka började man kalla sig för att komma undan med skatt en gång i tiden om jag inte misstar mig). Att de skumma scientologerna arbetar mot psykiatriska medikamenter har varit en vanlig anklagelse mot dem som bekämpat oansvarig förskrivning av benso och SSRI. Man ska dock veta att det finns människor som mår mycket illa och skadas allvarligt av antidepressiva (SSRI) och bensodiazepiner och att de som råkar illa ut knappast har några andra ställen att vända sig till för att få hjälp att komma ur sitt drogberoende.
Det är ingen slump att så många filmskådespelare i USA blivit medlemmar i scientologkyrkan. Det har de blivit för att de har sett vad sådana här preparat kan ställa till med, inte sällan för att de själva drabbats och då har de inte haft någon annan organisation att vända sig till för att få hjälp att komma ur ett drogberoende som de far illa av. Skådespelare ordineras ofta uppåtchack eller lugnade preparat och antidepressiva för att orka med de hårda villkor som de arbetar under vid filminspelningar. Ett stort antal skådespelare har genom åren fått sina liv totalförstörda genom att de, på läkares ordinationer, börjat droga sig för att klara påfrestningarna.
De skådespelare som gått med i scientologerna, som John Travolta och Tom Cruise exempelvis, och som Andreas Gustafsson angriper i sin kommentar i ETC, har pengar. De har råd att gå med i scientologkyrkan och få hjälp där och att scientologerna eventuellt lurar av dem en massa pengar är förstås dystert för dem men något som de kan kosta på sig för något som kanske trots allt hjälper dem till bättre liv. Det är värre för alla andra som luras in scientologkyrkan och blir mer eller mindre ekonomiska slavar där. Det är av det här skälet som det är så viktigt att de som drabbas av de här drogerna erkänns och att de får hjälp av andra, mer seriösa organisationer.
Egentligen borde läkarvetenskapen hjälpa dem med det här. Det gör den inte och detta är ett av skälen till att det var förskräckligt att vår borgerliga regering nyligen drog in alla medel till Kilen, en av de få seriösa hjälporganisationerna för dem som far illa av de här preparaten och som behöver hjälp och stöd för att komma ifrån dem. Genom att förfara på det här sättet, och genom att den traditionella medicinen inte erkänner att en del människor far illa på de här medlen, breddar man bara marknaden för scientologerna och serverar dem ännu fler offer att förslava, suga pengar och arbete ur. Det snällaste man kan säga om att dra in medlen till Kilen är att åtgärden grundar sig i en skriande okunnighet. Det mindre snälla man kan säga, och som kanske är den verkliga orsaken till regeringens agerande, är att det hela var en åtgärd beställd av det medicinindustriella komplexet.
Det är nu en gång så att det går att tjäna pengar på nästan allting. Scientologerna kom tidigt på att de kunde tjäna pengar på dem som drabbades av medicinberoende. De kan inte tjäna dessa pengar för att alla mår så himla bra på de här medlen. De kan tjäna pengar på folk för att ett antal människor, ganska många dessutom, mår så fruktansvärt dåligt av att äta dem, och för att många också får stora svårigheter när de vill försöka sluta äta dem. Man ska också komma ihåg att scientologerna även kämpade mot bensodiazepinerna, som när de kom för omkring 50 år sedan påstods vara helt ofarliga, medel som numer är narkotikaklassade och som förstört och fortfar att förstöra många människors liv.
För bara några dagar sedan fick Ove Carlsson rätt i en skiljedom, där det erkändes att han lidit under åtminstone tre år, av de abstinensbesvär han drabbades av när han slutade äta benso.
Det är dessutom numer erkänt att många som begår brott tar Rohypnol (ett bensoliknande preparat, sömnmedel). Så här skrev Aftonbladet om saken för drygt fem år sedan:
”Med en starköl förvandlar det ungdomar till mördarmaskiner”
Justitieminister Thomas Bodström vill totalförbjuda sömnmedlet Rohypnol.
– Med en starköl förvandlar det ungdomar till mördarmaskiner, säger han.
Många som jobbar inom rättsväsendet håller med honom.
………..
– Alla poliser och vi andra som arbetar inom rättsväsendet vet att Rohypnol förvandlar de här småkillarna till mördarmaskiner i kombination med alkohol, och det är det som sker i Stockholm i dag, säger han
Argumenten för benso och/eller antidepressiva och mot dem som försöker hjälpa dem som skadas av de här medlen, ska handla om vad de här preparaten faktiskt åstadkommer, hur människor faktiskt reagerar på dem. Det är väl känt att människor reagerar olika på samma preparat och att de här preparaten kan slå alldeles fel när de intas tillsammans med alkohol eller andra preparat. Dessa nerdrogande preparat ska inte försvaras eller hävdas vara ofarliga och välsignelsebringande för alla, med hänvisning till att en snuskig, vinstdrivande organisation säger att de är dåliga. Även snuskiga organisationer har rätt i sak ibland, eller delvis rätt i sak. Scientologerna har delvis rätt i det här fallet. Argumentet att man ska tro på de här drogerna bara för att scientologerna varnar för dem, bygger inte på fakta eller vetenskapliga undersökningar, det bygger endast på ”guilt by association”: ”Scientologerna är skumma typer som lurar pengar av folk och förslavar dem, de säger att lugnande medel och antidepressiva är dåliga – alltså är dessa droger bra”.
Dessutom, och jag har skrivit återkommande om detta, så är det mycket underligt att alltfler sjukpensioneras på grund av depression idag, om nu de här preparaten är så fantastiska – för alla och utan undantag. Det är lika underligt att alltfler behandlas med elchocker idag, om nu de antidepressiva medlen är så fantastiska.
Jag har de senaste fem åren bekämpat oansvarig förskrivning av lugnande medel och antidepressiva. Jag förnekar inte att somliga kan bli hjälpta av de här preparaten, jag hävdar bara att somliga inte blir hjälpta utan att de tvärtom blir sjuka av dem, och jag hävdar att förskrivningen av sådana här medel sker skandalöst oansvarigt och utan den uppföljning och kontroll som borde vara självklar för varje seriös och vetenskapligt agerande läkare. Jag hävdar vidare att läkare i alldeles för många fall vägrar erkänna patienternas besvär som orsakade av de preparat de skrivit ut, trots att det finns många vittnesmål om hur illa en del far av att äta benso och/eller SSRI, och när de försöker sluta äta dem.
Och slutligen och för säkerhets skull – jag försvarar definitivt inte scientologerna, utan jag anklagar alla dem som genom sin nonchalans, sin envisa tro på de här preparatens välsignelse för alla, driver in hjälpsökande människor i scientologkyrkan. Det gör man när man vägrar se preparatens verkliga verkningar på somliga människor och när man drar in allt stöd till de seriösa alternativen för dem som vill ha hjälp att komma ur sitt beroende – som Kilen exempelvis.
Länkar:
– SSRI – inte så förträffliga som man påstått, Motvallsbloggen 26/6 2007
– Läkemedelsdomen som i alla fall är en pytteliten seger,Motvallsbloggen 20/6 2007
– Staten drar in bidragen till Kilen – en tragedi, Motvallsbloggen 28/12 2006
– Dramatisk ökning av elchocksbehandlingar i Sverige, Motvalslbloggen 21/8 2006
– Läkemedelsindustrin mutar läkare – det har jag misstänkt länge, Motvallsbloggen 10/6 2006
– Läkare/forskare köpta av läkemedelsindustrin, Motvallsbloggen 20/4 2006
– Alltfler unga sjukpensioneras pga depression, Motvallsbloggen 25/2 2006
03/07 18:20 at 18:20
Jag tror att det ökade antalet depressioner och föreskrivingar av antidepressiva är ett symptom på ett par saker som skett i vårt samhälle.
Först och främst tror jag inte att flertalet personer som äter antidepressiva får adekvat hjälp eftersom det finns ett flertal studier som visar att det är ett fåtal som blir hjälpta av enbart medicinering (tex manodepressiva som medicinerar litium). De allra flesta som blir diagnostiserade med depression behöver såväl medicinering som terapi eftersom deras depression ofta är en sk. övergående fas vilket man kan ”prata/behandla sig ur”.
Sen tror jag att vi i vårt samhälle påverkats mycket av att man inte tillåter folk att sörja eller att det är ok att vara lite nere under en tid medan man letar efter mål med livet etc. Jag finner det häpnadsväckande att vi idag inte inser att ett ”sorgeår” som man gav personer förr i världen när någon dog antagligen är rät överrensstämmande med den tid det tar för en person att komma över den akuta sorgfasen. Att jag personligen tror att detta år kanske även gäller skiljsmässor och/eller föräldradöd är en annan sak.
Sen ligger det väl i tiden att man tar ett piller och sen går vidare. Det är ju trots allt trist att vara lite ledsen och förvirrad om det så ens är ett par tre veckor…
Och jo, scientologerna tycker jag inte om men med som så mycket annat är det sällan SVART eller VITT utan en gråskala.
03/07 19:36 at 19:36
Åsa:
Precis Åsa. Håller med om det mesta du skriver och det finns undersökningar som visar att SSRI inte alls är så verksamt som läkemedelsföretagen hävdar, liksom att människor reagerar olika på dem.
Det lika stora problemet, kanske det verkligt allvarliga dessutom, är att läkare skriver ut SSRI för allting i stort sett, även om det inte har ett dugg med depression att göra. För bara någon månad sedan blev en läkare riktigt arg på en god vän till mig därför att hon vägrade att äta SSRI mot de gynekologiska problem hon hade drabbats av. Nu är de här medlen, vad jag vet, inte utprovade för, eller godkända för användning mot alltför riklig menstruation, så varför ville läkare absolut att den här kvinnan skulle äta SSRI? Hon var inte deprimerad. Vad var det för experimenterande läkaren sysslade med? Vem hade lurat i henne att det här medlet kunde vara bra för den här åkomman?
Jag kunde räkna upp massor av exempel av det här slaget, har nämnt några tidigare på bloggen. Det finns folk som börjat äta benso eller SSRI utan att ha en aning om vad de fått recept på, och som sedan blivit fast och drabbats av allvarliga depressioner när de försökt sluta äta medlen, och detta trots att de inte alls varit deprimerade när de började äta dem. Trots detta hävdar då läkarna att det ”är den ursprungliga sjukdomen som kommit tillbaka”, på grund av att personen slutat äta SSRI.
När kartan och verkligheten inte stämmer överens, så är det kartan som har rätt, enligt de läkare som resonerar på det här sättet. Det kallar jag inte att grunda sin verksamhet på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är värsta sortens shamanism.
03/07 23:00 at 23:00
Rohypnol är såvitt jag vet ett bensoderivat.
och JA, jag är inne på motvalls-Kerstins linje beträffande benso och SSRI, särskilt bensot.
Kilen har ett antal publikationer som behandlar biverkningarna av dessa preparat, men jag behöver bara kolla i min vardag för att se vad benso gör, kom precis hem från dagens kneg på behandlingshemmet och jag kan säga att det finns hårda gatudroger som klienterna upplever mindre jobbiga att tända av på.
03/07 23:11 at 23:11
Fredrich Legnemark:
Jo visst är det så, och bensopreparat ansågs ofarliga när de kom, precis som föregångarna, opium, amfetamin, barbituraterna och nu efterföljaren SSRI.
Jag har sett effekterna av både benso och SSRI, inte i vården utan i det privata, i min närhet, både på min gamla mamma och på yngre människor. Att somliga far väldigt illa även av SSRI, för att inte tala om deras omgivning, det vet jag numer med total säkerhet även om jag också träffat människor som inte har drabbats av de värsta bieffekterna av SSRI – i varje fall inte ännu.
04/07 00:43 at 00:43
Jag har inte drabbats av några som helst abstinensbesvär vid avvänjandet av SSRI. Du får det att låta som om det var jag som var udda, som om det vanligaste vore att man blev förstörd – inte hjälpt – på ett eller annat sätt. Jag tror att det är tvärtom, de flesta klarar det utmärkt, det är minoriten som har problem. Och då är det så krasst att läkemedlet är ”bra” i en allmän mening. Ett medel mot migrän blir ju inte dåligt för att det för somliga ökar huvudvärken istället för att minska den, om det har avsedd verkan för flertalet. Eller menar du att vi ska sluta skriva ut SSRI till alla eftersom ingen ändå vet vilka som kommer att bli lidande?
”Det finns folk som börjat äta benso eller SSRI utan att ha en aning om vad de fått recept på, och som sedan blivit fast och drabbats av allvarliga depressioner när de försökt sluta äta medlen, och detta trots att de inte alls varit deprimerade när de började äta dem.”
Ja, och det finns folk som gått åratal i terapi men först när de mött en psykiater som kommit på tanken att skriva ut en tablett kunnat tillgodogöra sig terapin.
De jag känner som käkat SSRI några gånger i sitt liv har inte tagit skada. Jag misstänker att om medicinen vore så usel och så farlig som du framställer den skulle den ha dragits tillbaka. Man förskriver SSRI i betydligt högre grad än benso. Det finns en anledning till det. Ungefär som läkarna är pigga på att skriva ut icke-beroendeframkallande sömnmedel.
Vad gäller scientologerna fick Tom Cruise svar på tal av Brooke Shields när hon fick antidepp mot sin förlossningsdepression. Hon tyckte för det första att han inte hade med saken att göra (har han haft en förlossningsdepression?) och för det andra att han kunde hålla käft. Skuldbeläggandet och ifrågasättandet av dem som äter piller är minst lika äckligt och obehagligt som förnekandet av biverkningar.
04/07 00:54 at 00:54
Ia:
Nej det lär ju vara så att i grova tal 50% inte påverkas alls av SSRI. alltså varken till eller ifrån. Vilken tur du haft som tillhört denna del. Gratulerar alltså.
Sedan håller jag med dig om att Cruize inte har med andras SSRI-knaprande att göra, i synnerhet inte om de anser sig må bra av dem. Och detta är skälet till att jag anser att man inte ska skuffa in de hjälpbehövande i scientologkyrkan, som är fanatisk.
Tillagt senare:
Du skriver:
Eller menar du att vi ska sluta skriva ut SSRI till alla eftersom ingen ändå vet vilka som kommer att bli lidande?
Jag menar dels att läkare inte ska skriva ut SSRI för allt möjligt som preparaten inte är framtagna för och heller inte utprovade för. Jag menar vidare att när de skriver ut SSRI så SKA de kolla upp resultatet och de SKA lära sig känna igen biverkningarna samt lyssna till och tro på sina patienter. Inte bara vifta bort vad dessa säger som om det vore barnsligheter och inte värt att tas på allvar.
Ser dessutom ingen orsak alls att känna skuld om man mår bra på SSRI (och om ingen i omgivningen reagerar på att man förändrats) och jag kan definitivt inte se något skäl att anse att andra inte får tala om eller stötta dem som inte gör det, bara för att man inte själv har drabbats och för att man inte får skuldbelägga dem som anser sig må bra av SSRI. Det är ju som att hävda att alkoholister inte ska få hjälp att komma över sitt missbruk bara för att det kan skuldbelägga alla dem som dricker väldigt måttligt och inte alls mår dåligt av sitt drickande.
En bra länk i sammanhanget: Antidepressiva medels baksidor, RFHL
Eller den här länken, till berättelser från några som drabbats.
04/07 01:38 at 01:38
Många som intar läkemedel mot depression talar inte om att dom tar sådana piller. Självklart behöver man ju inte tala om det för någon! Mår man bättre och kan avsluta den behandlingen så har det väl varit ok.
Men – alla som inte klarar att avsluta utan att få abstinensbesvär är ju dock ganska många. Personligen känner jag till flera stycken, som jag följt på nära håll.
Värst av allt är när gamla människor mår dåligt både under behandlingstiden och därefter. Då inträder en kaskadförskrivning med det ena preparatet efter det andra, och livet blir på ålderns höst olidligt.
Diagnosen depression är många gånger en biverkan av andra prepatat! Så illa är det!
04/07 02:05 at 02:05
Anhörig:
Visst, många gamla får sina sista år i livet totalförstörda av de här medlen och kunskapen inom läkarkåren om att gamla människor tål medlen sämre än människor i sina bästa år, verkar vara väldigt dålig.
Sedan har vi alla de som faktiskt genomgår rena personlighetsförändringar pga av de här medlen, som de inte själva varken inser eller förstår, och som därför får problem med sin omgivning, med de där människorna som reagerar surt för att SSRI-ätaren inte längre agerar och reagerar som familj, vänner och bekanta varit vana vid.
Det är exempelvis inte ovanligt att omdömet sätts ner en hel del av de här preparaten. Då tror somliga SSRI-ätare att de klarar allt, ser inga problem någonstans, blir rent maniska. Ibland leder det till att de lovar att fixa det och det och det, och sedan blir det inte fixat, varvid arbetskamrater eller andra i omgivningen, blir förbannade, en mobbingsituation uppstår och så är den drabbade inne i rena helvetet och förstår inte alls varför. Han/hon mår ju så bra av sina piller och anser sig ha blivit räddad till livet av dem,så är arbetskamrater eller andra i omgivningen så elaka och sura på dem – utan anledning.
04/07 20:42 at 20:42
Nej, många påverkas positivt. Jag tillhör dem som påverkats positivt.
Det finns både en överförskrivning (folk som får dem utan att de ska ha dem) och en underförskrivning (folk som inte får dem trots att de borde ha dem). Jag minns hur det var i början av 90-talet: ”Men inte ska du väl ta piller…” Och då talar man alltså till en deprimerad människa. Det var så farligt med piller då att man knappt vågade testa. Det finns många som skulle haft tabletter för länge sen men som fått sig itutade att det inte är fint att äta läkemedel mot psykiska problem, fysiska går alltid bra, där står man ut med både de ena och de andra biverkningarna, men just psykiska problem ska man lösa själv.
05/07 00:00 at 00:00
Ia:
Du säger att du påverkas positivt. Säger din omgivning samma sak?
Sen tycker jag nog att man inte ska äta sådana här piller i onödan, eller bara för att man känner sig lite nere en period, men om man är allvarligt deprimerd – ja då kanske de kan hjälpa – somliga. De hjälper uppenbarligen inte alla dock, för då skulle vi inte ha några som var förtidspensionerade pga depression, och ingen skulle behöva gå igenom elchocker i så fall, för att inte tala om att men inte skulle skriva ut benso – också, till många igen. Idag är man uppe i samma förskrivning av benso som man var innan SSRI kom och då man trodde att bensons tid var ute. Läste det bara häromdagen, men minns tyvärr inte var. Detta innebär att SSRI inte alls är den totala lösning som det påståtts.
Jag har också haft perioder i mitt liv när jag varit deprimerad, och faktiskt ganska ordentligt, men aldrig ätit några sådana här piller och med tanke på vad jag sett hos några som har ätit dem, så är jag innerligt tacksam att jag kastat de recept jag faktiskt fått i soporna(för i likhet med alla andra kvinnor, som oftare än män anses ha psykiska problem, har jag förstås fått både benso och SSRI utskrivet åt mig – utan att jag har behövt dem eller ens varit deprimerad). Men där får ju var och göra som han/hon vill, dock SKA läkarna tala om vad de skriver ut, vad man kan förvänta sig och de SKA lära sig känna igen dem som inte tål medlen, så att de inte förvärrar deras situation.
Det är dessvärre så att det alltid handlar om vad man kan vinna i relation till vad man riskerar,och det ska läkare informera om när de skriver ut sådana här preparat sedan får patienten själv avgöra hur han/hon vill ha det.
Vi reagerar helt enkelt olika på biokemiska substanser och det är på tiden att läkare lär sig förstå innebörden i detta. Somliga kan röka hasch lite till och från och blir inte narkomaner för det, andra trillar dit och behöver snart starkare grejer och sitter sedan fast i narkotikaberoende och så är deras liv saboterade. Somliga kan feströka utan att bli vanerökare, andra trillar dit ganska snabbt och är snart uppe i ett paket eller mer om dagen etc. På samma sätt reagerar människor olika på neuroleptika och antidepressiva.
Jag struntar egentligen i dem som inte mår dåligt av sina piller eller som anser sig må bättre av dem, dem behöver man ju inte oroa sig för. Däremot känner jag djupt med dem som mår illa av sina antidepressiva eller av sin benso och som bara viftas bort av läkarkåren och inte får den hjälp och det stöd att sluta som de skulle behöva. I synnerhet borde de få detta stöd som de många gånger börjat äta de här preparaten pga att de litat på läkaren, och alltså inte sjävlmant och fullt medvetet försatt sig i den sits de hamnade i.
Många gamla människor drabbas dessutom mycket hårt när läkare stoppar i dem sådana här medel och somliga dör faktiskt i förtid på grund av dessa preparat. Inte minst faller de och bryter sönder sig, vilket för många gamla människor är detsamma som döden – alltmedan läkemedelsföretagen tjänar pengar som gräs.
05/07 00:56 at 00:56
Ia:
Bra att antidepressivt medel påverkat dig positivt och att det inte uppstod några utsättningsproblem. Förhoppningsvis får du ett fortsatt bra liv. Kanske är du mitt i livet, ungdomen har du bakom dig och ålderdomen framför dig. Kanske gick det extra bra för dig som var så medveten om vilken medicin du behövde, men medge att det är tråkigt när man slentrianmässigt sätter in antidepressiva preparat på snart sagt varje gammal människa?
05/07 22:12 at 22:12
En glädjande nyhet för ett tag sedan var skiljedomen där det slogs fast att bensodiazepiner kan ge biverkningar i flera år efter det att man slutat med dem:
http://sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=1433309
05/07 22:45 at 22:45
LeoB:
Tack för länken. Nämnde detta i inlägget ovan, skrev också ett speciellt inlägg om den här skiljedomenlite tidigare .
05/07 23:03 at 23:03
Kerstin: Åh, jag såg inte att du skrivit om det, men du hade i alla fall inte länken.
Jag har läst Ove Carlssons bok och han förefaller mig sansad. Det är en otrolig röra han har tagit sig igenom.
05/07 23:32 at 23:32
Jag kan inte låta bli att tänka på en vad en skolkamrat till mig berättade senare i livet när jag träffade honom. Den här killen har förmodligen diagnosen schizofreni. Livet har inte varit så där jättesnällt mot honom.
Han berättade för mig att han tror att det hela började en dag i grundskolan, på högstadiet. Just den dagen kom en av tjejerna fram och pratade med honom i matsalen. Det var ganska ovanligt, menade han. Han tillhörde inte de populära utan var en aning mobbad. I ögonvrån såg han någon gå fram till hans plats och luta sig fram över bordet.
Efter maten började han må dåligt. Han minns att han satt på trappan utanför matsalen och tyckte att varje trappsteg var högt som ett hus. Han satt kvar tills han vågade gå därifrån. När det hände berättade han inte det för någon och jag vet inte hur många andra han har berättat för, om några.
Han menar att hans psykiska problem började då. Vi råkade växa upp i samma område och jag minns honom som en kille jag trodde tänkte, men jag tror att han har ett mycket tydligare minne av mig än jag av honom från den tiden. (Jag var ingen man la särskilt märke till – tror jag.)
06/07 01:31 at 01:31
LoeB:
Gör ingenting alls att du inte såg att jag redan skrivit om Ove Carlsson. Somligt tål att upprepas många gånger :-).
Apropå din gamle skolkamrat: Visst, det finns ju folk med verkliga psykiska problem, och de ska förstås ha hjälp, mediciner också om sådana hjälper dem – men läkarna ska förstå vad de gör med medicinerna, följa upp dem noga och kontrollera så att de inte gör ont värre, samt bete sig i enlighet med god vetenskaplig praxis. Det gör de inte när de prövar sig fram, hejdlöst och fullkomligt slumpmässigt, vilket är vad de ofta gör. Och det gör de inte genom att kombinera en massa preparat hur som helst. Då har de sedan ingen aning om vilka medel som åstadkommit vad hos patienten och var patienten står i sig själv.
Sådant har jag dessvärre också sett exempel på.
07/07 17:03 at 17:03
Kerstin: Tack. Jag kollade just om du nämnt Jerome Groopman. Det hade du inte så jag nämner honom. Han skriver så vitt jag förstår om just detta du nämner. (Boken han skrivit heter ”How Doctors Think” och verkar synnerligen intressant. Jag har inte läst den, men nämnde den häromdagen på min blogg.)
Min gamle skolkamrat: Jo, visst, han har mycket problem. Men det han sa en gång har stannat kvar i mitt huvud och jag har undrat om han har en smula rätt, eller kanske rent av mycket.
11/07 14:39 at 14:39
Kristdemokraterna tror att det finns ett samband mellan faktiska depressioner och apotekets försäljning av antidepressiva preparat?
Sorgligt och korkat, minst sagt och till stor förödelse för de unga och deras anhöriga!
http://www.dalarnastidningar.se/opinion/insandare/article212759.ece
12/05 00:38 at 00:38
Dalkulla:
Och jag tror också att det finns ett samband mellan den ohejdade förskrivningen av SSRI och det ökande antalet gravt deprimerade, trots att jag inte alls är kristdemokrat – långt därifrån tom.
29/05 17:01 at 17:01
[…] ryggmärgen och förkasta all kritik av psykiatrin av det här slaget med att det bara handlar om en scientologsammansvärjning. Det gör inte det, och Whitaker konstaterar att sicientologerna gjorde psykiatrin en stor och […]