(OBS 15/9 kl 02.00: Har gjort svenska snabböversättningar av citaten nedan)

Så har vi då senare analyser av vad som har hänt i Libyen. Går man bara utanför de stora drakarna i Väst så får man en helt annan bild av vad som hände och händer där och varför, som sagt, för att inte tala om att man får en otäck känsla av att vad som nu händer kan vara början på det tredje stora kriget i Euroasien:

Nothing is more obvious than the fact that the entire war against Libya was in every strategic and material fashion NATO’s war. The casting of the rag-tag collection of monarchists, Islamist fundamentalists, London and Washington-based ex-pats and disaffected Gaddafi officials as “rebels” is a pure case of mass media propaganda. From the beginning the ‘rebels’ depended completely on the military, political, diplomatic and media power of NATO, without which the de facto mercenaries would not have lasted a month, holed up in Benghazi.
….
NATO air strikes were responsible for the massive destruction of Libyan civilian and defensive military infrastructure, bombing ports, highways, warehouses, airports, hospitals, electrical and water plants and neighborhood housing, in a war of ‘terror’ designed to ‘turn’ the loyalist mass base against the Gaddafi government. The mercenaries did not have popular backing among Libyan civilians, but NATO brutality weakened active opposition against the ‘rebel’ mercenaries.  (J Petras, Global Research)

(min översättning: Ingenting är tydligare än det faktum att hela kriget mot Libyen i varje avseende, strategiskt och vad gäller material, var Natos krig. Beskrivningen av patrasket av monarkister, islamiska fundamentalister, London- och Washington-baserade ex-kelgrisar och missnöjda Ghadafi-tjänstemän som ”rebeller” är ett klart fall av mediapropaganda. ’Rebellerna’ var från början helt beroende av makten hos NATO:s militär, politiker, diplomater och media, utan vilken dessa de facto legoknektar inte skulle ha klarat en månad i Benghazi.
…
NATO:s luftangrepp var ansvarigt för den massiva förstörelsen av Libyens civila och försvarsmilitära infrastruktur, bombandet av hamnar, motorvägar, lagerlokaler, flygplatser, sjukhus, el- och vattenverk och närliggande bostadsområden, i ett rent terrorkrig designat att vända lojalistiska massorna mot Gaddafis regim/regering. Legoknektarna hade inget brett stöd bland libyska civila men NATOs brutalitet försvagade aktiv opposition mot ’rebell-legoknektarna’. (J Petras, Global Research))

Petras fortsätter med att beskriva de s.k. rebellerna sålunda:

The main contribution of the mercenary ‘conquerors’ in this grand production was to provide photo opportunities of rag-tag ‘rebels’ waving rifles in Pentagon-style Che Guevara poses riding around in pickup trucks arresting and brutalizing African migrant workers and black Libyans. The mercenary ‘liberators’ triumphantly entered Libyan cities and towns, which were already scorched and devastated by the NATO colonial air force. Needless to say the mass media ‘adored’ them.
In the aftermath of NATO’s destruction, the ‘rebel’ mercenaries showed their true talents as death squads: They organized the systematic execution of “suspected Gadfafi supporters” and the pillage of homes, stores, banks and public institutions related to the defeated regime. To “secure” Tripoli and snuff out any expression of anti-colonial resistance, the ‘rebel’ mercenaries carry out summary executions – especially of black Libyans and sub-Saharan African workers and their families. The “chaos” in Tripoli described by the mass media is due to the ‘self-styled liberation’ forces running amok. The only quasi–organized forces in Tripoli appear to be the Al Qaeda-linked militants, NATO’s erstwhile allies….

(min översättning: Den huvudsakliga uppgiften för dessa inhyrda ’erövrare’¨i denna grandiosa föreställning var att erbjuda fototillfällen av patrask-rebellerna vevande sina gevär i bästa Pentagon-Che Guevarastil, körande omkring i sina pickups brutalt arresterande afrikanska gästarbetare och svarta libyer. De inhyrda ’befriarna’ trädde triumferande in i städer och samhällen som redan var brända och förstörda av NATOs koloniala bombflyg. Behöver inte sägas att media ’avgudade’ dem.

Efter NATOs destruktion visade de inhyrda ’rebellerna’ sina sanna talanger som dödspatruller: De organiserade systematiska exekutioner av ”misstänkta Gaddafianhängare”, plundrande av hem, affärer, banker och offentliga institutioner som hade samband med den besegrade regimen. För att ”säkra” Tripoli och utplåna varje tecken på antikolonialt motstånd genomförde ’rebellerna’ summariska avrättningar – speciellt av svarta libyer och sub-sahariska afrikanska gästarbetare och deras familjer. Kaoset i Tripoli, som beskrevs i media, berodde på att de ’självutnämnda befriarna’ löpte amok. De enda halvt organiserade styrkorna i Tripoli förefaller vara Al Qaeda-kopplade militanter, NATOs förutvarande allierade…)

Petras konstaterar att det förlorade decennium för Libyen som man nu talar om nog är en betydligt långvarigare förlust. De stora oljebolagen har redan förlorat hundratals miljoner (dollar) på kriget och det kommer inte att bli en snabb historia att ersätta all den personal som flytt, som dödats och alla de utländska experter som varit verksamma i Libyen. Afrika överlag kommer att förlora stort, genom att de nu aldrig får sin alternativa Bank of Africa, som skulle göra Afrika oberoende av Västeländska banker och av IMF och heller inte får det kommunikationssystem som var under uppbyggnad för Afrika.

Det kommer inte att bli lätt att kontrollera landet nu när allsköns oenigheter fått fritt spelrum och många olika grupper kommer att vilja vara med och roffa åt sig av den kaka som de nu ser ska fördelas på nytt sätt, islamitiska fundamentalister, monarkister, nykoloniala teknokrater, olika klaners krigsherrar, alla kommer att slåss om resurserna. Detta kommer att slå hårt mot ett land som tidigare hade den högsta levnadsstandarden i Afrika, säger han, och vidare:

As the example of Iraq has vividly proven, NATO is better at destroying than constructing a modern secular state rooted in a modern civil bureaucracy, universal free public education, secular judicial system and modern health services. The US policy of rule and ruin reigns supreme in NATO’s juggernaut.

(min översättning: Som exemplet Irak tydligt har visat är NATO bättre på att förstöra än på att bygga upp en modern sekulär stat grundad i en modern civil byråkrati, allmän och fri utbildning, ett sekulärt juridiskt system och modern sjukvård. USA:s policy att styra och förstöra är första budet i ångvälten i NATO.)

Petras föreslår så att Nato-insatsen var ett sätt att omintetgöra de demokratiprocesser som hade påbörjats i flera andra arabstater och att utgöra ett avskräckande exempel: Försök inte sätta er upp mot Väst för då går det så här. Vilket verkar vara ett sätt att säga att Nato även och egentligen också bekrigar ”rebellerna”.

The Arab popular rebellions were the central concern and the motor force behind NATO’s destruction of Libya . These mass popular uprisings had toppled the long-standing pillars of US-Israel-EU dominance in the Middle East . The fall of the Egyptian dictator Hosni Mubarak and his Tunisian counterpart Ben Ali sent tremors through the imperial foreign offices. These successful uprisings had the immediate ripple effect of inspiring similar movements throughout the region.

(min översättning: De populära arabiska upproren var det väsentliga och drivkraften bakom NATOs förstörelse av Libyen. Dessa massrörelser hade avsatt de långvariga stöttepelarna för USA-Israel-EU:s dominans i Mellersta Östern. Avsättningen av den egyptiske diktatorn Hosni Mubarak och hans tunisiske motsvarighet Ben Ali sände frossbrytningar genom imperiets utlandsförvaltningar. Dessa succeartade resningar hade effekten att de inspirerade till liknande rörelser genom hela regionen.)

Om hur USA såg till att oskadliggöra demokratirörelserna i Egypten och Tunisien, som först såg så lovande ut, skriver Petras:

The US led the way in its counter-offensive in Egypt , by backing the power grab by the military junta led by Mubarak loyalists, who then proceeded to disperse and repress the pro-democracy and workers movements and to end all talk of restructuring the economy. A pro-NATO collective dictatorship of generals replaced the personal autocratic rule of Hosni Mubarak. The NATO powers provided “emergency” billions to float the new regime and ‘derail’ the Egyptian people’s march to democracy. In Tunisia a similar process took hold: The EU, especially France and the US , backed a reshuffling of the ousted regime bringing to the fore a new/old cast of neo-colonial politicians. They plied them with funds, insuring that the military-police apparatus remained intact despite continued mass discontent with the conformist policies of the ‘new/old regime.

(min översättning: USA tog ledningen med sin motoffensiv i Egypten, genom att backa upp militärjuntans maktövertagande, ledd av Mubarak-lojalister, när den fortsatte att skingra och trycka tillbaka den pro-demokratiska- och arbetarrörelsen och att avsluta allt tal om rekonstruktion av ekonomin. Ett pro-NATO-kollektivt diktatorskap av generaler ersatte den enväldigt styrande Hosni Mubarak. NATO-makterna bidrog med nödmiljarder för att hålla den  nya regimen flytande och avvärja det egyptiska folkets marsch mot demokratin. I Tunisien hände ungefär samma sak: EU, speciellt Frankrike, och USA, backade upp och en ommöblering av den störtade regimen och fick fram en nu grupp av nykoloniala politiker. De utrustades med fonder, som säkrade att den militära-polisiära apparaten förblev intakt trots fortsatt stort missnöje med att den nya regimen förde samma politik som den gamla.)

Och om Syrien skriver han vad alltfler mer initierade säger, men inte våra stora media förstås:

Meanwhile the NATO powers were exploiting internal discontent in Syria by arming and providing diplomatic support to the Islamic fundamentalists and their minority neo-liberal allies in an effort to overthrow the Bashar al-Assad regime. Thousands of Syrian civilians, police and soldiers have been killed in this simmering civil war, which NATO propaganda presents as a case of state terror against ‘peaceful civilians’, ignoring the killing of soldiers and civilians by armed Islamists and the very real threat to Syria’s secular population and religious minorities.

(min översättning: Under tiden exploaterade NATO det interna missnöjet i Syrien genom att beväpna och tillhandahålla diplomatiskt stöd till de islamitiska fundamentalisterna och dessas allierade bestånde av en mindre grupp neo-liberaler, i försök att störta Bashar al-Assads regim. Tusentals civila syrier, poliser och soldater har dödats i detta puttrande inbördeskrig, som NATOs propaganda presenterar som ett fall av statsterrorism mot ”fredliga civila”, samtidigt som man ignorerar dödandet av soldater och civila av beväpnade islamister och det verkliga hotet mot Syriens sekulära population och religiösa minoriteter.)

Det intressanta är också att varje land som försöker gå Västländerna tillmötes, som Gadafi och hans söner gjorde åren före kriget, ska veta att:

NATO war on Libya demonstrates to all nationalist regimes that making concessions to Western economic, political and military interests– as Gaddafi’s sons and their neo-liberal entourage had pursued full accommodation—does not offer security.

(min översättning: NATOs krig mot Libyen demonstrerar för alla nationalistiska regimer, att en sådan anpassning till Västs ekonomiska, politiska och militära intressen – som Gaddafi’s söner och deras neyliberala omgivning hade övertygats att anpassa sig till – inte garanterar någon säkerhet.)

Det vill säga, att man aldrig kan lita på Västvärlden, som när som helst kan sticka kniven i ryggen på de ledare som, även om de försöker vara samarbetsvilliga gentemot Väst, riskerar att bli för ekonomiskt självständiga, precis vad Ghadafi själv förutsade och hade fullt klart för sig.

Flera av de vänsterinriktade sydamerikanska ledarna, som Chavez i Cile och Morales i Bolivia m.fl. har dragit precis denna slutsats och försöker nu samla sig inför ett framtida öde av samma slag som Lybens.
Men den största och omedelbara förlorarna utanför Libyen är de subsahariska staterna i Afrika:

Libya ’s generous aid, grants and loans, bought the African states a degree of independence from the harsh conditions of the IMF, World Bank and Western bankers. Gaddafi was a major sponsor and backer of regional integration – including the African Union. His large scale development programs, especially oil and water infrastructure and construction projects, employed hundreds of thousands of sub-Saharan African immigrant workers and specialists who remitted billions to their home countries, helping the balance of payments and reducing deficits and poverty at home. In place of Gaddafi’s positive economic contribution, Africa now faces Tripoli transformed into a colonial outpost, fortifying US military command in Africa and a new push to strengthen military ties with the empire.

(min översättning: Libyens generösa stöd, garantier och lån köpte de afrikanska statern en viss grad av oberoende från de hårda villkor som underordnande till IMF,  Världsbanken och västliga banker innebär. Gaddafi var huvudsponsor och uppbackare av regional integration – inkluderande den Afrikanska Unionen.  Hans storskaliga utvecklingsprogram, speciellt olje-och vatteninfrastruktur och byggnadsprojekt, sysselsatte hundratusentals sub-sahariska gästarbetare och specialister som återförde miljarder till sina hemländer, vilket hjälpte dessa länder att balansera sina utbetalningar och reducera skulder och fattigdom. Istället för Gaddafis positiva ekonomiska bidrag står Afrika nu inför ett Tripoli som omvandlas till en kolonial utpost, som förstärker USAs militära närvaro och makt i Afrika och som kommer att öka de militära bindningarna till Imperiet.)

Natosegern (om det nu är en sådan på lite sikt) har också sina kostnader i Europa, där människor tvingas acceptera nedskärningar av de sociala trygghetssystemen för att istället hålla igång krigs- mord- och förstörelsemaskinen Nato. Samtidigt har Natos agerande skärpt de politiska motsättningarna mellan Nato och BRIC-länderna:

The naked aggression against Libya has heightened Russian, Chinese and Venezuelan security concerns. Russia and China will veto any UN Security Council sanctions on Syria . Venezuela and Russia are signing new multi-billion dollar military co-operation agreements, strengthening Caracas ’s military defense in the wake of the Libyan invasion

(min översättning: Den nakna aggressionen mot Libyen har aktualiserat Rysslands, Kinas och Venezuelas säkerhetstänkande. Ryssland och Kina kommer att lägga in veto mot varje förslag om en FN-sanktion mot Syrien. Venezuela och Ryssland undertecknar nu ett nytt multimiljarddolars samarbetsprojekt på det militära området,  och stärker  Caracas militära försvar på grund av invasionen i Libyen.)

Petras slutar lite optimistiskt med att hoppas att Natos aggressiva förstörelse av Libyen och det libyska folkets tappra kamp mot Nato kan komma att inspirerar unga människor världen över, inte minst i Väst, att gå åt vänster politiskt. Jag tror det är att vara optimistisk, inte bara i överkant utan bortom allt förnuft.

För övrigt får vi nu veta att Tyskland deltar i de aggressiva Natoaktionerna, utan tillstånd från det tyska parlamentet. Våra europeiska politiker bryr sig tydligen inte så mycket om demokratin hemmavid heller. Men, säger de Maiziere:

”the use of German soldiers in NATO operations is standard practice and does not require parliamentary approval.”

(min översättning: användningen av tyska soldater i Nato-operationer är normal praxis och kräver inte tillstånd från parlamentet.)

Nej visst, nej inte heller Obama behövde ju kongressens tillstånd för ”insatsen i Libyen” för det handlade ju inte om krig! Därmed hade han definierat ordet ”krig”. Sådant handlar det bara om om de egna soldaterna riskerar livet, inte om man bara dödar folk i andra länder och bombar deras infrastruktur till grus.

Ovanpå detta, som är dystert nog, förklarar Ryssland nu att det är dags att se över den ryska militärens förmåga och att förbereda sig på det värsta med tanke på att det internationella politiska läget förändras:

Speaking at a Monday press conference in Moscow, Army General Nikolay Makarov said that Russian military organizations must be ready for the worst possible developments. “The situation in the world is complicated and it is constantly changing, especially in North Africa and the Middle East. What happened in these regions was difficult to predict and the events developed at a tremendous speed,” the general said. “No one can tell now what will happen there. However, this is a signal for all states. We, the military, must be ready for the worst scenarios.”

(min översättning: På en presskonferens i Moskva i måndags sade armégeneralen Nikolay Makarov att Rysslands militära organisation måste göra sig beredd på värsta tänkbara utveckling. ”Situationen i världen är komplicerad och den förändras ständigt, speciellt i Afrika och Mellanöstern. Vad som hänt i dessa regioner var svårt att förutse och händelserna utvecklade sig med en enorm snabbhet”, sade generalen. ”Ingen kan nu säga vad som kan hända där. Detta är en signal till alla stater. Vi, militärer, måste vara beredda på det värsta scenariot”.)

Preludium till det tredje världskriget?

Men vi kan bara vara säkra på en sak, det mesta i internationell politik är inte vad det verkar vara medan det pågår.

Och just nu hör jag på ekot att Sverige ska fortsätta sin Libyeninsats ytterligare 6 veckor, efter 27 september för Rebelrådet har bett dem göra det. Både Alliansen och Socialdemokraterna stod bakom beslutet, som alltså omvandlat insatsen från en påstådd FN-insats till ett klart krig på ena sidan i ett inbördeskrig, även om Reinfeldt påstår att det fortfarande handlar om att agera inom FN-mandatet. Det har det inte gjort på många månader. Men bl.a. så här skriver regeringen om beslutet, som formellt ska fattas i morgon:

Den militära insatsen har varit lyckosam i det att den bidragit till att skydda civila samt har möjliggjort för libyerna att påbörja återuppbyggnaden av sitt land. Natos och partnerländernas insats närmar sig därför sitt slut. Samtidigt har det libyska övergångsrådet, NTC, signalerat att det vill se en förlängning av mandatet, då det anser att läget på marken inte tillåter ett avslutande av missionen. Pro-Gaddafi styrkor är fortfarande närvarande i vissa områden och utgör ett fortsatt hot mot civila. Nato och dess partnerländer avser därför förlänga den militära insatsen och Nato har meddelat att behovet av den flygspaning som Sverige står för är fortsatt stort.

Regeringen väntas fatta beslut i frågan under torsdagen och därefter överlämna en proposition till riksdagen. ( Regeringskansliet 14/9 2011 )

Uppenbarligen tror regeringen att svenska folket till huvuddelen består av idioter. Folkförakt av värsta slaget, vill jag kalla detta. Detta är höjden av lögnaktighet vad gäller den svenska insatsen, vad den handlar om och vilket målet med den har varit.

/Kerstin

Länkar:
- NATO’s War Crimes in Libya : Who Grieves for the Fallen Heroes? Prof. James Petras, Global Research, September 10, 2011
- Libya conference: Implications for Third World nations, Prof. Han Dongping, Global Research 7/9 2011
- BRICS countries could block the West’s neocolonial moves in the Middle East, Global Research 5/9 2011
- NATO Uses Libya To Match, Surpass and Supplant UN,Dmitry Rogozin, GRTV, 6/9 2011
- Dangerous Crossroads: Russian Military Chief: Prepare For ”Worst-Case Scenarios” In Unravelling World. High Alert after Mid-East Turmoil. War Games in Late September, Voice of Russia, Global Research 12/9 2011
- NATO is Waging a War Against Civilians, Bill Van Auken, GRTV, 7/9 2011
- African Union Refuses to Recognize Libya’s Rebels, Peter Heinlein, Global Research 29/8 2011
- BREAKING NEWS: CIA Recruits 1,500 Jihadists in Afghanistan to Fight in Libya. ”Al Qaeda Created by the CIA”, Azhar Masood, Global Researh 31/8 2011
- Germany Participated in Libya War without Parliamentary Approval. 100 Germans involved in NATO Libya mission, Deutsche Press.Agentur, Global Research 11/9 2011
- Hariri Implicated in Arming NATO Insurgency in Syria, Dr. Christof Lehmann, Global Research 14/9 2011
- The Al Qaeda Insurgency in Syria: Recruiting Jihadists to Wage NATO’s ”Humanitarian Wars”, PART III, Prof. Michel Chossudovsky, Global Research 2/9 2011
- Klart med förlängning av Libyeninsats, Publicerat: kl 19:37 , Ekot 
- Förlängning av Libyeninsats. Regeringen har i dag slutit en överenskommelse med Socialdemokraterna om att förlänga det svenska bidraget till den militära insatsen i Libyen i högst 30 dagar, Regeringskansliet 14/9 2011 
- Svenska insatsen i Libyen förlängs, DN 14/9 2011