Om Polarissystemet – apropå Catalinaaffären
Senaste numret av Pennan & Svärdet, 5b, 2007, (Tidskrift för svenskt militärhistoriskt bibliotek, SMB) kom häromdagen. I denna läser jag om Polarissystemet. Det är intresssant ur många aspekter, inte minst för att data om detta system så klart visar att socialdemokraterna ingalunda hade sina hjärtan hos Sovjet.
Systemet organiserades av USA mot slutet av 50-talet för att kunna möta ett sovjetiskt atombombsangrepp. Det brådskade så på mycket kort tid konstruerade USA atombombsbärande u-båtar. De atombombbärande raketer som de bestyckades med hade emellertid en begränsad räckvick och man fann att Skagerack var ett lämpligt område för att avfyra rakterna från, för att de skulle nå fram till Moskva. U-båtarna skulle ligga på bottnen och avfyra de atombomsbärande raketerna, innebärande att de måste befinna sig i vatten med fina bottnar och högst 30 m djup, alltså ganska nära Sveriges Västkust.
Hela projektet var strängt hemligt och endast några få personer var invigda i det. Sverige fick försäkringar om hjälp till försvar från USA, om Sovjet skulle angripa, i utbyte mot att polaris tilläts operera nära den svenska kusten. Det handlade om sex atombombsförsedda u-båtar.
Ett halvår innan den första Polarisubåten blir operativ, 1 april 1960, formulerar USA:s nationella säkerhetsråd, under ordförandeskap av president Eisenhower, en ensidig och hemlig säkerhetsgaranti för Sverige. I händelse av en sovjetisk aggression gentemot Sverige skulle USA med militära medel understödja Sveriges försvar.
Vi var alltså inte bara icke-alliansfria. Vi hade till och med en överenskommelse med USA om ett ömsesidigt samarbeta mot Sovjet. Det Sverige, som först hade haft för avsikt att framställa egna atombomber men som tvingades (på grund av starka folkliga opinioner och protestdemonstrationer) att avstå från den saken, ingick alltså i en slags ensidig, informell och strängt hemlig atombombsutrustad försvars- och beredskapspakt med USA och de andra NATO-länderna. Måhända var detta en viktigare orsak än de folkliga protesterna till att regeringen avstod från svenska atombomber.
Det här innebar också att Sveriges regering hade gått med på att göra Sverige till stridszon i fall av ett krig mellan Sovjet och Väst, och att regeringen medvetet utsatte svenskar för ett självklart atombombsanfall i det fall Sovjet och USA skulle råka i krig med varandra. Det som svenska folket trodde att man hade stoppat och förbyggt i och med beslutet om att inte utveckla svenska atombomber, och tron att vi var en atomvapenfri zon, var alltså i själva verket en högst påtaglig risk i och med Polarissystemet. Det var inte bara en risk, ett atombombande av Sverige måste helt enkelt ha varit en kalkylerad konsekvens av det här samarbetet. Det var här Sovjets atombomber skulle släppas i första hand.
Dessa uppgifter stärker inte precis min tilltro till våra politiker. Sådana är tydligen i stånd att göra precis vad som helst bakom ryggen på oss väljare och att utsätta oss för vilka risker och vilka faror som helst.
Länk:
SMB
26/05 21:56 at 21:56
Man upphör inte att förvånas. Står det något om hur mycket Sovjets underrättelsetjänst visste om Polarissystemet? Eller när de började misstänka något?
Jag undrar vad vi får läsa om dagens politik om sådär 50 år. Kanske något om Estonia?
26/05 22:41 at 22:41
Hannelore:
Det antyds i texten att ryssarna hade klart för sig vad som pågick (Polarissystemet alltså), men det framgår inte helt tydligt att det var så.
Jo, och som sagt, idag får vi veta att DC3:an spionerade på Sovjet när den blev nerskjuten, vilket förstås förnekades tidigare. Dessutom har man senare snarare försökt att inte låtsas om detta plan utan mest talat om Catalinorna, som beskjöts när de var ute och letade efter DC3:an.
Här är en bra artikel om saken.
Om 50 år får kanske svenska folket reda på hur det gick till när Sverige blev medlemmar i NATO utan att det visste om eller förstod hur det gick till.
Så försöker högern fortfarande få det till att socialdemokraterna var i maskopi med Sovjet i det närmaste. Tala om okunnighet.
27/05 00:53 at 00:53
Det kan vara sant, men bra att vara försiktig. Många gånger handlar det ju om misstänkliggörande av den svenska neutraliteten (som ju hade sina brister).
27/05 02:15 at 02:15
Sixten Andreasson:
Det finns, vad jag ser, ingen anledning att inte tro på det här.
Men visst är det riktigt, att man idag talar om för oss att vi aldrig varit neutrala (vlket alla initierade vetat hela tiden) för att övertyga oss om att vi ska med i NATO – även officiellt.
Alltihop är en bedrövlig soppa av lögner och propaganda och det är framför allt detta som är så förödande – för socialdemokratin!
29/05 00:22 at 00:22
Kertin
Varför skulle det bli ett: ”självklart atombombsanfall i det fall Sovjet och USA skulle råka i krig med varandra.”? Sverige hade en viss strategisk betydelse på nordkalotten, men var långt ifrån så viktigt att sovjet skulle riskera MAD (Mutual Assured Destruction) för att inta Sverige. Huvudsyftet med NATO’s kärnvapenparaply var ju att Sovjet inte skulle kunna hota/eller använda sig av ett par kärnvapen och sedan promenera in i västeuropa. Om tiden plötligt backade till år 1945, så skulle jag inte vilja återupprepa historien utan ett samarbete med NATO.
29/05 00:45 at 00:45
Tobbe:
Har du läste texten – och funderat på vad som står i den?
Det är nu ganska klart att om USA skickar iväg atombomber mot Moskva från svenska Västkusten, då kommer Sovjet att svara med att försöka oskadliggöra utskicksstället, u-båtarna som avfyrar rakterna, och eftersom de ligger nära nog inne i svenska skärgården, så kommer Sverige att drabbas av detta.
Inte så konstigt eller hur?