(Usprungligen skrivet på G:a Motvallsbloggen /reservbloggen/ 3/4, 2007, klockan 02.30)

Politiker bestämmer om landets ekonomi och de stiftar lagar som får konsekvenser, inte alltid förutsägbara sådana, och företag förändrar sin produktion, sina organisationer och sin distribution, vartefter tekniken utvecklas och förändras. Ingenting av detta kan vi vanliga människor påverka i någon högre grad. Blir konsekvenserna goda så är ju allt gott och väl, men blir konsekvenserna negativa, ja se då är det vi vanliga människor som skuldbeläggs, av politiker och andra ansvariga. Högst märkligt.

Returpapperseländet
När jag var ung samlade man in tidningspapper och återanvände det. Med jämna mellanrum kom det en lastbil som åkte runt och samlade upp de tidningsbuntar som folk hade lagt ner i trappuppgångarna. Det var mycket bekvämt. Men in på sextiotalet ansågs det tydligen inte lönsamt längre att samla in och använda returpapper. Alltså kom det plötsligt inga pappersinsamlingsbilar längre. Jaha, tidningsbuntarna hemma blev större och större, tills de slutligen hamnade i husens soptunnor. Det var inte bra, det ställde till problem eftersom det blev sådana mängder i tunnorna. Ett tag visste man inte var man skulle göra sig av med tidningsbuntarna. I den vevan började man tala om hur slarviga vi var som inte tog vårt ansvar att göra oss av med gamla tidningar på rätt sätt. Vi skuldbelades för något vi inte kunde rå för. Långt om länge organiserade kommunerna speciella uppsamlingsställen för tidningar, dit var och en själv fick åka och lämna tidningsbuntarna (=en ökning av bensinförbrukningen).

Kadmiumförgiftning
Under sjuttiotalet, då man hade byggt reningsverk i de flesta kommuner, fick man problem med rötslammet från dessa. Var skulle man dumpa detta? Jo, det kunde ju användas som gödningsmedel på åkrarna. Alltså började man sprida slammet över landet. Hoppsan, slammet visade sig innehålla en del gifter, bland annat tungmetaller, som reningsverken inte klarade av att ta bort. Dessa gifter togs upp av grödorna. Följaktligen började myndigheterna oroa sig över att vi kunde drabbas av kadmiumförgiftning. En grav sådan leder till att skelettet urkalkas och blir extremt skört, så skört att ben kan gå av vid lätt berörning. Då var det dags att gå ut och tillhålla oss att inte lägga in sura inläggningar i plastkärl som var kadmiumfärgade (röda/gula färger) eftersom tungmetallen kunde lösas ut av sura vätskor. Här gällde det att lära oss ta ansvaret för att vi inte fick för mycket kadmium i oss, för det där vi fick med vårt bröd kunde man ju inte göra något åt. Det handlade ju om storskaliga industriella processer som man inte ville göra något åt, eller inte visste hur man skulle hantera.

Radioaktivitet/befolkningdoser
Så började man oroa sig över att den ”rena” kärnkraften, som ju trots allt släpper ut en del radioaktivitet i luften, skulle leda till alltför höga radiakdoser för befolkningen. Då gick det ut varningar om att tandläkare inte skulle röntga patienter så mycket (vilket väl i och för sig var förnuftigt, inte minst som en arbetsmiljöfråga för tandläkare och tandsköterskor), men likafullt, det var de enskilda som betedde sig felaktigt, inte myndigheter och beslutsfattare och människors irritation eller rädsla skulle omriktas mot något annat än mot beslutsfattarna.

Klimathotet
Nu fruktar man en klimatförändring pga koldixoidutsläpp. Dags igen att lägga huvudskulden/ansvaret på vanligt folk, låta oss känna att det är vårt fel att det gått så här. Vi har kört för mycket bil. Men tänker man förändra transportsystemet, de där varutransporterna som i allt högre grad går via långtradare, istället för med tåg. Tänker man ändra på det faktum att varor fraktas allt längre sträckor pga centralisering och koncentration av produktionen av varor och tjänster? Är det vettigt att frakta runt slaktdjur och kött i hela Europa, istället för att slakta och förpacka lokalt? Nej se på den fronten kan (vill) man inte vidta åtgärder.

Antirökkampanjerna
Slutligen påbörjades den alltmer absurda antirökkampanjen som Valfrid Paulssons (Miljövårdsverkets dåvarande chef) använde som anklagelse mot folk som rökte, för att de minsann förorenade miljön de också, inte bara insdustrin. Den sades nu förorsaka samhället stora sjukvårdskostnader (fast det lär vara ungefär lika farligt att växa upp i en storstad, med de luftföroreningar som finns där, som att bo på landet och röka ett paket om dagen) och trots att de som dör i lungcancer inte kommer att kosta samhället massor som åldriga demensfall. Nu började man mobba rökare. Ingenting om att de lurats av reklamen för tobak. Tobaksbruk var ju bara trevligt och hurtigt tidigare, ja till och med friskt och sunt, om man fick tro reklamen och ingen klagade förr på att cigarettrök luktade illa, tvärtom luktade den status.

Fettmaepidemin
Sedan 70-talet har det alltså blivit politisk kutym att man pekar ut och skuldbelägger folk för allt mellan himmel och jord. Människor ska numer helst vara fullt upptagna med att kritisera och mobba varandra, istället för att utkräva ansvaret där det borde utkrävas, hos politiker, beslutsfattare och hos industrin. När nu allt färre röker, ja då är det de överviktiga som ska mobbas och anklagas för ansvarslöshet, för att de kostar samhället för mycket, för att de lever osunt, liksom de arbetslösa och sjuka, som drabbats hårt av den ekonomiska politik man fört de senaste 20 åren.

Ja tänk så slarviga vi vanliga människor har varit, så otroligt ansvarslösa och omdömeslösa!

Länk (tillagd 21/4 2007)
Modern miljöavlat, DN