Det är högsommar och då får jag väl vara lite personlig, som jag brukar vara på somrarna ibland. En del bloggläsare menar ju dessutom att man blir trevligare som bloggare om man är det. Så nu ska jag berätta om hur sommaren är i vårt hål i skogen. Eftersom några har klagat på att jag har för få foton, så kommer här några sådana också, från vårt lilla sommar- och vinterparadis.

Först lite om det praktiska
Det har hittills varit en lite hektisk sommar. Började med att taket lades om i maj. Den här gången, till skillnad från när vi var unga, energiska och köpte vårt förra ställe, som det också regnade in i när vi flyttade in, hyrde vi snickare att lägga om taket. Det blev lite rörigt med alla byggnadsställningar runt huset och det gick inte att koppla av riktigt medan arbetet pågick. Det tog några veckor och lastbilen som kom med takpannorna avsatte djupa och irriterande spår i gräsmattan, som vi nu sliter med, bit för bit, för att få det klippbart igen. Men resultatet på taket är fint. Det skinande nya taket med den nymålade skorstenen blev ett verkligt lyft för torpet. För att inte tala om hur skönt det kommer att bli i höst när höstregnen sätter in och taket – förhoppningsvis – håller helt tätt oavsett vilken riktning regnet piskar mot taket från.

Så till djurlivet, som är en viktig del av vårt liv
Vi var lite ängsliga att tornseglarna (tornsvalorna), som beräknades komma innan byggnadsställningarna var rivna, skulle välja att inte flytta in i sina holkar i år. Men det gjorde de. De brydde sig inte ett dugg om byggnadsställningarna. Vi flyttade ett bo från andra sidan verandan, som inget par velat bo i tidigare, veckan innan de kom, och satte det bredvid den gamla holken på samma sida. Och tänk, det flyttade genast in ett par även i den holken. Så nu har vi tre par som häckar i huset (jag har ringat in det tredje så att det ska synas  var det sitter).

Jag kommer just in efter att ha suttit en stund och iakttagit dem när de gör sina hisnande flyguppvisningar ovanför huset. Det blir antagligen fina uppvindar från trädgården så här på kvällskvisten så de får sannolikt goda fångster. Det är lite mäktigt när sex tornseglare svischar fram några meter över ens huvud och skriar samtidigt. Det går fort.

Sädesärlorna hade däremot problem med takläggarna när de skulle bygga bo och flyttade ett par gånger innan de bestämde sig för tornseglarholken på gaveln av huset (sitter vid andra hörnet på samma gavel som den inringade holken), som det förresten aldrig har bott några tornseglare i.

Tornseglarna kommer ju sent, sista veckan i maj eller första i juni, lite beroende på vädret, och börjar därför häcka senare än småfåglarna. Normalt brukar vi klistra för holköppningarna med silvertejp tidigt på våren och ta bort tejpen så fort vi ser de första tornseglarna, annars flyttar småfåglar in i holkarna.

Sädesärlorna har tidigare byggt under nockpannorna, men det här nya taket är så vist ordnat (fast jag tycker det är lite trist) att det har en tätande vågig plastribba under pannorna så att det är nära nog heltätt och ger inga krypinmöjligheter för fåglarna. Alltså blev det den fjärde tornseglarholken för dem till slut.

Lite om våra sädesärlor
Hur som helst, årets ärlor är väldigt trevliga. De kan vara ganska olika så det verkar inte vara samma par som kommer flera år i rad, fast det är det kanske ibland (förra sommaren hade vi inga som häckade hos oss). De här har varit helt orädda, både hanen och honan, och kunnat skutta runt och samla insekter så nära oss som 70 cm.

Ibland har man undrat om de velat säga något. För en tid sen satt jag i en stol utanför köksfarstun och dottern stod på kökstrappan. Framför mig på marken skuttade en bofinkhona omkring, orädd också hon, och samlade upp hundhår till sitt bo. Då kom Fru Sädesärla flygande, landade en bit från bofinken, hoppade beslutsamt fram mot fru Bofink och jag trodde ett ögonblick att hon tänkte försöka köra bort bofinkhonan. Men hon hejdade sig några decimeter från bofinken, som nonchalerade henne totalt. Då vände sig Fru Sädesärla mot oss, skuttade beslutsamt rakt fram mot farstutrappen, upp på översta trappsteget och satte sig där och kvittrade samtidigt som hon tittade omväxlande på mig och på dottern, som stod bara en halvmeter ifrån henne. Det var förstås bara ett infall, men nog är det lätt i en sådan situation att inbilla sig att hon ville säga något. Kan ju inte påstå att jag förstår vad det skulle ha varit i så fall, missnöje med Fru Bofinks närvaro?

I vilket fall som helst har det här sädesärleparet pratat lite med mig varje dag, medan de samlat insekter till sina ungar. Däremot har de varit noga med att vi inte skulle se var de hade ungarna – men vi har ju lite större hjärnor än småfåglar så vi klurade förstås ut det i alla fall.

Kan sädesärlor försöka påverka oss människor?
För några somrar sedan, då det var väldigt torrt en längre tid, ställde jag ut en vattenskål till hundarna att dricka ur när de var ute på gården. Det visade sig att sädesärlorna drack ur skålen också. En dag var det torrt i skålen varpå honan skuttade upp på kanten, tjattrade och kikade samtidigt på mig, som satt i en stol några meter därifrån. Jag tog skålen med mig in. Hon flög förstås iväg några meter då. Så fyllde jag skålen med vatten, ställde ut den igen och satte mig på stolen varpå sädesärlan omedelbart hoppade upp på kanten och drack, och hon drack en god stund. I en sådana situation får man ju för sig att fågeln signalerade medvetet, ”du jag vill ha vatten”. Men man vet ju aldrig vad som kan röra sig i huvudet på en sädesärla. Totalkorkade är de dock inte för de förmår lära sig en del. Det har jag kunnat konstatera, liksom att olika individer lär sig olika saker och har lite olika ”personlighet”.

Dags för det farliga livet utanför holken
För ett par dagar sedan flög i alla fall årets ungar ur boet. Jag begriper inte hur mamma och pappa kan hålla reda på dem. Den här kullen sprider ut sig över hela området och sitter minsann inte där föräldrarna har lämnat dem. Förrförra årets ärleungar höll däremot ihop i en liten flock flera dagar efter att de lämnat boet. De tillbringade mesta tiden pipande och tiggande på laduggårdstaket. De här piper och tjatar från alla hörn i trädgården och flyger runt som yra höns mellan träden och de olika taken. Jag har därmed inte lyckats lista ut hur många de är, vet bara att de är minst tre. Här sitter en och piper.

(Ber om ursäkt för att bilden är suddig. Bilden är tagen på långt håll och kameran är inget underverk – inte fotografen heller för den delen.)

Nu blir det spännande att se om paret lägger en kull ägg till. Bofinkhonan är på gång med sin andra kull. Hon samlar just nu hundhår som besatt igen.

Koltrastar sjunger vid huset nu
I våras gnällde jag ju här på bloggen över att jag inte hade någon sjungande koltrast i närheten av huset. Det har vi nu, flera stycken. De sjunger inte alls lika mycket och ofta som min saknade Kålle Trast, men de sjungar i alla fall någon liten trudilutt i gryningen och på kvällskvisten. En viss tröst i saknaden efter Kålle.

Naturen är också grym ibland
Men det händer också små tragedier i vårt lilla hål i skogen. I förrgår satt jag på huk vid rabatten vid ena gaveln och rensade ogräs då det plötsligt small till mot fönstret ovanför mig och ner trillade en hackspett, bara en och halv meter ifrån mig. Den fladdrade till med vingarna ett par gånger och sedan var den stilla. Den hade flugit mot sovrumsfönstret och bröt förmodligen nacken direkt. Sådant gör mig alltid lite ledsen. Det är ju små liv det där också. Jag hoppas att det var en ungfågel så att den inte hade beroende ungar. Men den var fullt färdig i fjäderskruden.

Mina paddor är framme förstås och söker insekter runt kökstrappen varje kväll. Det här fotot tog jag för en stund sen. Jag har ljusat upp det en del, så i verkligheten är paddan mörkare. Den har en rent otroligt effektiv skyddsfärg, så jag får se mig för mycket noga när jag går ut på trappen i mörker, så att jag inte trampar på en. Läste någonstans att paddor kan bli uppåt 40 år gamla. Kan det var riktigt? Jag har under alla omständigheter ingen lust att korta deras liv, hur kort eller långt det än är normalt.

Sommarplågorna
Men vi har sommareländena också, de där jag försöker tänka på när snöskottningen är som jobbigast mitt i vintern och trösta mig med att de i alla fall inte fördystrar livet för mig just då, fästingarna och knotten alltså. I år har det varit en torr vår så båda blodsugarna har varit sparsamt förkommande. Men så kom regnen för någon dryg vecka sen och nu kan man inte längre vara ute i skymningen för man blir helt uppäten av knotten. Och som de som besökt bloggen tidigare vet, så har jag blivit borreliasmittad i vår vilket jag märkte för ett par veckor sen.

Blommor och annat trevligt
Förutom allt pyssel med att få ordning på gräsmattan igen så att man kan klippa den, och att vi håller på att göra i ordning magasinet till en användbar och praktisk snickarbod, med ny skåpinredning, ny arbetsbänk (nåja. inköpt begagnat) och nymålade väggar och tak, så njuter vi av blomsterprakten och av att det är ganska soligt och fint väder – och väldigt tyst och fridfullt i vårt hål i skogen, bortsett från olika ljud från de vilda djuren, och från hundarna ibland.

Tranorna trumpetar ibland från ängen en bit bort och morkullorna sträcker över huset vid samma tider varenda kväll.

Och över alltihop lyser vår gamle Banjo, nu tio år gammal, den äldste av våra tre hundar (ättling i rätt nedstigande led från min första collie, som kom till oss 1979). Han njuter fortfarande av livet och sommaren och ger ännu inte intryck av att vara urgammal även om det märks att han inte är  en unghund längre.

Önskar så alla besökare en lika skön sommar som vi har just nu.

/Kerstin