Varför blev så många i den yngre generationen superegoister?
Har funderat en hel del kring frågan om varför så många i dagens unga generation är fullblodsegoister och fördömer samverkan och solidaritet som något riktigt korkat. Jag har förstås inte det absolut sanna svaret men jag har förslag om en del av orsakerna.
Jag tror för det första att daghemmen fostrat till egoism. De lärde (och lär) barnen två ting, dels att alla vuxna i omgivningen är till enbart för deras skull och dels att det gäller att skrika högst och mest för att få all uppmärksamhet.
Redan under 70-talet reagerade jag på vad jag kallade ”daghemsskadade ungar”, de där som tog med sig den här lärdomen hem. Det gick inte att prata med deras föräldrar för ungarna skulle alltid var i centrum. Det var deras vilja som gällde, deras intressen som gällde, och alla vuxna i deras omgivning skulle enbart bry sig om dem.
Sedan hamnade de i en skola som hade en incitamentsstruktur för utvecklandet av superegoism, på grund av de relativa betygen. Dessa var aldrig tänkta som de flesta lärare faktiskt tillämpade dem, men med den vanliga och missförstådda tillämpningen blev betygen riktningsgivare för attityden: Hjälp för död och pina inte dina klasskamrater för då kan någon annan av dem sno åt sig femman i ämnet och ska du göra karriär (komma in på den eller den skolan) så gäller det att sno åt sig femman för egen del.
Ovanpå detta hade de blivit kompisar med lärarna. Dessa hade inte längre någon auktoritet, utöver den att dela ut ämnesbetyg i de högre klasserna. Då gällde det att smöra för läraren dessutom,och smöra mer än de andra i klassen (idag har det tydligen ibland gått ett steg längre, så att det gäller det att driva läraren till lydnad, åtminstone om man ska tro massmedia – men det ska man ju egentligen inte).
I min gamla disciplinskola, läroverket på 50-talet, den där skolan som major Björklund vill införa igen, var det helt annorlunda. Där delade lärarna ut varningar (papper med anmärkningar som man fick ta hem till föräldrarna för påskrifter om man inte skötte sig – och sådana var inte roliga), där delade lärarna ut betyg i både ordning och uppförande (och sänkt sedebetyg, som det hette, var en katastrof), där delades det ut, inte örfilar men rejält med ovett, kvarsittning, bestraffningar av andra slag, utvisningar ut klassrummen, utskällningar av rektor mm. Vi visste alltså precis vilka våra fiender var. Det var lärarna och mot dem gällde det att hålla ihop. Man skvallrade bara inte och man skyllde aldrig ifrån sig. Den som gjorde det blev utfrusen av de andra i klassen. Inte ens om man fick ta straff för vad andra hade gjort, skvallrade man (När jag började vikariera som lärare i slutet av 60-talet var skvaller det normala: Vadå, det var inte jag som började jööö, det var ju han jööö, en svarsreplik till läraren som var otänkbar för oss).
Så vem vet Björklunds disciplinskola kanske kan återskapa den gamla solidaritetskänslan igen och fostra nästa generation till personer som har gemenskaps- och solidaritetskänsla, insikten att det gäller att hålla ihop mot överheten :-).
26/01 08:56 at 08:56
Nej, jag tror ju INTE på Björklunds idéer.
Den generation föräldrar med barn i dagis och skola på 70-talet och framåt var den generation som gått i den disciplinerade skolan OCH uppfostrats med samma metoder hemma. Och nu när de fick egna barn blev det en kraftig motreaktion mot både den uppfostran de fått hemma (av olika svårighetsgrad och konsekvens) samt disciplinen i skolan (att stå upp när man svarade, stå i skamvrån etc); nu skulle ingen komma och sätta sig på deras barn osv.
Ska jag vara riktigt ärlig tror jag att Björklund själv (och alla hans ”anhängare”, som nu också får ”rätt” att uttrycka sådanan här idéer) varit utsatta för kränkande behandling både hemma och i skolan utan att kanske alls kunna ifrågasätta den och då förhärligar man det man fick utså och tror att det var ”för ens eget bästa”, jag förtjänade detta (vilket man lärt sig tidigt hemma). Och vill att andra ska få utstå detsamma!! Men man kanske inte är medveten om ens bevekelsegrunder.
Troligen har man effektivt förträngt hur faktiskt kränkande och förödmjukande det var
det man utsattes för av vuxna människor, makten. Men förhärligar våldsmetoder.
68-generationens föräldrar KANSKE slog sina barn mindre, men det finns andra kränkande behandlingar; sexuella och känslomässiga… Som också är så smärtsamma att man måste förtränga dem.
Jag tror att Björklund ”vet” mer eller mindre medvetet att disciplinerade barn slutar att tänka självständigt.
Dessutom lär sig kränkande barn att använda våld, om inte i fysisk form, så i känslomässig och sexuell form.
Egentligen tycker jag detta inte är något att skratta åt. Jag tycker att detta är jätteallvarligt.
Och forskning som visar på skadeeffekterna är så oerhört kontroversiell (för den berör kanske alla vuxna, mer eller midnre) därför tiger man bort den för man är rädd för att klandra föräldrarna. För det första. Nu ska lärarna fortsätta den uppfostran som barn många gånger fått i olika grad hemma, i skolan.
26/01 09:03 at 09:03
PS. Kränkta barn blir kränkande barn (och vuxna) och det enda de lär sig är att använda våld, om inte i fysisk så i känslomässig eller sexuell form eller alla dessa tre.
Vad var det vi såg nu i Jönköping, där en 27-åring misstänks ha mördat en liten 8-åring? Hur kommer det sig att man gör en sådan sak?
Den vuxna som gör en sådan sak har nog inte blivit för litet disciplinerad, utan för mycket…
De MINST disciplinerade är de mest empatiska och minst egoistiska.
26/01 09:56 at 09:56
Tyvärr är det så att få vuxna idag iklär sig vuxenrollen och därmed blir adekvata förebilder för barnen. Vuxna iklär sig tonårssmink och kläder och frågar man lärare, som jag gjort, får man till svar att ”nej, vi är inte några förebilder”….
Visst inte. Det är ju ungarna som är lärarna apar efter!
26/01 14:15 at 14:15
Intressant ämne. Jag har själv funderat mycket över skillnader mellan unga. Jag vet inte om jag tycker att de är superegoister men i alla fall mycket medvetna om sina rättigheter och inte lika på hugget när det handlar om ansvar och skyldigheter. Men detta har vänt anser jag och åttiotalisterna är annorlunda. Trevligare. Bättre på att samarbeta. Umgås mer i grupp. Mer öppna och rara. Verkligen beredda att ta ansvar. Allt flum är borta med vinden. En arbetsgivares dröm.
Sjuttiotalisterna är det verkliga bottennappet. Otrevliga, Allt är någon annans fel. Vill glida fram. Låga krav på sig själva och höga krav på omgivningen. De kommer att bli förbisprungna av åttiotalisterna på arbetsmarknaden av en mängd orsaker. Förklaringen?
Du menar att det är den relativa betygsskalans fel. Konkurrensen.
Jag tror mycket mer på vilka värderingar som det omgivande samhället har haft och vilka värderingar som har styrt föräldrarna.
26/01 14:52 at 14:52
Håller med!
Men jag ser att signaturen Naiv antar för mycket. Jag gick i 50-talets skola men uppfostrades hemma ganska fritt. I skolan visste vi vilka som var auktoriteter. Hemma kunde vi argumentera men fick sannerligen hjälpa till med allt från städning till trädgårdsarbete till bärplockning. Mycket tid till läsning hade vi ändå.
Naiv borde nog inte anta något om Björklunds erfarenheter heller. Då blir det bara tomma gissningar och skvaller.
26/01 15:07 at 15:07
P.S. Mannen i Jönköping var tydligen psykiskt sjuk. Samhället bär en del av skulden om en farlig person som tidigare anlagt mordbrand är lös. Det behöver inte ha någonting med för mycket disciplin att göra. Det blir en gissning som kan vara skadlig om man skuldsätter hans föräldrar.
Disciplin betyder egentligen inlärning och är inte synonymt med aga eller misshandel. Att disciplinera sina barn är att lära dem vad som behövs i livet; åtminstone är det så i engelska ”discipline”; kanske det svenska har fått en annan innebörd?
Naiv: ”…De MINST disciplinerade är de mest empatiska och minst egoistiska…”
Detta håller jag inte med om även om du använder ordet om aga. Exempel: Min mor blev luggad av och till av sin far när han var på dåligt humör. Därför tillät hon inte aga i vårt hem och var utomordentligt empatisk. Men disciplin och matvett etc. : Javisst!
En annan sak jag läste hos DN’s Magdalena Ribbing: Hänsyn mot andra i storstan, på tunnelbanan etc verkar fattas till stor del. Vi gamla fick lära oss att maka oss, ge plats åt andra på bussen etc. Det har varit en ovärdelig läxa i livet.
26/01 15:12 at 15:12
Ja, nu måste jag ju förstås erkänna att jag generaliserade grovt i mitt inlägg, och att det givetvis finns massor med ungdomar och yngre människor som både har hjärtat på rätta stället och är solidariska med andra.
Men, skillnaderna i attityder mellan generationerna jämsöver är trots allt stora, och jag tror att en del av orsakerna ligger i det faktum att man, med de relativia betygen, började tala om för barn och ungdomar att de i första hand skulle tänka på sig själva. Sedan kom Timbropropagandan, som förkunnade egoismens evangelium, och bidrog till attitydförändringarna.
Slutligen kom de individuella lönerna stort – man skulle belönas efter förtjänst (vilket ju låter bra men är bullshit – för det blir mycket oftare smörandet och underdånigheten, slickandet uppåt, som belönas, inte effektiva arbetsinsatser).
Vad gäller stryk, så fick kanske fler i min generation stryk av sina föräldrar än vad som är fallet idag, men det var snarare vår föräldrageneration, de som var födda före 40-talet, som fick en hel del stryk, då det ansågs naturligt att slå barn på den tiden. Förbudet mot skolagan kom inte förrän 1958 men attityderna att det var fel att slå barn kom tidigare. Jag minns någon enstaka örfil från en lärare (utdelad till någon av de lite besvärligare pojkarna), men jag såg aldrig något av den elevmisshandel (från lärares sida) som mina föräldrar berättade om från deras skoltid och det ansågs att lärare inte skulle slå barnen även när jag gick i skolan. De vanligaste diciplinära åtgärderna var av annat slag.
Och nej, jag anser inte att man ska slå barn – givetvis, jag anser inte att man ska förnedra dem eller kränka dem och jag tror inte att sådant skapar trygga och harmoniska människor.
Det bara slog mig, att med Björklunds åsikter och med genomförande av ”hårdare-tagismen” (skamvrår i skolan, bestraffningar etc) kanske vi får se något helt annat än Björklund och de nya liberalerna tänker sig, nämligen ett framväxande av oppositionella attityder som kommer att gå ut på att man ska protestera mot orättvisor och mot egoismens evangelium. Incitament fungerar ju inte sällan på ett helt annat sätt än man tror och tänker sig att de ska fungera.
26/01 15:16 at 15:16
Naiv: Diciplin verkar vara ett ord som symboliserar något mycket allvarligt och omfattande. Ett skräckscenario. Diciplin är i dina ögon lika med svart pedagogik, sexuella övergrepp, kränkningar och misshandel. INGEN tycker detta skall komma tillbaka. Vi har alla läst Alice Miller.
Eftersom diciplin fram till nu varit på tillbakagång i det svenska samhället borde det ha blivit bättre och mer fyllt av empati. Men Kerstin tycker att den unga generationen har blivit superegoistisk. Vad tycker du, Naiv, i denna fråga? Glöm bort Björklund, för han har än så länge inte infört någon diciplin och alltså inte än hunnit åsamka någon skada.
26/01 15:45 at 15:45
Johan:
Nog tycker även jag att disciplin betyder ungefär detsamma som undergivet underordnaden, och med biton av rädsla för sanktioner om man inte lever upp till kraven. Sedan kan sådan disciplin åstadkommas utan ren fysisk misshandel förstås.
Får väl dessutom berätta varför jag funderat på att vad de relativa betygen åstadkom med eleverna. Jag, och många universitetslärare med mig, kunde nämligen notera en radikal och överraskande förändring hos studenterna de sista åren av 80-talet. Det gick tom en historia om detta:
- På femtiotalet kom professorn in i rummet och sade ”God morgon studenter”. Då reste sig studenterna och utbrast: God morgon professorn.
– På sextiotalet kom professorn in i rummet och sade ”god morgon studenter”. Då skanderade studenterna med en mun: God morgon kamrat.
– På åttiotalet kom professorn in i föreläsningssalen och sade ”god morgon”. Då böjde sig samtliga studenter ner över sina anteckningsböcker och började plita .. G..o..d..m..o.. r..g..o…..
Det var faktiskt så att vid just slutet av 80-talet stod man som universitetslärare i ett humanistiskt ämne inte längre inför en grupp diskussionsglada och öppet intresserade studenter där föreläsningar och gruppövningar gav spännande diskussioner med engagerae och livligt pratande och sanningssökande studenter, utan studenterna tystnade, hade inga egna åsikter, var inte längre engagerade (eller verkade i alla fall inte vara det) och var yttterst ovilliga att uttrycka sig fritt och diskutera det område föreläsningen/gruppövningen handlade om.
Det här var mycket förbryllande och den enda förklaringen till denna faktiskt mycket plötsliga och överraskande förändring, som jag kunde komma på, var att här kom de första årskullarna som hade fått relativa betyg i grundskolan och på gymnaiset. För vad annars förändrade studenternas beteenden så radikalt och nästan som genom ett trollslag?
26/01 16:29 at 16:29
De relativa betyden infördes i grundskolan 1962. Om man var sju är 1962 är man född 1955. Om man är född 1955 var man i slutet av åttiotalet närmare 35 år. Vi får backa 15 år för att din teori skall stämma och vi hamnar kring 1975. Eller har jag fel? Upplys mig.
1994 försvann de relativa betygen. Det innebär att skiftet har drabbat åttiotalisterna. Något ha hänt med åttiotalisterna, det tycker jag. Kanske har det med betygssystemet att göra. Men det känns alldeles för enkelt detta med betygssystemet faktiskt, det är bara en parameter bland många andra.
26/01 17:42 at 17:42
Johan:
Det stämmer vad gäller grundskolan, och i gymnasier 1966.
När du påpekar årtalet går jag förresten in på Wikipedia för att kolla årtalet och läser ”festligt nog” följande om hur man tänkte sig få en normalfördelning av betygen över hela landet:
Jag är tydligen inte ensam om att fundera i de här banorna :-).
I samma veva dessutom, om jag inte missminner mig, slutade man dela ut betyg varje termin och i flera årskurser, som man gjorde dessförinnan, och det innebar att det tog ganska många år innan det började står klart för eleverna hur de här betygen slog, och framför allt pga att de kom att tillämpas på ett totalt felaktigt sätt, med normalfördelning i varje klass istället för över hela riket.
Jag kan dessutom missminna mig något vad gällde de år då man fick erfara den nya tystnaden bland studenterna, möjligen var det lite tidigare än de sista åren på 80-talet. Kan ha varit i mitten av åttiotalet också.
Jag började undervisa på universitetet i slutet av 70-talet och minns att jag just då det hände funderade i de här banorna och kunde konstatera att tidpunkterna stämde ganska väl.
26/01 17:48 at 17:48
Läste ni:
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_14502257.asp
Jag har vuxit upp i ett hem där det var fullständigt otänkbart att någon av följande företeelser ägde rum:
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.
Följaktligen var det lika främmande för mig att tilltala föräldrarna med ”din jävla nånting”. Det har sina fördelar. Men någon idyll var det inte. Det borde gå att balansera, det måste gå att sätta gränser utan att bli tyrann.
26/01 18:03 at 18:03
Ia:
Jo, det är verkligt konstigt att skälls- och okvädningsord blivit så vanliga mellan barn och ungdomar och det är knappast trevligt, inte ens om ungarna inte menar det så illa som det låter.
Har min generation föräldrar tilltalat sina barn på det viset menar du? Jag har aldrig gjort det, och det förekom inte heller att mina föräldrar gjorde det.
Du är ju också inne på det där som man brukar hävda, att barnen inte blir som vi säger åt dem att vara, utan som vi är. Men det är ju inte heller riktigt sant. Förr slog man sina barn ganska mycket, det gör man inte idag, i varje fall inte lika mycket (inbillar jag mig).
Även om det sociala arvet föreligger, så förändras det, vilket måste betyda att folk inte alltid blir som deras föräldrar, att förändrade allmänna attityder förändrar våra beteenden också. Så vad i samhället har förändrat attityderna dithän att de nya råa tilltalen kommit att bli så utbredda?
Jag hörde exempelvis aldrig i min ungdom en kille, eller tjej, kalla någon för för ”ho..a”. Sådant sade man bara inte till varandra.
Sedan är det ju helt riktigt att tidigare generationer inte åt så mycket godis och inte drack en massa läsk, samt att vi nog åt nyttigare och mer regelbundet. Har det hela med stressade föräldrar att göra kanske, föräldrar som inte orkar med sina barn efter dagens slit?
26/01 20:15 at 20:15
Nej, det tror jag absolut inte, jag tror att det möjligen är vanligare idag. Som artikeln låter påskina. Man kanske inte kan tala om generationer utan måste tala om enskilda familjer. I min familj var det uteslutet, men det säger kanske inte så mycket om 70-talsuppfostran i allmänhet. *känner mig gammal* Fyller 37.
Jag hade en annan diskussion i åminnelse, där en mor hade en son som kallade sin syster för hora, och det finns döttrar som kallar sina mödrar för horor, och det är bara obegripligt för mig. Vi FICK ju inte svära! (För mamma.)
I alla fall var min poäng att jag tycker att föräldrar ska ha regler för sina barn men att det inte får gå så långt att reglerna får ett egenvärde: Du ska inte göra det och du får inte göra det för då är du en dålig människa! Det var lite dit jag syftade.
”Så vad i samhället har förändrat attityderna dithän att de nya råa tilltalen kommit att bli så utbredda?” Jag vet inte. Är det så enkelt som bristen på disciplin?
Läste en annan artikel idag på samma tema, om skolan, men nu hittar jag den inte. En professor i praktisk filosofi som pratade om mobbing, man ser inte mobbaren som ett problem, utan som någon som har ett problem. Jag tänkte att det ena väl inte utesluter det andra.
26/01 22:03 at 22:03
Jag undrar vad ni anser om den allt hårdare konkurrensen … undrar om inte den också bidragit till att unga människor börjat att visa sig starkare än andra genom att trycka ner de andra – först genom skvaller, sedan genom direkt verbalt tilltal med elaka och hemska uttryck och sedan med direkt mobning och numera bötning….
26/01 22:29 at 22:29
Att Kerstin inte har barn, alt. är fråntagen vårdnaden, är uppenbart. Sen får vi agera utifrån alternativen.
27/01 00:49 at 00:49
Är själv född 1980 och småbarnsförälder. Att barn i många fall äter skräp och umgås katastrofalt lite med sina föräldrar tror jag bara delvis har att göra med stress och späckade scheman (hur stressade folk än säger sig vara, tycks de finna ofantliga mängder tid att se på tv). Det är nog bara så enkelt som att skräpmaten och läskeblasken finns där, den är billig, det går snabbt och bekvämt och allt detta socker och fett ger dessutom snabba kickar. Läste om Tonga, där man övergivit sin traditionella matkultur till förmån för billigt andrasorteringsskräp som västvärlden dumpat, och nu brottas med en fetmaepidemi som får Förenta staterna att blekna. Människor är helt enkelt kortsiktiga och bekväma.
Ändock; sakerna som lyfts fram i den länkade SvD-artikeln är skrämmande, men ingenstans framgår ju hur vanliga dessa problem är. ”Många” är inte en särskilt exakt angivelse. Jag hoppas och vågar nog tro att de allra flesta föräldrar ändå är och förblir engagerade och kompetenta nog, och att det trots allt ändå kommer att ”bli folk av” nästan alla barn. Det är bara den ”allmänna debatten” som ständigt har slagsida åt ömsom ena, ömsom andra hållet. Ena stunden skriks det i högan sky för att för att föräldrarna inte vågar sätta gränser, ”curlar”, ”servar”, ”har abdikerat från föräldrarollen” osv, andra stunden är det fara å färde för att supernannyns skamvrår och järnnävar sägs vara tillbaka. Man bör ta alltihop med en skopa salt.
Vuxenhetens roll är att rita upp gränser och strukturer, barn- och ungdomens är att ständigt revoltera mot dem.
27/01 01:05 at 01:05
Robert K Huselius:
Diskussionen har nog kommit att glida iväg i en annan riktning än den jag så att säga inledde med. När jag skrev inlägget hade jag nog närmast alla dessa ”ungdomar” i åtankarna, som anser att vi inte ska stå upp för de utsatta i samhället, att vi inte ska betala skatt till den gemensamma sektor som utgör allas vår trygghet, att pensionärer inte ska få något med av samhällsresurserna och allt vad som föreslås på somliga (ganska många) bloggar (av människor mellan 25 och 35 år), för att inte tala om dagens regeringsmedlemmar, som de flesta tillhör min generations barngeneration.
27/01 01:47 at 01:47
Seumas M:
Hur skulle det vara om du satte dig in resonemangen innan du slänger dig över tagentbordet och skriver ner oförskämdheter?
27/01 02:28 at 02:28
Kerstin: Ja, jag kommenterade kommentarerna snarare än artikeln. Dock är jag väldigt osäker på huruvida hjärtlös egoism verkligen är så typiskt för min generation eller ej. En kader av skramlande liberaltunnor på Internet är ju inget att dra några långtgående slutsatser från. Man ser vad man letar efter. Nu hittar jag just ingen statistik, men visst brukar både (v) och (mp) vara överrepresenterade bland yngre väljare.
27/01 02:58 at 02:58
Det är inte mitt syfte att starta något generationskrig nu, men baserat på min egen lilla erfarenhet är jag ej beredd att höja tidigare generationers allmänna solidaritetskänsla till skyarna. På min arbetsplats dominerar män födda på 40- till 60-talet, och deras attityder är ofta väldigt exkluderande, just som man brukar framställa det ”gamla folkhemmets” mörkare sidor (för min generation tillhör ju folkhemmet historieböckerna). Konformismen är total, den sociala kontrollen är hård och xenofobin lurar ständigt i ögonvrårna. Det skvallras friskt, folks privatliv tycks vara var mans angelägenhet. Solidaritet är något som enbart gäller den egna gruppen. Man kan förtala någon för att vara osolidarisk med arbetskamraterna, i samma andetag som man t.ex. spyr galla över ”de där jävlarna” till muslimer. Så i fråga om tolerans och pluralism tror jag inte att rekordårens barn är några änglar alla gånger.
27/01 03:25 at 03:25
Det är alltid bra att vara lite misstänksam mot sina egna bevekelsegrunder när man känner ett behov att försvara sina föräldrar. Dom borde vara vuxna nog att kunna klara ta emot kritik. Om dom inte är det… tja, varför ska man då hålla dom om ryggen? Är det nåt som verkligen borde förbättras i vårt samhälle, nu när vi håller på och drar våra gråtvalser om brist på disciplin och det uppväxande släktets egoism osv. så är det att föräldrar borde bli mycket bättre på att ta kritik från sina barn. Det hade verkligen samhället vunnit på i det långa loppet!
27/01 03:26 at 03:26
Robert K Huselius:
Du har nog rätt i viss utsträckning, jag talar kanske inte om människor i allmänhet utan om det offentliga diskussionsklimatet och om de åsikter och idéer som dominerade tidigare. De omfattades förstås inte av alla.
Men, trots detta, jag märkte en klar förändring av attityder bland studenterna under 90-talet, då de började anklaga min generation för att ha ”fått/tagit allt, medan de inte fick något” och något sådant hade jag aldrig hört från studenterna tidigare. Det hade visserligen varit i säck innan det kom påse (Tmbros säck i huvudsak, men även i sossarnas i ärlighetens namn, som när Mona Sahlin stod och förklarade, dag ut och dag in, att vi hade levt över våra tillgångar, vilket var en lögn).
Jag uttryckte förstås mitt deltagande med dessa studenter, för att de hade fått bo i skrubbar på gården, utan varken el, vatten eller avlopp, aldrig hade fått komma in och titta på den nya färg-TV:n, aldrig fått följa med föräldrarna på semester, inte fått gå i nya fina skolor, inte fått anständig mat och inte fått varken cyklar, skidor eller skridskor och aldrig annat än ärvda och avlagda kläder mm alltmedan föräldrarna hade levt liv i lyx och överflöd :-).
27/01 03:32 at 03:32
PS:
Min generation klagade också på föräldrarna, men inte för att vi inte fått materiella ting, för det ansåg vi att vi hade fått (fast vi fick mycket mindre av den varan än våra barn), utan för att de hade all makt och vi inte hade något att säga till om, för deras auktoritära stil och för överhetens förtryck av oss.
27/01 03:47 at 03:47
Så min sista kommentar på tråden: Den gled liksom iväg, som jag redan skrivit, och egentligen var min poäng inte att säga att ALLA i de yngre generationerna är egoister, men däremot har åsiktsklimatet glidit iväg åt det hållet att många fler idag hävdar att vi ”ju alla är egoister”, en föreställning som stämmer väl med de konservativliberala idealen.
Min poäng var att om det skulle vara så att ex. de relativa betygen lärde skolbarn att inte samverka så fungerade de rakt emot den socialdemokratiska ideologin, om disciplin och hårda tag ledde till att att de såg var de hade sina fiender, höll ihop mot överheten och makten, så skulle Björklunds försök att återinföra disciplinskolan å andra sidan kunna få rakt motsatt effekt mot den han tänker sig. Och det vore ju festligt.
Incitament fungerar inte alltid som teortikerna tänker sig. Men den poängen klargjorde jag uppenbarligen inte gott nog.
PS: Inser nu dessutom att min rubrik på inlägget var alldeles fel. Det borde ha stått: Tänk om Björklunds metod slår bakut.
Jag lär mig fortfarande, alltså lever jag.
27/01 11:50 at 11:50
Det är nog omöjligt att jämföra olika generationers erfarenheter, men något som definitivt präglat mitt liv som 80-talist är det ständiga krismedvetandet, osäkerheten, otryggheten. Vi stod på randen till tonåren när 90-talskrisen kom, och synbart nervösa kvinnor och män i tv talade om krispaket. Den moderna framstegstanken är inget vi någonsin upplevt. Även i skolan fostrades vi till pessimister. Fick redan som små piltar lära oss hur fort en fotbollsplansyta avverkades i Amazonas osv. Och idag är det väl få under 30 som får en fast anställning.
27/01 15:00 at 15:00
Robert K Huselius:
(Egentligen en annan fråga, men jag vill besvara din kommentar här i alla fall)
Jag förstår vad ni har vuxit upp med, och dessvärre så ligger det massor av propagandapengar bakom föreställningen att det var min generation som levde upp tillgångarna och att det var därför det blev så illa i början av 90-talet.
I själva verket var orsakerna till det ekonomiska kaos/krisen som utbröt under förra borgerliga regeringen att politikerna (sossarna på 80-talet och efter råd från experter som mestadels var borgerliga ekonomer) förde en alldeles bakvänd ekonomisk politik under 80-talet, en som vanligt folk varken hade insikter i, förstod eller kunde göra något för att förhindra eftersom besluten togs i riksdagen utan att man förde ut lagförslagen i den offentliga debatten ens.
Alla partierna (i stort sett) var överens så de är alla ansvariga för att allting gjordes i fel ordning, vilket förorsakade spekulationsgalenskapen, vilket ledde till det vanvettiga kronförsvaret (som dock drevs in absurdum och förvärrade krisen avsevärt). Vanliga medelsvenssons var ingalunda inblandade i eller skyldiga till något av detta. De fick bara betala kalaset.
Det var i den vevan som Mona Sahlin stod och tjatade, i radio, i TV etc, om att ”vi hade levt över våra tillgångar”, och därmed ljög svenska folket rakt upp i ansiketet – mitt viktigaste skäl att aldrig någonsin rösta på henne!
27/01 18:37 at 18:37
Johan: Du skriver att INGEN tycker att disciplin, sexuella övergrepp, kränkningar och svart pedagogik ska komma tillbaka. Ändå… kommer det tillbaka (om det överhuvudtaget försvunnit). Varför? Hur funkar det? Hur kan saker INGEN vill ha ständigt komma tillbaka? Det är kanske dags att läsa om Alice Miller och grunna lite mer på vad som verkligen står i dom där böckerna, och vad det betyder, för dig själv och för samhället *blink blink*
Jag tycker iallafall att Alice Millers resonemang visar på ett glasklart sätt hur disciplin och empati står i totalt motsatsförhållande till varandra. Disciplin handlar om att lyda, en förutsättning för lydnad är alltid blindhet (det heter ju t.o.m. ”blind lydnad”) och att blunda för saker hindrar effektivt den empati som alla barn faktiskt är födda med att verka och utvecklas. För disciplin innebär i praktiken att man måste blunda för grymheter och lägga bort sitt kritiska tänkande, och detta leder till att man faktiskt på ett psykologiskt plan godtar grymheter, och där – vips – blev man av med empatin. Det går inte att disciplinera en människa (eller ett djur) utan att denna varelser internaliserar den ondska han/hon kommer i kontakt med. Disciplin är kanske inte ondska i sig själv – men det öppnar psyket för ondska – på vid gavel! Och hur detta går till förklarar ju Alice Miller oerhört noga i sina böcker, jag kan inte fatta att du har missat detta om du har läst henne!
Du undrar också hur det kan komma sig att människor inte blivit mer empatiska på dom 30 senaste åren av historien som också varit 30 år när disciplin varit på tillbakagång i samhället. (Om det nu är 30 år – men MER är det iallafall inte – det kan du inte påstå, det är mindre än 30 år sedan det blev förbjudet att aga sina barn i Sverige t.ex.). Men vad gör 30 år egentligen på det kollektiva mänskliga psyket? Skulle 30 år av minskande disciplin (och hur mycket har disciplinen egentligen minskat – har den minskat 10 eller 100%?) ha en mirakulös verkan på människors empatiförmåga – så mycket att vi skulle kunna SE hur empatiförmågan förbättrats? Nej, jag tror det är att vara lite för optimistisk. Brist på empati är något oerhört SMITTSAMT (igen – läs gärna Miller för att få lite teoretisk bakgrund till denna smittoeffekt) och även om man tar bort en empati-förstörande variabel – disciplinen så finns det kanske hundratals andra kvar!
28/01 12:03 at 12:03
Jo, det har kommit en omsvängning i samhället och dess attityder (en back-lash skulle jag vilja säga på en massa fronter).
Individuell lön motverkar kanske också samarbete, samtidigt som vi SKA samarbeta. Och lönesättarna har kanske alltför ofta inte den förmågan att motivera sin lönesättning, utan den blir helt enkelt alltför ofta hipp-som-happ. Dessutom kändes den som en rejäl förolämpning mot oss som stått i och jobbat utan att bli premierade med högre lön (att vi skulle behöva motiveras med det! Men vi var kanske för auktoritärt uppfostrade?).
Lars H. Gustafsson skriver i sin bok ”En läkares samvete” att ”Under senare år har vi fått en reaktion mot en sådan humanistiskt präglad uppfostran [apropå ett tal av Astrid Lindgren redan 1978 ang. rop redan då på ”hårdare tag”]. För oss som själva har upplevt det förtryck och den skambeläggning som gammal auktoritär uppfostran vilade på är denna reaktion svår att förstå. Under fältrop som ’Våga vara förälder’ [alltså, hur kan ett sådant behov ha uppstått från början, om dessa unga föräldrar verkligen uppfostrats med respekt och tillit till sina egna känslor och varseblivningar?], ’Våga vara vuxen!’ och ’Våga sätta gränser!’ förs nu en kamp för återgång till mer ordning, stramare tyglar och fastare disciplin både i hem och skola. SOM OM DET SKULLE KRÄVAS SÄRSKILT MOD FÖR ATT BEGRÄNSA OCH FÖRTRYCKA!
Bokhandeln svämmar över av litteratur som uppmanar föräldrar att kavla upp ärmarna, ’curla mindre’ och sätta tydligare gränser’ allt går ut på att få barnen dit man vill”. Det kommer licensierade program, med klara auktoritära inslag, eftersom de kommer från ”experter”!? Och kan återfinnas på Folkhälsoinstitutets hemsida där de beskrivs som ”evidensbaserade”. Men ”programmens ideologiska innehåll har inte granskats”.
Gustafsson menar att ”Den nyauktoritära rörelsen byggs alltså upp i flera steg. Expertauktoriteter utformar program för fostran med tydliga auktoritära drag /…/ Den förälder eller det barn som till äventyrs känner att allt detta är fel har inte mycket att sätta emot”.
Gustafsson menar också att ”De som sprider sådana budskap brukar samtidigt understryka hur viktigt det är att barnet känner sig ’älskat’. Och det är inte något nytt. Det har alltid slagit mig hur just de mest auktoritära föräldrarna brukar betona det. De ser aldrig någon motsättning mellan kärlek och förtryck.”
Gustafsson nämner också en annan, som han skriver, ”intressant exempel på sådan modern förkunnelse, om än i mjuka former.” Nämligen Olle Åhs bok ”Vägen till en inre kompass” från 2004. Barnets samvetsutveckling sätts där i fokus (vilken grundläggande uppfattning har man av barn och deras natur kan undras?).
Gustafsson kallar detta en dygdepedagogik och menar att sådana lätt får ett auktoritärt drag över sig, särskilt när de som i detta fall har religiösa förtecken!
”Den vuxne har ansvar och det kräver lydnad”. Dvs. man förutsätter att barnet inte tänker självt samt inte minst känner eller märker vad som sker och tror att det är fött med onda destruktiva drifter, det ingjuts skam.
”Det här är metoder som tyvärr redan används på flera förskolor idag, också i vårt land. Jag tycker inte alls om dem och har gjort vad jag har kunnat för att bekämpa dem.”
Jag har också en mamma (nyligen fyllda 80) som blev luggad, av sin mamma. Nej, hon har inte luggat oss, men vad säger det om miljön i övrigt? Aga förekom inte, nej, så vitt jag minns.
Den springande punkten om man upprepar (och hur) är om och i vilken grad man fått bearbeta detta. Som i mammas fall detta att bli luggad. Hon minns detta, men verkar inte vara uppbragt över detta särskilt. Antagligen tror hon trots allt att det var ett rimligt straff för hennes medfödda ondska! Vilka effekter saker får beror på hur konsekvent lydnadsuppfostran var tror jag. Jag tycker att det är fruktansvärt att lugga ett barn, helt spontant! Barnet borde ha blivit rasande (eller någon i dess omgivning!!).
Ja, jag förundras också storligen av unga föräldrar och deras vilsenhet (vilken jag ju inte tror kommer från intet, beror den på äkta respektfull uppfostran?).
Och förundrades också över unga kolleger (födda under andra hälften av 60-talet) som när de var nya (och är troligen fortfarande) var väldigt ”absoluta” mot de vilsna tonåringar (OCH barn) vi jobbar med. Det var riktigt hårda bandage som gällde. Och förstås undrade jag om det var jag som hade fel, som ifrågasatte dessa metoder (men ganska tyst).
Jo, det har varit nedskärningsprat inom offentlig sektor ända sedan början eller mitten av 80-talet och det blev än mer accentuerat i början av 90-talet (så detta har en annan haft med sig under HELA yrkesverksamheten!). Och jag tror verkligen att de vuxna kan ha spridit en otrygghet och osäkerhet till sina avnämare (barn och ungdomar).
Håller med talare i inlägg 28!!
Jag tror inte att ALLA har läst Alice Miller… Och de som påstår sig ha gjort det verkar ju inte ha gjort det, för hade de gjort det och förstått innehållet skulle de resonera ganska annorlunda enl. mitt sätt att se. Men det förtjänar att påpekas att det ju inte bara är hon som hävdar dessa idéer idag, det finns bekräftat i annan forskning helt fristående från henne. Inte minst i neurologisk forskning, som också hänvisats till på denna blogg.
Och om uppfostran inte leder till grova våldsbrott så leder de ”bara” till somatisk (psykosomatisk) sjukdom vilket t.ex. ACE-studien visar (se http://www.acestudy.org/) och troligen psykisk i alla former, vilken kom till av en slump… Där kan man också läsa att (ACE är forkortning av Adverse Childhood Experiences, dvs, något I stil med svåra barndomserfarenheter och de har kategoriserat 8 sådana faktorer och menar att bara att få prata om dessa kan ha positiva effekter för hälsan):
”ACEs are surprisingly common.
They happen even in ‘the best of families’.
They have long-term, damaging consequences.”
Hur kan det komma sig att depression OCH grova våldbrott öka i vår värld? Beror det på för litet uppfostran?
Kan man skriva kort om sådant här (många orkar inte läsa de böcker som refereras till?)? Och man får läsa om folk som önskar refererande till fakta, men när man verkligen presenterar och refererar till fakta så ids man inte läsa dessa!? Och/eller skrollar över de fakta som presenteras? Hur kan det komma sig? Man kan (kanske) förstå detta, men vilka konsekvenser kan det få och vilka konsekvenser har det haft: att man genom hela historien liksom ”tittat bort”? Jag bara undrar helt stilla…
28/01 21:53 at 21:53
Håller med naiv: Du gör ett stort nummer av att jag sagt att diciplinen varit på tillbakagång de senaste 30 åren. Men jag har inte skrivit nåt årtal, det har du själv lagt dit. Läser du Alice Miller lika slarvigt? Du verkar ha blivit provocerad av att jag nämnde henne och insinuerar att jag inte läst hennes böcker utan bara vill snobba.
Sen är det klart att man bör inte använda ord som INGEN och ALDRIG och ALLA överhuvudtaget, men jag tycker det är roligt att hårddra lite ibland och tror väl inte att nån skall ta mig bokstavligt.
Mycket av de som skrevs i början av denna tråd handlar om vad man menar med diciplin, att det är ett belastat ord som knappt går att använda. Du har din egen tolkning som du utgår ifrån och den är genomgående negativ (milt sagt). Läs A-K Roths definition i denna tråd för att bredda diskussionen.
Slutligen verkar du tro att bara för att både du och jag har läst Alice Miller så måste vi tycka exakt lika. Och tycker vi inte det så är det jag som inte har förstått….
Alice Miller skrev mycket om den svarta pedagogiken som var allenarådande (hoppsan, jag menar relativt vanlig) innan andra världskriget och säkert levt kvar sedan dess och präglat oss alla mer eller mindre. För mig har hon framför allt varit en ögonöppnare för, faktiskt, många år sen. Jag kan inte påminna mig att hon skrivit att det är ett led i den svarta pedagogiken att vilja ha lugn och ro på lektionerna i skolan. För mig är det olika nivåer.
30/01 05:52 at 05:52
Kerstin:
Om jag förstår dig rätt så handlar din definition av ”superegoismen” om att vara lojal med överheten. Blir inte det väldigt motsägelsefullt? Borde inte en superegoist strunta i alla utom sig själv? Om jag bara bryr mig om mig själv, på vilket sätt gynnar det överheten? Är det inte tvärtom så att den som altruistiskt offrar sig själv för andra riskerar att gynna alla möjliga intressen?
Personligen har jag ansträngt mig hårt för att arbeta bort den altruism som jag blev indoktrinerad som barn i 1980-talets svenska skola. Som ung vuxen förstod jag att det var just min ambition att anpassa efter majoriteten som gjorde det möjligt för ”överheten” att plåga mig (jag blev systematiskt misshandlad och mobbad genom gena grundskolan). Eftersom det var så viktigt i Plame-erans solidariska skola att ingen skulle bli behandlad som någonting annat än en i flocken så blev det inte heller tal om några disciplinära åtgärder mot dem som de facto förtryckte andra.
Som jag ser det innebär superegoismen bland annat att man slutar ta skit från andra och kräver att bli behandlad som den unika människa man är. Vad är fel med det, Kerstin?
30/01 14:53 at 14:53
Aqurette:
Kan bara beklaga om du lyckats arbeta bort den altruism (a ung.= människokärlek/oegennytta) som du blev fostrad till, men det kommer inte som någon överraskning för mig att du anstränger dig i den riktningen.
30/01 18:52 at 18:52
Kerstin:
Som så ofta gör du den mest illvilliga tolkningen. Människokärlek har ingeting med altruism att göra. Altruism handlar om att man sätter andras behov framför sina egna.
31/01 16:05 at 16:05
Aqurette:
”Som jag ser det innebär superegoismen bland annat att man slutar ta skit från andra och kräver att bli behandlad som den unika människa man är. Vad är fel med det, Kerstin?”
Man kan ju faktiskt sluta ta skit från andra och kräva att bli behandlad som människa utan att vara superegoist…så ser då jag det.
Så jag är inte direkt övertygad om att superegoism är en påssitiv egenskap…