Har funderat en hel del kring frågan om varför så många i dagens unga generation är fullblodsegoister och fördömer samverkan och solidaritet som något riktigt korkat. Jag har förstås inte det absolut sanna svaret men jag har förslag om en del av orsakerna.

Jag tror för det första att daghemmen fostrat till egoism. De lärde (och lär) barnen två ting, dels att alla vuxna i omgivningen är till enbart för deras skull och dels att det gäller att skrika högst och mest för att få all uppmärksamhet.
Redan under 70-talet reagerade jag på vad jag kallade ”daghemsskadade ungar”, de där som tog med sig den här lärdomen hem. Det gick inte att prata med deras föräldrar för ungarna skulle alltid var i centrum. Det var deras vilja som gällde, deras intressen som gällde, och alla vuxna i deras omgivning skulle enbart bry sig om dem.

Sedan hamnade de i en skola som hade en incitamentsstruktur för utvecklandet av superegoism, på grund av de relativa betygen. Dessa var aldrig tänkta som de flesta lärare faktiskt tillämpade dem, men med den vanliga och missförstådda tillämpningen blev betygen riktningsgivare för attityden: Hjälp för död och pina inte dina klasskamrater för då kan någon annan av dem sno åt sig femman i ämnet och ska du göra karriär (komma in på den eller den skolan) så gäller det att sno åt sig femman för egen del.

Ovanpå detta hade de blivit kompisar med lärarna. Dessa hade inte längre någon auktoritet, utöver den att dela ut ämnesbetyg i de högre klasserna. Då gällde det att smöra för läraren dessutom,och smöra mer än de andra i klassen (idag har det tydligen ibland gått ett steg längre, så att det gäller det att driva läraren till lydnad, åtminstone om man ska tro massmedia – men det ska man ju egentligen inte).

I min gamla disciplinskola, läroverket på 50-talet, den där skolan som major Björklund vill införa igen, var det helt annorlunda. Där delade lärarna ut varningar (papper med anmärkningar som man fick ta hem till föräldrarna för påskrifter om man inte skötte sig – och sådana var inte roliga), där delade lärarna ut betyg i både ordning och uppförande (och sänkt sedebetyg, som det hette, var en katastrof), där delades det ut, inte örfilar men rejält med ovett, kvarsittning, bestraffningar av andra slag, utvisningar ut klassrummen, utskällningar av rektor mm. Vi visste alltså precis vilka våra fiender var. Det var lärarna och mot dem gällde det att hålla ihop. Man skvallrade bara inte och man skyllde aldrig ifrån sig. Den som gjorde det blev utfrusen av de andra i klassen. Inte ens om man fick ta straff för vad andra hade gjort, skvallrade man (När jag började vikariera som lärare i slutet av 60-talet var skvaller det normala: Vadå, det var inte jag som började jööö, det var ju han jööö, en svarsreplik till läraren som var otänkbar för oss).

Så vem vet Björklunds disciplinskola kanske kan återskapa den gamla solidaritetskänslan igen och fostra nästa generation till personer som har gemenskaps- och solidaritetskänsla, insikten att det gäller att hålla ihop mot överheten :-).