Likvärdig skola – ett minne blott
”Likvärdigheten i fara”, skriver Lärarnas tidning (28/10 05), ”alla elever i skolan får inte den utbildning de har rätt till visar en ny rapport och detta är inte acceptabelt säger Skolverket”.
”Skolornas huvudmän”, fortsätter tidningen längre ner, ”inser inte att de är tvungna att leva upp till skollagens paragrafer om likvärdig utbildning”.
Vem hade trott att skolan skulle fortsätta att vara likvärdig i hela landet efter kommunaliseringen? Vem inbillar sig att det hjälper att lagstifta om att alla kommuner ska ge likvärdig utbildning när de har helt olika ekonomiska och kompetensmässiga förutsättningar och i synnerhet sedan skolorna börjat profilera sig?
Det var ingen slump att man förstatligade den obligatoriska skolan på femtiotalet, när man hade börjat anse att alla barn skulle ha rätt till likvärdig och god utbildning, oavsett var i landet de bodde. På den tiden varierade nämligen skolplikten med flera år mellan kommunerna. I min generation (40-talisterna) fick somliga gå sex år i skolan, medan andra, i andra kommuner, fick gå åtta eller nio år.
Mot slutet av åttiotalet, när nationalekonomin ersattes med företagsekonomin som princip för hur ett land ska styras, skulle skolorna målstyras och det skulle bli så mycket bättre, hävdade man, om ansvaret lades ut på dem som stod närmast verksamheten. Riksdag och regering bestämde vilka mål alla skolor skulle nå och överlämnade sedan till kommunerna att besluta hur man skulle nå målen, samtidigt som man drog ner på resurserna till kommunerna. Därmed hamnade ansvaret mellan alla stolar. Kommuner skyller på staten för att de inte har resurser till skolan och regeringen skyller på kommunerna för att de inte följer skollagen. Snyggt sätt var det, att släppa ansvaret för framtiden och att omöjliggöra för väljarna att utkräva politiskt ansvar för försummelser i skolorna.
28/10 13:17 at 13:17
Mer konspiratoriskt lagda kan annars hävda att målstyrning, förbättring och demokratisering inte var de tunga skälen bakom Perssons kommunalisering av skolan. Verkligare argumentet var att man var tvungen att hantera lärarfackens alltmer hårresande krav på hur lite lärare skulle arbeta och hur mycket betalt de skulle ha för detta. Som stat och arbetsgivare var man tvugna att komma tillrätta med detta problem, men som socialdemokrater kunde man inte börja kritisera facken – då skulle man ha raserat hela den retoriska och finansiella grund man stod på som parti. Istället fick det bli dimridåer om demokratisering. Många flugor togs i den smällen – arbetsgivaransvaret hamnade på kommunerna; facken blev svagare när de skulle förhandla med fler arbetsgivare och S kunde behålla sin retorik i vilken facken (the good guys) skall ha rättigheter och arbetsgivarna (the bad guys) skall ha skyldigheter. Bra va!?
28/10 13:42 at 13:42
Simon: Den analysen har säkert fog för sig! Det nyliberala målet är ju att knäcka facken. I Kina har man ju inga besvärande fack eller väljare att tampas med!
28/10 14:05 at 14:05
Nej – där företräds och bevakas ju medborgarnas intressen och nationens väl oinskränkt av Partiet. Vad jag känner mig alltmer fundersam kring är vem det är som är vems nyttiga idiot i den oheliga allians du antyder – det kommunistiska partiet eller det globala kapitalet. Jag börjar alltmer tro att det är Kina som håller på att låta det giriga globalkapitalet tjäna bra på att gräva sin egen och de nyliberala värderingarnas grav. Jag önskar bara att jag också kunde tro att detta var något som var bra för jorden och hennes invånare…
28/10 16:01 at 16:01
En bra fråga som den som lever får se svaret på.
28/10 20:13 at 20:13
Skolan i Sverige idag är verkligen ett problem. Det finns några jättebra skolor med engagerade lärare, sådana som lyckligtvis mina söner går i. Men oj vad många skolor som är helt nerkörda och med barn utan lust att lära längre.
28/10 20:53 at 20:53
Hrm Chadie:
Jag undrar hur många av oss som hade den där jättelika lusten att lära i skolan
Sedan tror jag lärarna gör så gott de kan på de flesta skolorna, men det är inget avundsvärt arbete de har, mest pga alla annat slit man också lägger på dem idag. Själva undervisningen brukar vara rolig, och det är väl den och barnen som så många lärare tar ut sig för, och går in i väggen för.
29/10 19:38 at 19:38
Lusten att lära är olika. En del elever vill kunna allt, andra har alltför mycket annat att tänka på.
Kommunaliseringen av skolan var ett stort avsteg från likvärdigheten, det är jag fullständigt övertygad om. Många kommuner säger att de måste spara och då dras det in resurser som drabbar de svagaste eleverna. I andra kommuner (fåtalet, antar jag) sparas inte lika mycket. Inte blir det någon likvärdig utbildning då inte!
Dessutom tror jag att allt det extrajobb som läggs på lärare i dagens skola har med detta att göra. T.ex. all denna dokumentation som man är tvungen att skriva. Det känns på något sätt som om skolan måste försvara sig och noggrant dokumentera precis allt som görs i fall någon nu misslyckas. Det verkar som om man inte litar på att lärarna gör vad de kan för att eleverna ska nå målen och därför måste skolan hela tiden bevisa att den gjort vad den ska.
Så även om skollagen säger att alla ska ha likvärdig utbildning så struntar många kommuner i att ge de resurser som krävs för detta, av ekonomiska skäl. Och skolan försvarar sig med åtgärdsprogram och individuella utvecklingsplaner.
30/10 00:35 at 00:35
Susanne:
Jag har många gånger undrat om kommunaliseringen genomfördes just i akt och mening att spara på skolan och pressa lärarna mer. Eller var det så att man trodde att det skulle bli mycket bättre om makten decentraliserades?
Är det inte redan, eller ska det bara bli lag på att man ska ha individuella utvecklingsplaner i skolan förresten?
30/10 06:14 at 06:14
Att skolan ”kommunaliserades” blev inte alltid så bra , lägg därtill friskolorna som ploppar upp. En del är bra, men inte alla.
Skolgången och dess utformning ska vara lika för alla i hela landet, den ska inte vara beroende av kommunens ekonomi eller bristande intresse/resurser.
Detsamma gäller äldreomsorgen och sjukvården.
Annica
30/10 12:12 at 12:12
Individuella utvecklingsplaner är obligatoriska på gymnasiet, men inte pågrundskolan ännu. Däremot är de åtgärdsprogram som även grundskolan ska upprätta när någon form av problem dyker upp för någon elev likadana målstyrningsdokument som utvecklingsplanerna. Och om nya förslaget till skollag går igenom blir IUVP obligatoriskt för alla elever.
30/10 12:34 at 12:34
På min skola har vi sedan ett drygt år infört individuella utvecklingsplaner(=IUP), så jag har precis skrivit den tredje upplagan för mina elever.
Fr.o.m. den 1/1 -06 är det obligatoriskt att skriva dem för alla. Länk till skolverket
30/10 13:21 at 13:21
Äldreomsorg och kommunalisering:
Att det gäller äldreomsorgen kan jag verkligen skriva under på. Gamla människor svävar mellan att vara patient inom landstinget och att vara hyresgäst på ett äldreboende. Bor du på ett äldreboende och behöver läkarkontakt under helgen så får du minsann vänta till måndag, precis som alla andra hyresgäster var helst du bor. Jovisst – akutsjukhus finns ju, men då krävs det en ifrågasättande anhörig.
/Britt
30/10 14:34 at 14:34
Vad jag har sett av kommunalisering av olika verksamheter trotsar alla beskrivningar. När jag plötsligt fann mig vara kommunalt anställd lärare trodde jag inte vad jag fick erfara. Det jag sett av småpåveri och otillständig behandling av människor kan helt enkelt inte beskrivas för ingen skulle tro det.
Som ung var jag också en ivrig förespråkare för decentralicering,. Det låter ju som en bra idé, men sedan jag fick se hur det kom att fungera, först inom sfi-området, har jag ändrat uppfattning i det här avseendet (altså från slutet av 80-talet) högst väsentligt.
När makten läggs ut på lokala byråkrater och när kommuner får göra lite som de vill (bara de rapporterar in att de följer lagen,) då blir människor alltmer godtyckligt behandlade och då minskar rättstryggheten högst avsevärt.
Och det här Simon, menar jag att vi 40-talister har en stor skuld till! Jag själv insåg som sagt inte konsekvenserna av decentraliseringseländet förrän det redan var ett faktum. Jag hade en alldeles för rosenröd tilltro till mänskligheten och hur bra allt skulle bli bara beslut fattades närmare dem som besluten berörde.
31/10 10:04 at 10:04
Kerstin –
Det har ju blivit problem i väldigt många av de försök som gjorts att både decentralisera till kommuner och målstyra privata aktörer genom upphandlingar och avtal. Som jag tolkar det beror det ofta på en sådan ”rosenröd tro till mänskligheten” som du beskriver. Man har helt enkelt inte velat se hur starka ”negativa krafter” i form av maktlystnad och girighet som påverkar oss människor, utan i avtalen förutsatt att alla ska ha en grundläggande vilja att vara snälla mot varandra.
Men även centraliserade storpåvar låter sig korrumperas – så även på central politsik nivå är det livsviktigt för medborgarna och demokratin att makt balanseras och ibland också roteras. Även där behövs det alltså bra ”avtal” (även om man brukar referera till just dessa avtal som grundlagar eller konstitutioner).
01/11 01:37 at 01:37
Simon: Vi är helt överens här – festligt va :-)!
21/10 13:30 at 13:30
Har nyligen hittat din blogg och surfar hit och dit och skrattar!!
En skolforskare (Gerhard Arfwedson) sa om kommunaliseringen att alla misstag som gjorts innan nu gjordes igen!
Detta kan vara EN av många anledningar till utmattning hos många lärare…
Det finns mycket mer att kommentera i det jag läst!!
Jag har jobbat inom skolförvaltningen, men liksom i utkanten (som lärare, Dans- och musikskolan) och jag kan skriva under på mycket av det som sagts ovan!!