Disciplin igen – Gott betéende behöver ingen belöning, enligt Björklund
Så här säger Björklund enligt DN:
– Man ska inte belönas för att man gör det man ska. Att uppföra sig respektfullt mot andra måste ju vara normalfallet, det låter konstigt att man ska få biobiljetter för det.
Jag har sysslat med hundträning i många år och tidigare alltid ansett att hundar måste lära sig vad ”nej” betyder, alltså – att om de inte lyder när man säger ”nej” då blir det obehagligt. Så får jag hand om en treårig tik för inte så länge sedan. Hon är väldigt trevlig mot alla utom mot vår gamla katta som hon mest verkar vilja döda.
Jag skäller på henne, tar henne i kragen, ger henne rejäla och ilskna avbasningar – ingen effekt alls – hon blir bara värre mot kattstackarn.
Då vänder jag på steken. Jag har ju testat den nya positiva klickerträningen i bruksträning med min andra hund och funnit att den är otroligt effektiv. Alltså mutar jag tiken med en korvbit varje gång katten kommer in. Inom ett par veckor har tiken lugnat ner sig. Varje gång katten kommer in kommer hon nu till mig och undrar om det inte är dags för en godbit ”för att” katten får vara i fred. Med tiden drar jag ner på godiset och nu har mötet mellan gammelkattan och tiken avdramatiserats avsevärt och det uppstår inte längre direkta överfallsssituationer.
Visst, vi människor är inte djur men ibland tror även jag, som annars är mycket negativ till att man jämför oss med djur, att vi kan lära en del av det som fungerar bra på djur, framför allt vad gäller inlärning.
Så jag anser att Björklund har alldeles fel. Man ska visst belöna rätt betéenden. Varken vi människor eller de högre stående däggdjuren har alla ”riktiga” beteenden medfödda. Vi måste lära oss dem och den positiva vägen är alltid effektivare än den negativa,
Länk:
Om Björklunds på militärdisciplin grundade åsikter
23/01 06:33 at 06:33
Björklund har naturligtvis fel, han arbetar enligt den ineffektiva manliga metoden att bestraffa det som är felaktigt beteende och du arbetar enligt den kärleksfulla kvinliga metoden att belöna positivt beteende, det är antagligen därför Existensen har skapat kvinnan, men varför mannen?
23/01 11:30 at 11:30
Att belöna ”rätt” beteende fungerar med barnen också, tycker jag..
Det är ju bara att gå till sig själv, visst blir man glad om någon påpekar att det man gjorde var bra/”rätt”..
Att bara få höra hur ”fel” man är/gör blir en självuppfyllande profetia till slut!
23/01 11:46 at 11:46
Vadå, äkta respekt och goda förebilder i skolan? Nyauktoritära ideal.
Allt fler ögontjänare kan skapas? Som sätter upp en fasad men sedan när auktoriteterna vänder bort ansiktet beter sig på ett helt annat sätt? Alltså en pennalism kan i värsta fall snarare skapas? Och bidrar i värsta fall till att producera psykopater snarare? Och vi kommer att få allt fler narcissister… Inte färre.
Slår mig att den här pedagogiken praktiserades redan i början av 90-talet i en lågstadieenhet på tre klasser, där jag kom in som lärare i ett estetiskt ämne. Jag hade också med mig en kollega från min arbetsplats som jobbade i ett annat estetiskt ämne, vi gjorde nämligen ett årslångt projekt, estetiskt, i denna enhet. Och jag hade jobbat i denna enhet i ett antal år innan. Samt jobbat i 2-3 andra enheter på samma skola och hade följaktligen jämförelsematerial från andra enheter där man var mer tillåtande och inser att små barn (och framförallt så små) har en massa ”spring i benen”.
Gillar också hundar! Och blir helt fascinerad och glad av att se de spontana glädjeuttryck den lilla vovve jag brukar ha med att göra visar (en cairnterrier med en massa egen vilja, busig och ursöt)! Har också auskulterat i klasser med utvecklingsstörda barn, framförallt med barn med Downs syndrom, där kan man också tala om spontana känslouttryck. Inte kontrollerade som hos oss med betydligt mer hjärna.
En bireflektion eller kanske inte: de vuxna, i exemplet ovan, lärarna överför lätt sina egna hämningar och begränsningar till barn!? När de ska utföra något: dansa, spela instrument använder de hjärnan för mycket och då låser sig liksom allt! Till skillnad från barn som ännu inte fått en massa av dessa kulturella (och uppfostrans-) hämningar?
Min kollega reagerade spontant på liknande sätt som jag slår mig nu. Jag reagerade över deras gränssättningsidéer och hade gjort det länge (gnisslat tänder för mig själv och försökte ta upp detta med en kollega vars yngsta barn då gick i denna klass, men hon avvisade min upprördhet, förstod den inte alls, tyckte den var bra och riktig. Från sin föräldravy? Men vad såg hon eller vad kunde eller ville hon se? Med snart 15 års distans till detta tror jag hon tror på mer autoritära metoder, i all sin utåtriktning, är väldigt ”social”, och det får mig faktiskt att fundera över hennes uppväxt, i vad slags familj, vi är i samma ålder. Jag tror mer och mer att man idealiserar det som var skadligt, ju mer skadligt desto mer hävdar man deras välsignelsebringande effekter och med än mer emfas hävdar man dem, framförallt idag när det blivit mer opportunt att prata om hårdare tag och dessutom läggs ansvaret nästan helt på den enskildes axlar för allt).
Min kollega menade att detta gjorde att barnen var direkt elaka mot varandra istället för tvärtom. Det var oerhört skönt att höra av en som hade fräscha ögon. Fast vad lärde sig barnen, om makt och den starkes rätt? Att jag reagerar så starkt å de svagas sida beror antagligen på saker jag själv utsatts för både i skola, omgivande samhälle och hemma under min uppväxt under andra hälften av 50-talet och 60-talet. Och vad detta inneburit för min person och min personlighetsutveckling.
Det ganska skrämmande är att skolpsykologen på denna skola, då, ansåg att de metoder dessa lärare använde var just vad barnen behövde och kanske framförallt vad de stökigaste barnen behövde. Och de idealen har ju slagit rot ännu mer idag. Nu är de verkligen opportuna.
Förresten får man som lärare lära sig att ta fram det positiva i första hand!? Inte vara felsökande. Och det är väl väl känt vad negativa förväntningar har för effekt!?
Inget av detta verkar Jan Björklund ha minsta kunskap om!? Som sagt har jag reagerat över de idéer om skolan som han har presenterat många år innan han, tyvärr, blev skolminister (??).
Slog mig också om en annan bok, nämligen Jan Guillous ”Ondskan” och den internatskola han hamnade på för att han blev relegerad från sin skola i Stockholm p.g.a. slagsmål… Guillou blev grovt misshandlad fysiskt av sin far (styvfar?). På den internatskola där han hamnade praktiserades kamratuppfostran och i slutet på boken skriver han apropå avslutningen inför sommarlovet: ”Uppe från podiet betraktade han aulan med björkdekorationerna, alla de kavajklädda eleverna som skulle komma tillbaka till detta helvete, deras pompösa föräldrar som inte visste eller inte ville veta eller rentav gillade hur det var på Stjärnsberg.”
Och ingen av hans kamrater från denna skolan gjorde den fantastiska karriär som man tror att ungdomar från välbärgade familjer ska göra konstaterar Guillou. Att han själv inte blev kriminell betraktar han som ett mirakel eller åt det hållet… Och om jag förstått honom rätt så var skrivandet av denna bok; om misshandeln hemma och upplevelserna i skolan nästan outhärdligt smärtsamt. Han hade lika gärna kunnat ge upp det?
Oj, detta låter oerhört pessimistiskt!? Men jag blir också ganska rejält förskräckt över alla de rop på hårdare tag man hör överallt i samhället! Hur kan vi ha fått så många människor som hävdar sådana idéer? Hur har så många människor lyckats skapas?
Men, som sagt, neurologisk forskning har visat att det är disciplin som liknar den i koncentrationsläger och inte i ett hem för små barn som har skapat de allra värsta brottslingarna. Och man kan ju bara föreställa sig vad olika grader av disciplin kan ha för effekter, som kanske inte resulterar i de allra mest kallblodiga mord…
Disciplin är direkt skadligt och vad kan ett aldrig så argt litet barn uträtta?
Se förresten en ungdoms syn på saken i insändare på sidan: http://www.dalademokraten.se/ArticlePages/200701/22/20070122092124_dd573/20070122092124_dd573.dbp.asp
23/01 14:51 at 14:51
Tack för din tänkvärda betraktelse, Marie! Stringent och väl genomtänkt – inte ett ord för mycket. Fler psykopater kommer nu att skapas det är ett som är säkert, fler ögontjänare och narcissister när dödsfaran diciplin återinförs. Och på så unga barn! Men det är ju tur för oss att den svenska skolan inte med en gång blir som ett koncentrationsläger för det är ”koncentrationslägerdiciplin” som är den värsta sorten. Kan det vara dit vi är på väg?
Om ändå Jan Björklund kunde lyssna mer på såna som du med en balanserad syn på saken.
Vår fina svenska skolan som i så många år släppt ifrån sig alla dessa välanpassade och kunniga elever – enbart toppnoteringar på alla plan, såväl kunskapsmässigt som socialt. Inget skolk, ingen mobbing, ingen misshandel, inga självmord, ingen skadegörelse….tack vare en sund syn på diciplin. Nu går denna gyllene era i graven och ersätts… av vad??? Jo, ren ondska.
24/01 03:24 at 03:24
Tack Marie. Hoppas att jobbet som skolminister blir ledigt om några år. Jag röstar på Dig!
25/01 00:40 at 00:40
Belöning av korrekt beteende, s.k. positive reinforcement, kan komma i uppmuntrande och tacksamma ord; det behöver inte vara i form av biobiljetter eller annan valuta. Min moster som undervisade i B-skola för länge, länge sen – utan någon pedagogisk kurs – förstod att uppmuntra en pojke som var stor, stark, lite efter i läsningen och som agerade ut på ett elakt sätt. Hon talade vänligt och bad om hjälp om nagot då och då och hans agerande blev mycket bättre.
En sak som barn och vuxna alla måste lära sig är att det blir följder, konsekvenser, av ens agerande. På något sätt måste man kunna visa skolbarn att deras agerande leder till följder, som kan vara trevliga eller inte är så trevliga. Mitt barnbarn (6 år) fick veta att om hans uppförande inte blev bättre skulle han inte få åka med klassen på en utflykt. Men det är viktigt att regler är klart utformade och att barnen förstår dem.
Sedan är väl våld mot lärare och elever ett stort problem på många skolor. Att kräva att ett mobbat barn ska flytta skickar ett underligt meddelande, både till mobbaren och offret.
25/01 01:09 at 01:09
A-K Roth skriver:
På något sätt måste man kunna visa skolbarn att deras agerande leder till följder, som kan vara trevliga eller inte är så trevliga.
jag trodde nog också så en gång, men numer är jag inte alls säker
Men däremot håller jag förstås med om att belöningen inte måste bestå i något materiellt, att det ofta räcker med muntligt beröm. Men, det måste vara menat och befogat. Rutinmässigt och obefogat beröm genomskådar barn direkt.
25/01 23:06 at 23:06
Håller med dig i stort. Har själv hållit på med positivt straff tidigare. Har prövat med klicker och tycker att hunden lär sig betydligt snabbare i de flesta moment, dock icke alla. Hunden blir som jag ser det lika lydig som om man spöar den när den gör fel, men man slipper det negativa med en hund som inte vågar ta egna initiativ och blir skärrad när den inte förstår vad man menar.
27/01 19:12 at 19:12
”…jag trodde nog också så en gång, men numer är jag inte alls säker…”
You can always tell a child but you can’t tell him much! – variation på det amerikanska skämtet, ”You can always tell a Swede but you can’t tell him much.” Jag tror anledningen till att man aldrig kan tala om nånting för en svensk är att svensken redan kan allting eller att allting annat är självklart. (Obs, skämt!)
Självdisciplin tror jag att jag är ute efter; att barnet själv inser att det blir följder för en själv och andra av hur man agerar.
På CNN visades i förrgår en snutt om en treåring som blev ombedd lämna planet efter ett raseriutbrott av antagligen stora proportioner. ”Ja hon var inte nöjd”, sa pappan sparsamt. Familjen fick gå av innan starten och vänta 24 timmar innan de kunde flyga hem. Själv sade flickan att hon tyckte om att flyga. Antagligen vägrade hon ta på säkerhetsbältet; annars hade väl lite skrik gått att ignorera. Små barn små problem; stora barn stora problem. Man kan inte begära mycket självdisciplin av en treåring. Men att inte lära sina större barn folkvett snuddar på vanskötsel.