Jag fortsätter väl då:

Det var en gång, för länge, länge sedan, ett land i centrala Europa som krigade mot alla andra länder och förlorade kriget. Sedan fick landet problem – med arbetslöshet bland annat och bland annat på grund av att man tillämpade vad som idag kallas ”nyliberal ekonomisk politik”. I hela den industrialiserade världen tillämpades samma ekonomiska politik, med samma resultat, börskrasch och hög arbetslöshet.

Nu framträdde en liten snäll farbror i det här landet, som hette Adolf och han förklarade för landets invånare, att det ekonomiska eländet och folkets problem berodde på judarna. Drygt 30% av folket i landet röstade på Adolf, som lovade att avskaffa arbetslösheten och att återupprätta landets heder. Sedan blev han utsedd till rikskansler av landets åldrige och halvt senile president.

Eftersom Adolf, såväl som stora delar av landets befolkning – inte minst landets ekonomiska eliter, de som inte var judar, ansåg att judarna var skuld till landets olyckor (ja det ansåg alla på den tiden, även i de av ekonomiska problem drabbade grannländerna och i det stora landet i Väster, som var lika övertygade som Adolf och hans kamrater om att judarna eftersträvade världsherravälde) så gällde det att oskadliggöra judarna förstås. Så Adolf och hans kamrater, Herman, Joseph m.fl. inrättade koncentrationsläger för riksförrädarna och för dem som hotade hela världen. Det tyckte stora delar av landets befolkning var bra. Det var ju helt rimligt att de som störtat landet i olycka oskadliggjordes.

Ja, så var ju socialdemokrater också farliga och hotade landets säkerhet, liksom kommunister, så det var ju klart att de också måste sättas in i koncentrationslägren, liksom zigenare, homosexuella och andra skumma typer. Dessutom hade ju landet inte råd med sjuka och defekta människor så det var ju rimligt att sådana också oskadliggjordes. Mentalt störda människor avlivade man – inte helt fel faktiskt för vad var deras liv värda och de kostade ju bara en massa pengar! Fackföreningarna förbjöds förstås också, de hotade ju landets framtida storhet. Alla hade ju intresse av att de stora företagens verksamhet, det som gav människor arbeten och skapade välfärd, inte saboterades.

Dessutom förstod ju alla att landet hotades allvarligt, både av inre och av yttre fiender, för det talade man ju ständigt om i radion och i tidningarna, och de som utgjorde hot mot staten måste naturligtvis interneras. Lagarna som avskaffade demokratin var förstås nödvändiga i den situation, vem kunde ha något att invända mot dem? Adolf ville ju verkligen landets väl och han var ju helt klart en sann fredsvän, till skillnad från grannstaternas politiker och judarna som hela tiden hotade landets säkerhet, ja hela världens.

Och grannfamiljen, som Gestapo kom och tog en kväll, hade naturligtvis begått något allvarligt brott mot staten – tänk, vem kunde tro det om den trevliga familjen, för inte grep man oskyldiga människor! Vi andra, tänkte folk (ända tills de drabbades själva), som ju har rent mjöl i våra påsar, har ju ingenting att frukta!

Sicken löjlig berättelse? Vad har lagar om att man ska kunna gripa och internera folk utan att tala om vad de är misstänkta för, som möjliggör intrång i människors hem, även om de inte är misstänkta för något, som ska tillåta säkerhetspolisen att ta i beslag personers ägodelar utan att förklara varför, med den här berättelsen att göra? Har man bara rent mjöl i påsen så har man ju ingenting att frukta och varenda människa vet ju idag att islamister syftar till världsherravälde!