Allt kan användas som propaganda – djurfilmer exempelvis
Idag hade radioprogrammet Medierna ett inslag om en amerikan som skrivit en bok om hur man fejkar när man producerar natur- och djurfilmer. Det är naturfilmaren och universitetsläraren Chris Palmer som har skrivit en bok om saken, Shooting in the Wild.
Nu har jag inte läst boken (men ska avgjort göra det). Däremot ägnade jag många av mina universitetsår år att studera hur idéer flöt mellan samhällsvetenskaperna och de biologiska vetenskaperna (social studies of biology) och jag skrev bl.a. en uppsats om hur man fejkar djurfilmer, som man kan läsa här. Jag vet alltså inte om Palmer har tagit upp den aspekt av djur- och naturfilmer som jag intresserade mig för, nämligen vilket samhällssystem som djurberättelserna stämde överens med och hur de här filmerna fungerar som politisk-ideologisk propaganda.
Det är förmodligen inte filmarnas intention att göra samhällspropaganda men likafullt gör de det. Det är nämligen inte alltid man vet exakt hur djuren beter sig i det vilda, utan man har teorier om den saken, skriver ett filmmanus och anställer ett filmteam som ska koka ihop en film kring detta manus. För att få de rätta bilderna tar filmarna sedan till vilka knep som helst, om de behöver göra det – och det behöver de för det mesta eftersom det är alldeles för tålamodsprövande och tidskrävande att vänta på ögonblicken då djuren gör vad de ska göra enligt manus, om de alls gör det i sina vilda liv alltså.
Chris Palmer Releases His New Book, ”Shooting in the Wild”
Alltsedan Darwin publlicerade sin bok om arternas uppkomst (1859) har forskare jämfört människor och djur, och, säger forskare i dessa sammanhang, eftersom vi människor också är en slags djur så kan vi förstå oss själva bättre genom att studera djurens beteenden.
Eftersom Darwin föreslog att arterna utvecklades genom att de bäst anpassade ärvde ner sina egenskaper till avkomman, varvid arterna blev allt bättre anpassade till sin miljö, och därmed kom de också att förändra sig över tiden, tog de klassiska liberalerna gärna till sig Darwins teori och kombinerade den med Thomas Malthus (1776-1834) teori (det var för övrigt Malthus som gav Darwin idén om evolutionen). Malthus menade nämligen att människan alltid skulle föröka sig upp till den nivå där det inte längre fanns mat så det räckte till alla, varvid många människor dog på grund av svält och umbäranden och befolkningen därmed minskade, för att påbörja en nu sådan här cykel. Det var alltså, menade liberalerna naturens princip att arterna konkurrerade och att de bäst anpassade överlevde. Omplacerat till samhället blev de rika de överlägsen och de som var bäst anpassade och de fattiga de människor som naturen menat att gå under i kampen om resurserna. Den kände liberalen och samhällsfilosofen Herbert Spencer (1820-1903) var en ivrig förespråkare av denna teori och brukar betraktas som socialdarwinismens grundare.
Det dröjde inte länge dessutom, förrän man började använda argument från djurvärlden för allt möjligt i samhället, inte minst för uppfattningen om kvinnans underlägsenhet och för åsikten att hon inte dög något annat till än att föda och ta hand om barn. Men också för åsikten att somliga människor var biologiskt överlägsna andra och om de välsignelsebringande i att man lät de underlägsna gå under i fattigdom och sjukdom.
Vad var naturligare när TV kom, och naturfilmen, än att skildra det liberala konkurrenssamhället i djurens värld. Så det gjorde man och gör man fortfarande. Fast de teorier om djurs och människors beteenden som illustreras idag är lite annorlunda än dem man fann belägg för i djurvärlden för 40 år sedan så är det ofta variationer på samma tema vi får se, de stora aggressiva hanarna som strider om hondjuren, hondjuren som hanarnas ägodelar och den ständiga striden om de begränsade resurserna. Så här ser det ut i naturen, alltså är konkurrens och utslagning naturens lag och då är det förstås naturligt att det ser likadant ut bland oss människor, blir ofta den självklara slutsatsen, som i många fall inte alls är så självklar.
Sanningen om de flesta djurfilmer på TV är således att de inte alls alltid visar hur vilda djur lever. I bästa fall visar de de levnadsmönster som etologer kunnat kartlägga genom många års studier av djur i sina naturliga miljöer men även sådana studier resulterar ibland i teorier om djurens beteenden, i förklaringar, som har mer grund i fördomar eller i önsketänkande än i verkligheten. I sämsta fall visar de här regisserade djurfilmerna, tagna med hjälp av tama djur, bara upp vanföreställningar om vilda djurs verkliga levnadssätt och orsakerna till dessa.
Sedan jag, för mer än trettio år sedan och på grund av vad jag sett av våra egna djur, kom på hur mycket fusk som förekommer i naturfilmer är jag måttligt intresserad av sådana. Det händer att jag ser en och annan, men eftersom jag vet hur mycket fusk som ligger bakom dem finner jag dem helt meningslösa som information om vilda djurs levnadssätt. Jag kan inte tro på något som visas och sägs om jag inte har andra källor som bekräftar vad som sägs, och i vissa fall ser jag tydligt hur filmsekvenserna är hopfejkade. Det händer ganska ofta att de övriga källor jag har säger något annat än speakern i filmen säger och då och då händer det till och med att jag anser att den teori om djurens beteenden som förs fram är, eller rent logiskt måste vara felaktig, även om den accepterats av många forskare.
Men god propaganda för egoismens och den hejdlösa konkurrensens samhälle, och mot alla idéer om samarbete och en politik för solidaritet mellan människor är sådana här filmer alltid. Desto effektivare är de som propaganda som de är mycket populära och når många människor. När d flesta dessutom inte inser hur mycket bluff det ligger bakom programmen fungerar de ännu bättre som ideologisk propaganda.
Man kan se de här filmerna som vackra bilder om man vill men man ska inte tro på allt som speakern säger. Denne har ofta inte så mycket grund för vad han säger som det kan verka.
/Kerstin
Länkar:
- The Washington Post
- Thomas Malthus, Wikipedia
– Herbert Spencer, Wikipedia
- Medierna, SR P1
- Kvinnan – Djur eller människa? K. Berminge/ nätbok (2002) (som handlar om vetenskap, etologi och om teorier om djurs beteenden och om hur sådana använts för att legitimera samhällsidéer, är betydligt bredare alltså än vad titeln antyder.)
09/01 08:44 at 08:44
Tack för ett verkligt intressant inlägg om socialdarwinismens koppling till liberalism & naturfilm. Tänker osökt på den här ’Planet Earth’ som kom för några år sen, här i alla fall i samband med Gores turne, och hur den bistod miljö-väckelse-rörelsen med sin propaganda. Det visade ju sig också att det håller kort, sensationsmakeriet brinner upp och intresset irrar rastlöst vidare i jakt på nya fyrverkerier.
09/01 15:58 at 15:58
Se också upp med djurbilder. Bra exempel brukar vara att är bilderna allför bra så är de inte äkta. Typiskt i sammanhanget brukar vara tyska fotoböcker av djur där bilderna är perfekta. Felet är bara att man tagit ut uppstoppade djur i skogen, och då kan man ljussätta, och ställa i skärpan hur länge som helst.
Bilder (foton och filmer) av vilda djur som är ´bra`är ofta fejkade.
Undantag finns, och dessutom bra undantag, men tittar man ordentligt så brukar det inte vara så svårt att se vad som är fejk och inte.
Jakter när ex v en Gepard jagar ett byte består tämligen ofta av flera korta sekvenser filmade vid flera olika tillfällen. Det kan man se på bakgrunder, ljus osv.
Pratet om att ”hungriga lejon jagar bäst” som brukar användas som argument för att inte betala alltför bra löner stämmer inte. Hungriga lejon är urusla på att jaga. Vilket för övrigt gäller alla rovdjur.
09/01 16:11 at 16:11
MrsS: Roligt att du uppskattade mitt inlägg. Tack för det.
Lasse Strömberg:
Att man fuskade även med vanliga foton hade jag inte klart för mig. Men det är kanske naturligt med tanke på att jag varit mer intresserad av propaganda och av hur man använder sig av djurlivet för att legitimera olika politiska åtgärder eller ideologier. Ditt exempel med lejonen är ju illustrativt i det avseendet. ’
Har du inte läst det avsnitt jag länkar till med fetstil i inlägget, som handlar om fusk med djurfilmer, så rekommenderar jag dig att göra det. Manuset är väl omkring 20 år gammalt i själva verket. Men aktuellt även idag alltså. Där ger jag ett antal konkreta exempel.
10/01 13:55 at 13:55
Nu kollar vi i Disney-naturfilmarens handbok, OK?:
”Det finns djur som gör roliga och spännande saker i naturen, och som är vackra eller söta att titta på.
Mer specifikt finns DJURENS KÄRNFAMILJ, bestående av PAPPA DJUR som är väldigt stark och klok och snäll,
10/01 13:58 at 13:58
… hoppsan, plötsligt drog inlägget iväg trots att jag inte var färdig med att meddela att …
” det finns också MAMMA DJUR som klarar sig med att vara klok och snäll, samt BARNET DJUR som är söt att titta på och som gör roliga och spännande saker.”
Håller man sig till dessa tumregler blir det nog en bra naturfilm!