Nej, jag tror inte att drottning Silvia ljuger om sin far
Nu skrivs det mycket på nätet om att drottningens far var nazist och somliga anklagar Silvia för att ljuga om saken och för att försöka mörka sin bakgrund. Men kära nån, det fanns nästan inte en enda nazist i Tyskland efter sammanbrottet 1945, och inte heller några f.d. nazister. Det skulle snarare ha varit förvånande om Silvias pappa hade berättat för henne och hennes syskon hur hängivet han trodde på Hitler och hur antisemitisk han eventuellt var vid den tiden. Ytterst få föräldrar har gjort något sådant. Det finns en tendens idag att skriva om 1900-talets historia med ett nykonstruerat facit i hand som inte gör den moderna historien begriplig.
Jag var i Tyskland första gången 1959, när jag var 15 år gammal. Min pappa, som varit garanterad antinazist när det begav sig, arbetade på Scania Vabis på den tiden, ett Scania som hade långtgående samarbete med Volkswagenwerk i Wolfsburg. Så företagen ifråga anordnade skolutbytesresor mellan Tyskland och Sverige. Barn till anställda på Scania kunde få resa ner och bo i en tysk familj en månad. Därefter reste den tyska familjens tonåring med till Sverige och bodde hos oss svenskar en knapp månad. Under den där månaden i Tyskland bodde vi tre veckor hos våra tyska familjer och gjorde en rundresa i Tyskland under en vecka.
Det jag såg då var ett Tyskland där det fortfarande fanns mycket kvar som visade vad Tyskland hade gått igenom under kriget. Hela stadsdelar, i de städer vi besökte, stod fortfarande kvar, ouppbyggda sedan de bombats sönder. Man höll fortfarande på att reparera den del av Kölnerdomen som av misstag hade bombats exempelvis och kvarteren runt domen bestod av tomma utbrända husskal.
Innan jag åkte ner till Tyskland, sommaren 1959, fick jag stränga order av min pappa att inte tala med min tyska värdfamilj om kriget eller nazismen, som jag ju blivit grundligt upplyst om av honom. ”Man vet inte hur familjen hade förhållit sig under kriget”, menade han, så det kunde bli obehagligt om saken kom upp.
Det hände dock att pappan i familjen, som förstås hade varit soldat under kriget och som, vad jag förstod långt senare, nog fortfarande led psykiskt på grund av sina krigserfarenheter, tog upp gränsen mellan DDR och BDR. Han visade bilder på den och föreföll närmast besatt av att denna gräns hade dragits rakt igenom Tyskland. Det hör också till saken att han och hans fru egentligen kom ifrån den östra delen och att de hade flytt västerut vid krigsslutet samt att de båda hade alla sina släktingar kvar i DDR. Jag lyssnade artigt, nickade och förstod att det kändes förfärligt med den där gränsen, och att det måste kännas hemskt att inte kunna träffa sina närmaste släktingar på andra sidan. För övrigt lydde jag min pappas råd och sade ingenting om kriget eller om nazismen.
Men, när den tyska flickan (vi hade för övrigt väldigt roligt tillsammans och jag trivdes bra i hennes familj) och jag kom till Sverige kom saken på tal oss emellan och det var hon som drog upp den. Hon började helt enkelt fråga mig om kriget och om vad jag visste, för, som hon sade, hon trodde att jag visste mer än hon. Det var nämligen så, berättade hon vidare, att man inte fick någon som helst information om kriget eller om nazismen i skolan, och hon gick i vad som väl närmast liknade ett svenskt gammaldags läroverk. Föräldrarna ville inte heller tala om saken. Hela eländet förtegs för den yngre generationen, för 40-talisterna alltså. Den uppgörelse med kriget och nazismen som senare kom i Tyskland, hade helt enkelt inte kommit igång vid den tiden.
Jag har alltså inte alls svårt att tro att drottning Silvia inte har en aning om vad hennes pappa företog sig under 30-talet och om hur hans engagemang i nazismen faktiskt såg ut. I den mån han talade med sina barn om saken så har han högst sannolikt sagt att han aldrig var övertygad utan nödd och tvungen. De flesta, även av oss andra, vill nog tro våra föräldrar om gott och säger de att de aldrig var övertygade nazister eller att de inte visste, då vill vi tro dem, för vi vet ju att de är ”snälla och anständiga” människor.
Jag finner ingen anledning alltså, att tro att drottning Silvia ljuger medvetet om sin fars nazistiska förflutna eller försöker mörka saken, oavsett hur det såg ut. Hon berättar säkert vad hon ”fått veta” och tror på vad hon säger.
/Kerstin
Länkar:
- Dokumentären som avslöjar Silvias pappa, Expressen
- Drottning Silvia mörkade i TV4-dokumentären om pappa Walthers nazikopplingar, Bosse Schön, Newsmill
- Drottningens far var nazist, SvD
02/12 15:29 at 15:29
Fast Silvia hade kunnat ta reda på fakta – om hon velat. Kanske ska man ha överseende med att hon inte vill. Obehagliga sanningar vill man ju ofta blunda för och det gäller säkert också drottningar.
Det stämmer det du säger om att tyskarna inte fick lära sig något om kriget. Min tyske granne som är född 1943 säger att de inte fick lära sig någonting om Hitlertiden i skolan. Jag kan betydligt mer om hans hemland på 20-30-40-50-talen än han som infödd västtysk.
Det jag vet om min egen släkt vid samma tid är att min morfar var övertygad nazist, men så bodde han i Malmö…
02/12 17:20 at 17:20
Lasse Strömberg:
Nu tror jag förstås att om man tror att ens pappa är en helt oskyldig person då går man inte tillbaka i historien och plockar fram vad som finns i arkiv och så. Så jag tycker att hon kan betraktas som oskyldig trots att hon hade kunnat ta reda på mer, om hon inte hade litat på sin pappa.
02/12 18:19 at 18:19
Man kunde kanske tro att hon var intresserad av sin egen mans historia, jag menar, hans pappa delade ju ut medaljer till Hermann Göring och deltog i hitlerjugends scoutläger…
02/12 20:03 at 20:03
Lasse Strömberg:
Jo, och det vet hon kanske. Har någon frågat henne om hon vet det förresten?
Dessutom ogillar jag Bibelns Guds påbud om att fädernas synder ska bäras och drabba avkomman intill tredje och fjärde led. Jag anser ju, och är övertygad om att även du anser det, att en person ska dömas enbart utifrån vad han/hon själv har gjort sig skyldig till. Nazism sitter ju inte i generna.
Jag tycker visserligen att kungahuset är otidsenligt och att vi inte borde hålla oss med ett sådant, men orsaken till att jag tycker det är ju inte vad föräldrarna till dagens kung och drottning har gjort utan det är åsikten att ämbeten inte ska ärvas och som ju förvisso gäller även många andra ämbeten och yrken, som professorer, som skådespelare, journalister, fabrikörer, bankmagnater etc.
02/12 21:42 at 21:42
Kerstin:
Givetvis kan man inte skuldbelägga barn för vad dera föräldrar gjort innan barnen ens fanns till.
Men man ska inte heller undvika att tala om vad ens föräldrar gjort som kan ha varit fel. Det viktiga är att inte sopa obehagligheter under mattan. Det ska man inte göra ens om det handlar om sina egna föräldrar, även om alla naturligtvis förstår att det är mänskligt att göra det.
När jag ville tala med min mamma om min morfars nazistsympatier hade hon väldigt svårt att tala om saken, jag fick dra fakta om honom ur henne. Det tog dessutom lång tid. Allt för lång tid, jag misstänker att mer fanns att få reda på som jag aldrig kommer att få.
03/12 00:21 at 00:21
Jag håller med dig Kerstin. Inte ens de som var vanliga soldater berättade om de eländiga saker som hände.
Min frus morfar var i kriget som soldat och berättade gärna om ”schlaraffenzeiten” i Frankrike. Om sina aktiviteter på östfronten och sin mångåriga fångenskap i Sovjet berättade han aldrig något om.
Jag tror inte ens hans fru eller barn ställde frågor om detta.
03/12 00:39 at 00:39
Lasse Strömberg.
Men det är väl här vi inte är riktigt överens. Dels tycker jag inte att någon är skyldig att berätta om sina föräldrars försyndelser, så där i allmänhet, dels tycker jag det är fullkomligt naturligt att lita på sina föräldrar. Säger de att de inte varit si eller så, då ska jag ju som barn har speciella skäl att tro att de ljuger och att ta reda om de talar sanningen.
Jag blir väldigt nyfiken nu dessutom. Hur kom det sig att du började fråga din mamma om din morfars förehavanden under 30-talet/kriget?
Larry:
Jo, det är mycket vanligt att människor undviker att tala om de hemskheter de har upplevt, i synnerhet om de har handlat om förnedring. Att berätta om hur man förnedrats är som att uppleva det igen, och förnedring är så vidrigt att uppleva att man inte vill tänka på det och på något sätt känner man sig utlämnad och förnedrad ännu en gång och av dem man berättar om det för. Därför tiger de flesta.
Väldigt många av de judar som överlevde koncentrationslägren har ju inte kunnat eller velat berätta för sina barn om hur det var. Det handlar då också ofta om att under förnedring av det här slaget beter man sig ofta själv på ett sätt som man inte är stolt över och som man skäms över, stjäl mat från andra, hjälper till att döda medfångar etc. för att själv överleva ett tag till, och det vill man inte heller tänka på och absolut inte berätta om. Man bara fortsätter att drömma sina hemska mardrömmar.
03/12 14:05 at 14:05
Kerstin:
Tja, väldigt enkelt, när jag började läsa om nazismen så blev jag nyfiken och frågade om hur det var i Malmö på den tiden och om de märkte av något. Jag fick i vissa fall undvikande svar och det gjorde mig nu ännu mer nyfiken, fler frågor osv osv, till slut tror jag mig ha fått fram sanningen. Men det tog många år.
18/01 17:43 at 17:43
[…] drottningen var i god tro när hon friskrev pappan från all skuld. Denna fråga har jag avhandlat här, där jag säger att det inte finns någon anledning att ta för givet att hon ljög medvetet. […]