Så är det dags att skriva några ord om varför sd gick framåt i årets val och varför det inte hade hjälpt, eller inte hjälper, att ”ta diskussion” med partiets företrädare:

Politikerna, både de borgerliga och socialdemokraterna, har varit nästan rörande överens om den ekonomiska politik som lett till den stora arbetslösheten och permanentat den, den politik som lett till avskedanden av flera hundra tusen från den offentliga sektorn, slitit ner mängder av personal och fått många människor att gå in i väggen. Det här vill inget av partierna föra ut till folket eftersom folket kunde tänkas bli purket om det fick den informationen.

Alltså ville inte Persson tala om arbetslösheten i årets val, vilket var hederligt av honom. Han vet att så fort arbetslösheten sjunker kommer riksbanken, som riksdagen gett frihet från politiskt inflytande och uppgiften att i första hand förhindra inflation, (som från det hållet alltid antas bero på höjda löner för vanligt folk, vilket är en sanning med modifikation) att höja räntan. När riksbanken höjer räntan minskar investeringarna och antalet som är beredda att låna för att utvidga sina företag etc. Därmed ökar arbetslösheten igen. Men trots allt vill inte socialdemokraterna att alla löntagare ska få det allt sämre och så hoppas Persson istället på ett Guds under för resten, att jobben kommer bara de rika blir rikare så att de investerar mer, vilket de senaste 15 åren visat inte blir fallet. (De rika spekulerar med pengarna istället och blåser småspararna på deras pengar.)

Alliansens idé är troligen en annan. Jag gissar att den tror att om man bara kan driva ner lönerna till en så låg nivå, stora grupper tjänar så dåligt att de inte kan efterfråga mer än det allra nödvändigaste för att inte svälta och frysa ihjäl, så kommer de inte med sin efterfrågan att bidra till att vi får inflation. Därför måste man, anser de, se till att lönerna för vanligt folk sänks radikalt, inte för de rika förstås, för de ska satsa sin pengar i aktier och konst och så där. I själva verket åstadkommer man det rakt motsatta, landet blir fattigare. (Men en liten grupp mycket rika kan leva mycket gott även om majoriteten av befolkningen far mycket illa och även om landet som helhet blir fattigare, ja de kan få det mycket bättre genom tillgång till billigt tjänstefolk).

Vad händer alltså, när många människor slås ut, många människor slits ner och många ungdomar inte ser någon framtid för sig? Jo vi får mer sociala problem – som ett brev på posten och mer missnöje över politiken.

Politiker över hela Västvärlden oroar sig just nu för den ”sociala oro” som blivit följden av den förda politiken, alltså risken för häftiga protester, att många fler rekryteras till kriminalitet etc. (Det försöker man fixa med total kontroll över befolkningen förstås och med att låsa in alla som öppet uttrycker sitt missnöje – på ett eller annat sätt. Begreppet ”terrorism” kan lätt utvidgas till att även gälla missnöjda icke-muslimska medborgare, det såg vi vid de s.k. Göteborgskravallerna.)

Så, för att väljarna inte ska förstå de här sambanden och hur politiken de senaste 15 åren har varit ensidigt inriktad på att ta från de sämre ställda och ge till dem som redan har ett överflöd, för att organisera fram en rejäl baklängesrevolution, en ordentlig omfördelning från de fattigare till de rikare (genom nedskärningar för vanligt folk och sänkta skatter till de rikare), så måste man slå blå dunster i ögonen på folk, få dem att tro att nationalekonomi är detsamma som företagsekonomi (vilket inte är fallet) eller som vilken vanlig familjeekonomi som helst: ”De vet ju alla att om plånboken är tom, inkomsterna minskar, då måste man dra ner på konsumtionen, utgifterna”.

Till slut, och när folk ser att det inte finns någon regering som löser de problem som uppstått, utanförskapet som inte minst drabbar invandrare men även mängder av sedan hedenhös svenskfödda personer, så har man serverat de högerextrema, de invandrarfientliga och de verkliga rasisterna den perfekta förklaringen: Om nu Sverige är så fattigt som politikerna säger, och så att vi måste spara och spara (nationen är i verkligheten rikare än någonsin i vår historia), så att ”vi” inte har råd att sköta om våra äldre på ett bra sätt, inte har råd att skapa goda levnadsförhållanden för alla, då finns det förstås bara en bra väg att gå, att kasta ut invandrarna. De invandrare som arbetar tar ju jobb som svenskar skulle kunna få istället. De invandrare som är arbetslösa kostar ju massor med pengar, och båda dessa problem slipper vi om vi kastar ut dem och då kan vi svenskar få det bättre. Då får vi pengar till att anställa folk i sjukvården och äldrevården, mer jobb till svenskar alltså, då får vi pengar att hjälpa barnen bättre i skolorna, då får vi pengar att bygga fler bostäder för – en helt logisk (men totalt felaktig) slutsats med tanke på den bild av nationens ekonomiska situation, som politiker under många år har målat upp för oss och fått många människor att tro på. (Ännu värre blir det troligen om folk förstår att just nu har staten överskott på pengar, som den kommer att betala ut till de rikaste genom skattesänkningar som är mest gynnsamma för denna grupp)
Lägger man så till att de drabbade oftast ger sig på andra drabbade, rånar och misshandlar mm, så är bilden komplett.

Så varsågoda politiker, ta diskussionen med sd, förklara för dem, och för resten av svenska folket, vad ni noga undvikit att förklara för oss hittills. Resultatet blir nog dessvärre att sd kommer att få ännu fler röster på grund av att väljarna, när eller om man förstår hur det hänger ihop, blir så förbannade att många fler röstar på sd av ren ilska på de etablerade partierna.

Hur socialdemokraterna än vänder sig idag har de ändan bak. De borgerliga däremot har ju alltid möjligheten att samverka med sd om partiet blir allt större. Konservativa partier världen över brukar ju inte tveka att liera sig med fascister.

Länk
Artikel av Dan Josefsson i ETC
Tidigare inlägg om saken 1
Tidigare inlägg om saken 2