Så var det när vi röstade om EU
I kampanjen före EU-omröstningen bedrev förstås alla ”goda krafter”, socialdemokraterna och de borgerliga partierna samt storföretagen, en effektiv propaganda för medlemskapet. Man hade en närmast obegränsad kampanjkassa och man lovande att:
– vi inte skulle förlora vår neutralitet, som vi väl i praktiken har förlorat redan, fast ingen vill tala om det för oss.
– vi inte skulle behöva ändra på vår restriktiva alkoholpolitik, fast det har vi förstås gjort, i och med de generösa införselreglerna, och med precis de ökande alkoholproblem som nej-sidan varnade för.
– vi inte skulle förlora vår offentlighetsprincip, vilket vi förstås gjort vad gäller frågor om EU:s politik, där för oss många mycket viktiga beslut tas – i ministerrådet. Och vi har inte rätt att få reda på vad våra representanter röstar för där – om de inte frivilligt berättar det för oss, men kan vi lita på dem? De kan ju rösta precis som de vill och säga något helt annat till oss väljare. Vi kan alltså aldrig rösta fram politiker som verkar för det vi väljare vill att de ska verka för i EU och inte heller avsätta politiker som agerar mot majoritetens vilja. Och EU-parlamentet är bara en förnissa över ett djupt odemokratiskt system. Den har ingen reell makt.
– vi inte skulle få en stadigt hög arbetslöshet, tvärtom skulle medlemskapet rädda oss från en sådan. Men när politikerna började anpassa svensk ekonomisk politik till EMU, som man gjorde genom att inrätta en oberoende riksbank, då spikade man hög arbetslöshet. Riksbanken har som första mål att hålla nere inflationen och det gör den med hjälp av räntorna. Så fort arbetslösheten sjunker under en viss nivå höjer man räntan varvid byggande och investeringar bromsas, för att få behålla ”jämnviktsarbetslösheten”.
Nu hotas också facken och den borgerliga alliansen går stenhårt in för att slutgiltigt krossa dem, ett konststycke som Margret Thatcher klarade av i Storbritanninen ex.
Tillägg: Nytt på Skandalkalendern