Igår var jag arg och skrev av mig min ilska (över att jag tyckte att jag fick min dag förstörd), det borde jag inte ha gjort tycker jag idag, när ilskan har lagt sig.

Det är visserligen fortfarande så att jag anser att en myckenhet av journalistik är usel, men dels finns det ju faktiskt verkligt god sådan också, dels är jag som bloggare, och även många andra sådana, inte så mycket bättre. Vi har fel ibland, vi tycker till om saker som vi inte har mycket djupa kunskaper om och vi, liksom massmedia snuttifierar, ofta just så illa att det vi skriver förvirrar mer än det informerar, precis som massmedia.

Den stora skillnaden dock, som är nog så viktig, är att journalister i våra större massmedia har en mycket stor makt och därmed ett betyligt större ansvar. De mer kända av oss bloggare (inte jag dock) kanske når något eller ett par tusental läsare varje vecka, medan radio- och TV-journalister, och journalister i de rikstäckande tidningarna, når miljoner och därmed har makten att skjuta politikerna framför sig.

Inte sällan skapar massmedia folkstormar kring något ämne (ibland på grund av lobbyism bakom kulisserna), ibland får de, genom sina förföljelser eller sin envetet upprepade kritik, bara politiker att tro att folk i allmänhet är väldigt upprörda över något. Detta får titt som oftast till effekt att politiker rusar stad och fattar oöverlagda beslut i sin iver att verka demokratiska, eller att tillfredsställa vad de uppfattar som arga och irriterade väljare. Detta gäller dock bara beslut som kostar tämligen lite och som i första hand drabbar enskilda individer. Om massmedia däremot, vilket är mer sällsynt idag än för 30 år sedan, angriper och skapar opinioner som går emot de ekonomiska eliterna, då faller politikerna inte lika lätt för massmediaskapade ”folkstormar”. I det fallet sätter de, tillsammans med dessa eliter, in stora ekonomiska resurser för att tysta ”folkstormen”, blidka eller oskadliggöra den, som i frågan om EU-medlemskapet ex. Men med massmediadrev i frågor som inte kostar så mycket, som att reglera det ena eller det andra, förbjuda någon struntsak eller tillåta något annat, att vidta åtgärder mot små grupper i samhället etc., är det en annan sak. Där är det ganska lätt för massmedia att driva fram politiska beslut.

För omkring 15 år sedan drev jag, tillsammans med två andra personer, upp en folkstorm mot ett förslag om totalt och absolut koppeltvång för alla hundar, ett lagförslag av det mindre väsentliga slaget alltså. Detta var före datorns och nätets tid, så det krävde en del arbetsinsatser och en viss framförhållning, men det lyckades (temporärt). Efter att lagförslaget hade tagits tillbaka, häpnade en av de tre i vår kampgrupp, och menade att hon inte hade haft en aning om att det var så pass lätt ändå att påverka politikerna och få igenom sin vilja i riksdagen. Nå, sade jag, det är det nog om frågan är tillräckligt ointressant och om det inte kostar något att efterkomma väljarnas, eller en grupp väljares önskemål, men försök att få stopp på kärnkraften, då kommer du att stöta på ordentlig patrull och stånga din panna blodig utan att det får någon effekt alls.

Idag har politiker utvecklat tekniken att aldrig inviga väljarna i de stora frågorna, som istället beslutas i all tysthet (som besluten om avregleringarna, om utfösäljning av statliga företag, om grundlagsändringar etc.). Att de kan göra så beror förstås på att massmedia inte tar upp dessa frågor. Om massmedias journalister är införstådda i denna politiska taktik, och tiger för att de är maskopi med politikerna och de regerande eliterna, eller om det beror på att journalister inte begriper vad de viktiga frågorna handlar om, vilka konsekvenser de verkligt viktiga lagändringarna kommer att få för folk, vet jag inte – det är en av de frågor jag ständigt grubblar över. Jag tänker exempelvis på hur förhållandevis tysta journalister har varit vad gäller avskaffandet av all personlig identitet, inför Bodströmlagarna, som en tidigare generations journalister troligen hade gjort allt den kunnat för att uppamma en folkstorm mot.