Dottern är som sagt fågelentusiast. Hon hade inte bara ett duvslag ute i ladugården utan även ett par skrattduvor. Det är sådana där små duvor som trollkarlar brukar trolla fram ur ärmar eller hattar, för att de är så lättdresserade. De finns i två varianter, dels helvita, dels ljust beiga med en mörk ring runt hasen.

De här duvorna bodde i en stor bur inomhus under vintern och fick vistas i en större voljär med ingång till ett rum i ladugården under sommarhalvåret. De var helt tama och de fick förstås ungar med jämna mellanrum, som dottern sålde till en zoo-affär i Göteborg vartefter. Föräldraparet ville nämligen inte veta av sin avkomma när den blivit vuxen.

Så hade vi en ung skrattduva en gång som trakasserades av föräldrarna, då det blivit dags för den att lämna föräldrahemmet, så vi blev tvungna att ta ut den ur buren till nästa tillfälle att frakta den till Göteborg. Den fick tills vidare flyga fritt i det som var vårt grovkök, där också duvburen stod på ett skrivbord invid väggen. Vi lade en tidning ovanpå buren där vi ställde mat- och vattenskålar till ungduvan. Upp till burtaket, där ungduvan hade sina matskålar, var det c:a 180 cm.

Eftersom vi inte litade på den honkatt vi också hade (inte samma katt som den på bilden i det tidigare inlägget, som var en hankatt), som inte var van vid tama lösflygande fåglar i huset, kom vi överens om att inte släppa in katten i det här rummet. Vi var förstås oroliga att katten skulle ta duvan om den fick en chans.

Så gick det någon vecka och en dag ropade min man på mig från grovköket: ”Kom Kerstin ska du få se något roligt” Jag gick in i grovköket och där, ovanpå buren, på tidningen som låg där till ungduvan och med duvans matskålar, låg honkatten hopkurad och vilade lugnt och avslappnat och tätt in till katten kurade ungduvan ihop sig, lika avslappnad som katten.

Därefter var vi inte oroliga för att katten skulle ta duvan och slutade att försöka hålla henne borta från grovköket.

Den här honkatten kom till oss när hon var sex veckor gammal, en svartvit väldigt liten halvangorakattunge. Vid den tiden hade dottern också ett antal marsvin, varav ett var ett långhårigt gråvitt sådant som just hade ungar. Kattungen, som inte var större än marsvinsmamman, adopterades direkt av marsvinshonan, och kattungen fann tydligen att marsvinen var goda adoptivsyskon för hon sov alltid i marsvinslådan tillsammans med marsvinsmamman och hennes tre ungar.

Tyvärr har jag inte foto av detta, men här är kattan, Stumpan, tillsammans med sina första kull ungar. Hon rörde aldrig ett marsvin, och heller aldrig någon av de fåglar vi härbärgerade inomhus, kunde vi alltså senare konstatera. Hon var en mycket speciell katta som blev 17 år gammal och en kattdam som jag fortfarande saknar, trots att vi har en mycket trevlig kattdam nu också.