Politik/ekonomi04/05 20:45
Det finns incitament och incitament
Det finns incitament och incitament.
Till bankerna säger man: Kör på, låna ut och dra hem vinster tills ni storknar och kraschar hela världsekonomin, då gottgörs ni med skattebetalarnas pengar.
Till vanligt folk säger man:
Om du blir sjuk eller arbetslös må 
ta dig.
Märklig värld vi lever i, med två sorters människor som reagerar på och kräver helt olika typer av incitament för att arbeta.
/Kerstin
05/05 08:57 at 08:57
Dygdetik är samhällets sanna moralfilosofi. Rätt och fel beror på person, straff eller belöning beroende på vem medborgaren är.
Filosofin sammanfattas kortast:
Handlingen är rätt om det handlande objektet är rik.
05/05 14:46 at 14:46
[…] Bloggat; HBT-sossen, Röda Berget, Rödgrön.se, Jinge, Eva-Lena, Motvallsbloggen […]
06/05 08:30 at 08:30
Det finns väl bara två incitament:
1) Att fattiga och arbetslösa måste få mindre pengar att röra sig med för att de ska göra sitt bästa.
2) Direktörer och rika måste få mer pengar i form av bonusar utöver sina höga löner annars gör de inte sitt bästa.
08/05 10:31 at 10:31
Det är ett sätt att se på det.
Ett annat sätt att se på det är att man skall få behålla det man tjänar i stor utsträckning och ta hand om sin familj, eller om man vill skänka pengarna dit man vill.
En bieffekt är att de som tjänar mycket pengar får behålla dom, och de som inte tjänar mkt pengar får inte lika mkt offentliga bidrag.
Att den som är utfattig skulle göra bättre ifrån sig med mindre pengar är ju inte rimligt. Däremot är det rätt rimligt att den som är ”fattig” troligare tar ett jobb om skillnaden mellan jobb och inte jobb blir större.
Vad jag menar med ”fattig” är att allting är relativt – och att skillnaden, tyvärr, inte alltid är så stor så det finns många som om inte direkt ”skippar” ett jobb, iaf inte ”nedlåter” sig till ett annat jobb än det dom vill ha eftersom skillnaden inte är så stor.
Det rimliga i politiken vore att utgångspunkten självklart skall vara att alla skall jobba så mkt man kan – men att om man inte KAN jobba så skall man få hjälp och rehabilitering så långt det går. Det betyder inte att alla kan ha heltidsjobb – man kan behöva varva lättare/mindre jobb med rehabilitering och viloperioder – och här är ju alliansens politik helt paradoxal !
Sen kommer det alltid finnas ett antal som är obotligt sjuka, det måste man som samhälle acceptera – här är det otroligt viktigt att man ger dessa personer vård och stöd, och det skall inte vara ngn byråkrat som bestämmer om dom får sjukpenning eller ej, eller hur länge, utan kontinuerliga läkarkontroller. Och litar inte staten på diagnosen så skall man naturligtvis få konsultera en annan specialist – en läkare – som träffar patienten, gärna mer än 5 minuter och absolut inte bara över telefon (vissa bedömningar man har hört om i dagsläget är ju skrämmande). Det är möjligt att en sådan kontroll kostar mer än vad man sparar (dvs de flesta är kanske faktiskt så sjuka som dom har diagnostiserats) – men det är viktigt för att få ett förtroende i systemet – och så jättemånga kan det ju inte handla om ?
Jag skrev det för ett par år sen och står fast vid det: Ett mer individualiserat omhändertagande men lite lösare ramar än de fyrkantiga byråkratramarna som finns idag, där jag gärna skulle se försäkringskassan, vården och arbetsförmedlingen under samma tak.
/K