Såg ett program i kunskapskanalen ikväll, om peak oil. Somliga menar att vi redan har passerat denna punkt och att det är mer än hög tid att börja förändra våra sätt att leva. Andra ställer sitt hopp till teknologin, som kommer att lösa alla problem. De är övertygade om att det finns obegränsade mängder olja nere i jorden, och att det bara handlar om att ta fram effektivare utvinningsmetoder, samt att dessa kommer att utvecklas.
Samtidigt fick vi höra i programmet att även prospekteringarna har avtagit eftersom man hittar så lite ny olja och det saknas finansiering för mer prospektering.
Så, vad väntar den dagen oljan blir dyrare, för det blir den givetvis ju mindre sådan som finns att tillgå. Det krävs egentligen inte så överdrivet stor fantasi för att förstå hur det kommer att se ut i en oljebristframtid och hur fruktansvärt det kommer att bli om vi inte ställer om innan dess eller om vi inte tvingar våra politiker att vidta rätt åtgärder. De kommer nämligen inte att göra det frivilligt och till en början kommer de sämre ställda i våra samhällen att bli ännu sämre ställda. Politikerna kommer med stor sannolikhet dessutom att föredra att starta krig om de minskande resurserna, ja de har redan gjort just det egentligen, och därmed slösa bort en massa olja på produktion av vapen och massdödande istället för att agera förnuftigt.
Det dystra är alltså att inga politiker är beredda att verkligen ställa om våra samhällen och våra produktionssätt, som man borde ha börjat göra redan på 70-talet när de första varningarna kom. Ännu dystrare är att den utveckling vi sett de senaste 30 åren går stick i stäv mot det som måste göras om det hela inte ska sluta i en total katastrof för hela mänskligheten.
Den globalisering som nyliberaler är så förtjusta i är i ljuset av det faktum att vi nått peak oil rena galenskapen.
1) Vi slösar ofantligt på den olja som finns kvar genom att vi håller på att frakta allting runt hela jorden. Ta bara en sådan sak som att man skickar runt slaktdjur och det kött dessa producerar mellan en mängd länder innan de kommer tillbaka till oss för konsumtion. Det kan knappast finnas värre slöseri med resurser. Varor ska produceras så energisnålt som möjligt och så nära konsumenten som möjligt.
2) Vi slösar otroligt med den olja vi har kvar genom att tillverka allsköns meningslösheter med och av den, varor och skräp som ingen behöver. Vi behöver inte ta hem all mat i plastpåsar. Vi behöver inte förpacka allting i krympplast (vem17 har bett om gurka i krympplast exempelvis?). Vi behöver inte tillverka en massa leksaker i plast. Ja listan över allt det vi inte behöver och definitivt inte borde tillverka av plast kan göras ofantligt lång.
3) Man flyttar just nu ut produktion från Europa och USA till Asien och dit där arbetskraften är som billigast. Sedan fraktar man varorna runt hela jorden för konsumtion. Med detta gör man två ting:
a) dels gör man sig av med produktionsresurserna i Europa och USA, förlorar industrierna, maskinerna etc
b) Dels förlorar man kompetens i Europa och USA, gör sig av med de kunskaper som krävs för att producera en massa varor. Så den dagen man inte längre kan tillverka våra konsumtionsvaror i Kina och frakta hit dem, finns det inga eller alldeles för få människor kvar här som kan ta över och producera dem nära konsumenterna.
Den galna globaliseringen
De globalisering som betraktas som så genial just nu, om man inte tänker längre än näsan räcker, är fullständigt förödande på lite sikt alltså, och inte på så speciellt lång sikt dessutom. De mest optimistiska talar om att vi har 30-40 år på oss innan oljan blir så dyr att man inte längre kan använda den som man gör idag och till dess hinner vi trolla fram något annat. Problemet är att det där andra inte låter sig trollas fram, det måste arbetas och planeras fram. För att få det där andra måste det satsas, måste resurserna styras i en helt annan riktning än nu och ingenting tyder på att den s.k. marknaden kommer att fixa den saken även om somliga teknikromantiker och nyliberala ekonomer tror det. Det räcker nämligen inte med tro här, det krävs att man ser sanningen i vitögat och det krävs agerande för att anpassa samhällena till en annan och helt annorlunda verklighet. Ingenting tyder på att våra styrande har detta klart för sig. Folk i allmänhet är troligen betydligt mer medvetna om det här än de styrande eliterna – som är de som förlorar mest på en omställning av samhället till ett lågenergisamhälle.
/Kerstin
Länkar:
- Dokument utirån: När oljan tar slut, Kunskapskanalen 7/4 (repris 9/4)
- Peak Oil News
- The End of Peak Oil Denial, Energy & Capital
- Peak Oil Crisis – the End of Cheap Oil. The Peaking Of Wolrd Oil Production
- Peak oil man shifts focus to peak price demand, Reuters
- What You Need to Know about Peak Oil, Omninerd
- faesta.The Foundation for the Economics of Sustanability, D. Korowicz
08/04 22:32 at 22:32
En av de galenskaper man började med redan ca 1920, då de första susningarna av billig olja dök upp, var att splittra upp våra samhällen på arbetsområden och bostadsområden. Medan städer sen gammalt är en lysande logistisk idé – att det ska vara nära till allt man behöver – trodde man sig kunna ersätta detta med billig olja.
Med påföljden att folk idag, istället för att gå till jobbet på max tio minuter som man gjorde förr, kan sitta i en bil och köra en timme. En och en.
Det är egentligen den största idiotin av alla, långt större än att frakta mat. Trots allt väger vi själva många gånger mer än den mat vi äter. Mycket riktigt slukar våra transporter av oss själva ca 30% av oljan medan mattransporterna svarar för 10%. Siffrorna är förstås mycket grova.
09/04 00:05 at 00:05
Jan Wiklund:
Håller fullständigt med dig. Men jag behöver bara gå tillbaka till min barndom, på fyriotalet, som hände sig inne i en stad, för att minnas hur arbetsplatser och bostadshus var blandade och hur människor endera gick eller cyklade till sina arbeten.
Min pappa cyklade, och kom hem till middag klockan tolv varje dag, och cyklade sedan tillbaka till sitt arbete för eftermiddagspasset exempelvis.
Det där ändrades egentligen inte radikalt förrän in på 60-talet då alltfler kunde köpa sig bilar och då man systematiskt började skilja på industriområden och bostadsområden. Ingen enda person pendlade en timme till jobbet på fyriotalet och det var inte heller så vanligt på 50-talet. Det var nog miljonprogrammet som definitivt skapade detta problem och det var kanske det värsta med detta program, inte det man brukar skälla på det för. Sedan blev det bara värre och värre.
Sedan skulle jag nog vilja säga att både det privata bilåkandet och fraktandet av varor kors och tvärs över världen är vanvett. För att inte tala om allt flygande.
Det var också så att vi som kämpade i miljörörelsen i början av 70-talet bl.a. protesterade mot att man inte byggde ut kollektivtrafiken istället för att satsa allt på privatbilismen och stora vägprojekt, för att inte tala om de stora köpcentra som man byggde utanför städerna (för så gjorde man ju i USA) som vi också var kritiska till. Vi ville ha kvar en levande stadsmiljö och inte ha de där sovstäderna avskilda från resten av samhället. Men, våra protester föll liksom hästskor till marken. Ingen var intresserad. Här var det bilismen som skulle gynnas, dvs. Volvo och SAAB.
09/04 13:53 at 13:53
Även kraven på kollektivtrafik är ju faktiskt bara ett krav på det minst dåliga. Även kollektivtrafik borde faktiskt vara onödigt utom i de allra största städerna. En stad på 50.000 invånare borde klara sig utmärkt till fots om den vore rimligt tät, dvs så tät som en 50.000-stad var för hundra år sen.
Jag vill också faktiskt insistera på att det var för 100 år sen som utvecklingen bröts, inte på 60-talet. För det var ca 1900 som det blev ortodoxi att påstå att staden var ond och att människor borde bo utanför staden, helst så långt bort som möjligt. Sen tog det visserligen 60 år innan detta blev villkoren för en majoritet.
Ortodoxin drevs framför allt på av en grupp välgörenhetsborgare, i Sverige organiserad i Centralförbundet för socialt arbete, och antar jag i andra länder av liknande organisationer. De oroade sig över arbetarklassens dåliga moral och föreställde sig att om den splittrades upp skulle man kunna ha bättre kontroll. Det här kan man läsa t.ex. hos Sten O. Karlsson: Arbetarfamiljen och det nya hemmet, Symposion Graduale 1993.
09/04 17:24 at 17:24
Tror du verkligen att våra kloka politiker skulle satsa ca 30 miljarder på ”förbifart Stockholm” om oljan var på väg att ta slut eller bli så dyr att vanligt folk inte har råd att köra bil på den nya fina vägen?
Se också Björnbrums film om flyget:
http://bjornbrum.blogspot.com/2010/04/varldsflyget-under-ett-dygn.html
09/04 18:22 at 18:22
Lasse Strömberg:
Nej, jag tror att regeringen och övriga politiker, möjligen med Mp undantaget, är teknikromantiker som dels tror att det finns hur mycket lönsam olja som helst, dels kommer att komma fram effektiv utvinningsteknologi. Det var länge sedan jag trodde att politiker förstod vad de gjorde på det här området, liksom på övriga miljöområden.
10/04 21:27 at 21:27
Det är tyvärr så att folk är beredda att tro på vilken idioti som helst så länge det är nödvändigt för att upprätthålla ett privilegium.
De styrande i dagens samhälle har sin position så till den grad knuten till en viss typ av exploatering som bl.a. förutsätter att det finns billig olja i oändlighet. Det krävs en nästan omöjlig visdom för att då inse att tillgången på olja inte kan växa för att hålla jämna steg med efterfrågan.
Märkligt nog tycks Pentagon inse att utvinningen toppar senast 2015, se http://www.fas.org/man/eprint/joe2010.pdf s 31 (tack, Cornucopia). Men deras intresse ligger kanske i mer krig om de knappare tillgångarna.
11/04 17:29 at 17:29
Jan Wiklund:
Visst är det märkligt – som om pengar kortsluter alla synapserna :-(.
13/04 16:49 at 16:49
Eller som George Orwell uttryckte det: pengar är en stoppning mellan en själv och verkligheten.