Några ord med anledning av diskussionerna på inläggen om Beatrice Asks uttalande om att man borde märka misstänkta sexbrottslingar.

En demokrati utmärks bl.a. av att det har ett rättssystem som vilar på vissa principer, som

1)   likhet inför lagen och

2)    att ingen ska dömas på blotta misstankar, att man är oskyldig tills dom fallit, samt

3)    att de misstänkta har rätten och möjligheten att försvara sig inför en rättrådig domstol.

Det var alltså den mycket viktiga principen, om att man är oskyldig tills man i domstol förklarats skyldig, som Beatrice Ask inte förstod att hon som justitieminister var skyldig att hävda och hålla på. Detta är, som jag skrivit nedan, anmärkningsvärt.

Men sedan:

Rättssystemet måste skiljas från de lagar som gäller och som ska följas av medborgarna i ett land. Länder kan ha tämligen olika lagar men ändå vara rättsstater därför att de hävdar de här principerna, för hur de lagar de har, ska upprätthållas.

Rättssystemet och de lagar som detta dömer utifrån måste också skiljas från de värderingar som människor har. Beatrice Asks värderingar, om hon är feminist eller antifeminist, liberal eller konservativ, tycker om jazz eller föredrar klassisk musik har ingenting med staten Sveriges rättsprinciper att göra. Vilken åsikt hon än har i de här frågorna får de inte, och behöver de inte påverka hennes inställning i frågan om hur misstänkta ska behandlas, såvida hon inte vill avskaffa rättsstaten (även i teorin).

Den som anser att vissa personer behöver eller ska man inte behandla i enlighet med de här rättsprinciperna uttrycker, medvetet eller av oförstånd, åsikten att Sverige inte ska vara en rättsstat. Avskaffar man de här rättsprinciperna, eller talar man för ett sådant avskaffande då talar man dessutom samtidigt för ett avskaffande av demokratin eftersom en demokrati ska hävda dessa principer för att just kunna kallas demokrati.

Än mindre har Beatrice Asks åsikt i den här saken något att göra med om någon politiker i ett annat parti har begått något lagbrott och den har heller inte något att göra med min (bloggarens) inställning till feminism, inställning till de politiska partierna eller till denne andre politiker som begått ett brott. Asks inställning i frågan om den rättsprincip vi diskuterar här kan inte ursäktas med att jag/bloggaren kanske skulle ha varit vänsteraktivist 1968 (vilket jag inte var), och hennes uttalande kan inte accepteras av den orsaken. Det är lika otäckt att tala för åsidosättande av dessa rättsprinciper vad jag än kan tycka eller tänka i någon annan fråga eller kan tänkas ha gjort i min ungdom och vad en annan politiker än kan ha tänkt, tyckt eller gjort.

Man kan heller inte, utan att börja tubba en hel del på rättsstatens grundläggande principer, hävda att radikalfeminism är lika illa som avskaffandet av de diskuterade rättsprinciperna, eller ruskigare.

Principen om likhet inför lagen ska inte blandas samman med jämlikhet, varmed brukar avses något slags rättvisa vad gäller möjligheten att få ta del av de resurser ett samhälle förfogar över. Den har heller inte något att göra med jämställdhet mellan könen. I fallen med jämlikhet och jämställdhet kan man ha olika åsikter och förespråka olika lagstiftning utan att för den skulle vilja åsidosätta principen om likhet inför lagen eller principen om att ingen ska anses skyldig förrän dom har fallit efter ett domstolsförfarande där den anklagade haft en chans att försvara sig. En feminist som föreslår en extra mansskatt må anses ha kommit med ett konstigt, tokigt eller icke acceptabelt förslag, men detta är ändå inte lika illa som att föreslå att en av de viktigaste rätts- och demokratiprinciperna bör sättas ur spel och det gör inte Asks förslag mer acceptabelt.

Detta om principerna för rättsstaten, som måste hävdas av varje regering i en demokrati. Praktiken är sedan, som så ofta, en helt annan femma. Men den är inte ämnet för den här bloggposten.

/Kerstin

Länkar:
- Beatrice Ask och rättssäkerheten, Motvallsbloggen 2o/3 2010
- Beatrice Ask ångrar sig, men till vad nytta? Motvallsbloggen 24/3 2010