Liberalismen som demokratisk självmordsstrategi
Det var en gång ett land bortom månen och stjärnorna som hade krigat mot många andra länder i sin omgivning, förlorat kriget och blivit förött. I landet fanns det en minoritetsgrupp, varav många var välbärgade och välutbildade medborgare, men som var illa sedd och baktalad sedan mer än tusen år.
Nu trädde det fram en liten mustaschprydd man som förklarade för landets folk att allt elände man nu drabbats av berodde på den här minoritetsgruppen, som, påstod han, hade förrått landet under kriget och förorsakat förlusten. Det var inte sant men många människor trodde honom för det visste ju egentligen redan att den här minoritetsgruppen bestod av usla själar vars förfäder han korsfäst deras guds son en gång.
Den lille mannen fick många anhängare, inte minst bland ungdomarna, eftersom de unga dels var hårt drabbade efter kriget och av arbetslöshet, dels var lättare att förföra med hjälp av propaganda och samlande åtgärder, i synnerhet som den mustaschprydde höjde ungdomen till skyarna och förespråkade känslan framför förnuftet.
Den lille mannen fick pengar från den rika överklassen och industrimännen i landet och dessutom hjälp av ett antal unga kriminella gangsters som gick ut på gatorna och misshandlade minoritetsbefolkningen, liksom andra som inte tyckte om den lille mustaschprydde mannen.
En hel tredjedel av befolkningen i landet trodde på den lille mustaschmannen och röstade in honom och hans anhängare i landets riksdag. Snart blev han utsedd till rikskansler. Nu rensade han upp i sina egna led, mördade konkurrenter där och tog första bästa chans att förbjuda alla andra politiska partier. Der Führer, som den lille mustaschprydde mannen började kalla sig, satte nu alla minoritetsgrupper i koncentrationsläger. Där hamnade också alla i landets övriga minoritetsgrupper, liksom alla politiska motståndare, de där som varit för yttrandefrihet och demokratiska principer exempelvis. För nu hade ju den lille mannen avskaffat demokratin, vilket hade varit hans syfte hela tiden.
Sagan om det här landet slutade sorgligt. Dels startade Führern ett storkrig igen dels började han avliva människor i industriell skala i sina koncentrationsläger. När landet till slut, och efter många många miljoner människors död, förlorade kriget, tog den lille mustaschprydde Führern livet av sig.
Sensmoral 1: Tro inte och rösta inte på små städade män som hetsar mot och demoniserar etniska minoriteter eller grupper med annan religion. De har inte demokratin som ideal även om de låtsas spela det demokratiska spelet. Mot fuskare förlorar man alltid. Det demokratiska spelet kan bara spelas med dem som erkänner demokratins spelregler.
Sensmoral 2: Liberalismen med sitt betonande av oförytterlig yttrandefrihet och sitt försvar även för dem som hetsar mot minoriteter, har det demokratiska självmordet inbyggt i sin ideologi.
14/02 10:47 at 10:47
Det här var nog ett av de mer förvirrade inlägg jag sett.
14/02 12:12 at 12:12
Anders Gradebring:
Det var ju synd att du blev förvirrad av mitt inlägg, och jag vet ju inte hur gammal du är. Du kanske inte var med i början av 90-talet så att du minns och du kanske inte vet tillräcklig mycket om vad som hände under 30-talet.
Det som diskuteras här är två ting som man också talade om i början av 90-talet när massmedia började släppa fram röster från rasister.
Dels påpekas att ingenting är så farligt för en demokrti som att man får allvarligare motsättningar mellan etniska grupper, och ingenting är enklare än att uppamma sådana i tider av arbetsöshet.
Dels tar jag upp frågan, om än indirekt, om vilken rätt en demokrati har att försvara sig mot hets av det slaget och mot krafter som vill destabilisera samhället och störta demokratin. Om liberaler menar att alla alltid ska få spy ur sig vilket hat som helst mot en annan etnisk grupp, så kan det leda till demokratins fall.
Ta en sådan Italien ex. där en politiker behärskar alla större TV-kanaler i landet, om han skulle önska det, skulle han kunna framkalla inbördeskrig i landet inom något år genom att hetsa människor mot varandra. Det var så det gick till i Jugoslavien, det var så det gick till i Rowanda, där det var kristna pastorer som hetsade till massmord.
För övrigt har man ingen anledning att skriva en sådan kommentar som din ovan, eftersom den egentligen är menad som angrepp på bloggaren. Om man inte förstår vad som menas med ett inlägg frågar man, eller så struntar man i inlägget. Man behöver inte skriva bara för att tala om att man anser at någon är förvirrad.
14/02 12:15 at 12:15
Jag blev också rätt förvirrad. Ett försök att skapa ordning i förvirringen:
Från ett idéhistoriskt perspektiv är det intressant, men i det allmänna medvetandet bortträngt faktum, att nazismen och socialismen har gemensamma rötter. I de stora börskrascherna i 1870-talets Europa blev stora mängder arbetare av med jobben, med stor fattigdom och lidande till följd. De personer som stod för kapitalet klarade sig dock över förväntan i kraschen, understödda av furstar och kejsare, vilket av förklarliga skäl skapade stor frustration bland de svältande massorna. Bankirer och andra kapitalägare var till stor del av judisk börd. Därför tog sig arbetarnas frustration åtminstone två vägar: Den ena baserad på kapitalisternas rastillhörighet, understödd av en månghundraårig antisemitism; den andra baserad på deras klasstillhörighet, baserad på Marx och Engels då nydanande tankar. Resultatet blev två ideologier som blev arga fiender för att de tävlade om samma väljarbas – men, som sagt, med gemensamma rötter och många gemensamma lösningar för att skapa trygghet för sin väljarbas: Den starka staten, trygghetssystemen och inte minst den återkommande dikotomiska retoriken där den egna klassen/rasen var de goda medan de som inte tillhör de egna står för ondskan och eländet.
Jag tror aldrig att man kommer att kunna förstå Nazismen om man inte begriper att de var ett ”underdog-parti”. Deras ideologi formades inte som maktens ondska, utan som den svages och kränktes rättmäktiga(?) men felriktade vrede.
Den enda slutsats jag kan dra av denna del av historien – och det framgår även rätt tydligt av din egen beskrivning ovan – är att det är när makthavarna vill inskränka yttrandefriheten, hur lovvärt syftet än kan te sig ur samtidens ögon, som det är fara å färde. Lovvärda syften att inskränka människors frihet finns nämligen alltid – det är erfarenheterna av att göra det som förskräcker.
14/02 16:49 at 16:49
Simon:
Det är ju ledsamt att du inte förmår se dilemmat som finns inbyggt i liberalismens princip om oförytterlig yttrandefrihet, i synnerhet när denna princip kombineras med rätten till privat ägande och den blinda tron på marknadskrafterna.
14/02 17:30 at 17:30
Det är väl i allmänhet ditt heliga krig mot liberalismen som förvånar mig. Det spelar ingen roll vad du kritiserar, på något sätt lyckas du alltid dra in liberalismen i byken. Jag tycker också att din människosyn är ledsam. Som många andra på vänsterkanten utgår du från att människor inte kan klara sig själva utan måste tas om hand av kollektivet (som i 99% av fallen resulterar i en liten maktelit i slutändan). Jag var själv aktiv i ung vänster i början av 90-talet så, jo, jag var med då. Sedan dess har jag insett att tvång, kollektivism och ”vi vet bättre”-mentalitet inte är kompatibelt med hur människan är funtad. Tyvärr är detta något som vänstern i sverige ännu inte har insett, de har kvar en mentalitet som som utgångspunkt tycker att människor behöver hjälp och att det är synd om dem, människor måste alltid kontrolleras, istället för att se det tvärtom. Alla människor är fria och kan klara sig själva. De få som inte kan det skall naturligtvis få hjälp. Men det är inte det som skall vara utgångsläget.
Att börja stoppa in liberalismen i en argumentation kring nazismen blir ju bara absurt. Nazismen har oerhört många fler kopplingar med socialismen än vad man möjligtvis kan krama fram kopplat till liberalism.
Sedan också, ett annat viktigt påpekande, som tål att upprepas, då många också missar detta.
Liberalism är INTE anarki.
Frihet ur en liberal synvinkel innebär inte total frihet att göra vad man vill. Inskränkningen säger att man inte får skada andra. Alltså skulle nazismen inte få föra fram sitt hatbudskap i ett liberalt samhälle, det skulle strida mot lagen, precis som det också strider mot lagen i sverige.
14/02 18:04 at 18:04
Kerstin –
Jag ser definitivt dilemmat: Skall man tillåta någon som är mot exempelvis yttrandefrihet att själv använda sig av denna frihet i avsikt att ta bort friheten för andra.
Jag ser bara inte att man egentligen kan hantera saken framgångsrikt på något annat sätt än genom väldigt långt gående yttrandefrihet som sedan balanseras med en rätt för enskilda få yttrandet prövat i efterhand om de uppfattar sig beljugna eller på annat sätt kränkta.
14/02 20:18 at 20:18
Simon:
Bra Simon, du har förstått problemet. Dessvärre tror jag därmed inte att du riktigt vill inse dilemmats betydelse och det dystra i detta emellertid.
Man hanterade nämligen inte saken speciellt framgångrikt i tjugotalets Tyskland, trots att det fanns både socialdemokrater, kommunister och liberaler som försökte tala om vad för slags herre Hitler var och vad han stod för och trots att man hade både yttrandefrihet, flerpartisystem, kapitalism och en hel del frihandel.
Titt som oftast låter sig verkligheten inte hanteras så där behändigt som ideologierna och deras mer enögda förespråkare förställer sig, och det gäller varenda ideologi dessvärre. Tro är en sak, verkligheten är en annan, Inte sällan krockar de två med mycket dystra konsekvenser som resultat.
Anders Gardebring:
Du har endera inte läst mitt inlägg eller så har du inte förstått det, inte ens sedan jag försökt förklara vad det handlar om i en efterföljande kommentar. Mitt inlägg handlar inte att förfölja liberalismen, det handlar om ett försök att seriöst diskutera ett problem, en paradox, ett dilemma inom ideologin.
Jag har vidare inte skrivit att liberalism har något att göra med nazism, tvärtom skriver jag att nazismen ”oskadliggjorde” liberalism såväl som socialism – för en period.
Vad gäller sakfrågan som du tar upp i din senaste kommentar (och som inte har med mitt inlägg att göra, som borde ha gjort att jag strök kommentaren enligt reglerna för kommentarer på Motvallsbloggen), så kan jag bara säga att det är liberalismen och socialismen som har samma rötter, nämligen viljan att frigöra de förtryckta i samhället. LIberalismen föddes i, eller resulterade i en revolution där många huvuden rullade, kungars och adelsmäns, och dessutom har liberaler och demokratiska socialister stått sida vid sida på barrikaderna, för demokrati, för föreningsfrihet, yttrandefrihet, för allmän och lika rösträtt, för kvinnlig rösträtt och också för en hel del av de sociala reformer som genomförts under 1900-talet.
15/02 00:22 at 00:22
Det var primärt din rubrik som gjorde mig upprörd. Det är ganska tydligt där varåt du riktar din udd. Jag håller med om att mitt första inlägg var osakligt och jag redovisade inte VARFÖR jag fan det förvirrat, något jag gjorde senare under dagen. Jag blev väl, lite förbannad helt enkelt
På det stora hela vill väl liberalismen och socialismen på vissa plan samma sak, dock ser liberalismen och socialismen olika på individualism och kollektivism.
15/02 00:23 at 00:23
..jag *fann* det förvirrat skulle det stå.
15/02 00:52 at 00:52
Simon j, du är rätt ute skulle jag hävda. Yttrandefriheten måste få gälla så länge man inte hotar andra människor till liv och hälsa. Något annat är helt enkelt oacceptabelt i en demokrati. Ja, precis som Kerstin säger så inträffade nazismen. Men jag är fullständigt övertygad om att begränsad yttrandefrihet eller inte hade gjort marginell skillnad, det troligaste är väl att nazismen hade vuxit till sig snabbare om yttrandefriheten varit begränsad, rörelser som känner sig hotade och undertryckta får ofta extra kraft utifrån detta. Det är också ännu en tråkig aspekt på nedstängningen av sverigedemokraternas sida. Jag tycker att de står för en mycket otrevlig, konservativ och människofientlig politik. Men nu har de fått vatten på sin kvarn på grund av ännu ett i raden av ogenomtänkta och regelvidriga/olagliga ageranden från Personregimen.
Kerstin, jag förstår din frågeställning, och jag ser också problemet, jag kan dock inte se hur det skulle motivera censur. Censuren gör nämligen bara saken värre.
15/02 00:57 at 00:57
Ett tillägg. Yttrandefriheten måste få gälla så länge man inte DIREKT hotar människor till liv och hälsa. Man kan ju exempelvis hävda att SD hotar människor till liv och hälsa eftersom människor blir upprörda över teckningarna och bestämmer sig för att bränna ner ambassader (eller i alla fall att regimer använder det som ursäkt för att piska upp stämningen hos sin befolkning). Men person A kan aldrig hållas ansvarig för vad person B gör för att person B inte gillade vad person A sade. I så fall blir det inte mycket till yttrandefrihet kvar.
15/02 02:30 at 02:30
Anders Gardebring:
Nu börjar du närma dig en seriös diskussion och då ska jag svara dig seriöst:
Jo, jag önskar också att absolut yttrandefrihet fungerade som idealet säger. Dessvärre har min erfarenhet lärt mig att så inte är fallet och att tryckfrihet är något annat än yttrandefrihet, samt att det är det tryckta ordet som påverkar människor mest, statistiskt sett, och att detta aldrig varit var mans frihet.
Låt oss bara titta på vår svenska historia härvidlag: Under 60-talet, och vår första strukturrationalisering sedan kriget, då många människor hotades av uppsägning och arbetslöshet, tilltog främlingsfientligheten i Sverige.
Nu hade de flesta som då dominerade massmedia och den offentliga debatten, trettiotalets antisemitism i gott minne, så massmedia gick ut i en samlad kampanj för att stoppa denna tilltagande främlings/invandrarfientligheten (som då handlade om finländare, jugoslaver och gerker i huvudsak). Man kom mer eller mindre överens om två ting, att aldrig skriva ut brottslingars nationalitet och att framställa invandrare i så god dager som möjligt. Dessutom skulle man inte släppa fram invandrarfientliga insänder ex.
Mellan åren 1967 och 1987 gjorde man tre undersökningar om svenska folkets inställning till invandrare och flyktingar och i samtliga dessa undersökningar minskade invandrarfientligheten för var gång (jag var med och intresserad av de här frågorna redan från början av 60-talet).
I början av 70-talet införde man reglerad invandring, i huvudsak för att invandrare inte skulle ta arbetstillfällen från svenskar. Under 70-talet kom det i princip bara politiska flyktingar till Sverige, från Chile och Argentina mest, som hade förfärliga diktaturer då. Massmedia rapporterade stort om de hemskheter som flyktingarna flydde ifrån, tortyr mm. och viljan att hjälpa och ta emot flyktingar i Sverige ökade under den tiden.
Efter1989 ändrades massmedias sätt att skriva om invandrare och i början av 90-talet hade massmedia övergått till en regelrätt svartmålning av inanvandrare och flyktingar. Nu började allvarliga attentat mot flyktingar (1989), misshandel, mord (ex. lasermannen), attacker mot flyktingförläggningar et.c. och alltfler människor började bli kritiska till flyktingpoltiken. Varenda vecka i början av 1990-talet matades vi med information i massmedia om hur flyktingar ”strömmade och vällde in i landet” och hur mycket de kostade oss och inte ett ord om att de allra flesta utvisades så småningom. Så kom den borgerliga regeringens famösa valutaförsvar 1991 och arbetslösheten sköt i höjden och blev lika stor som under 30-talet.
Nu kunde man för första gången sedan 1967 uppmäta tilltagande invandrarfientlighet i attitydundersökningar, nynazister kände att de fick vind i seglen och hade utvecklingen med sig. De aktiverades och blev alltmer effektiva att värva framför allt yngre medlemmar.
Alltså, det massmedia skriver om det vet människor om och det tycker de något om. Det massmedia beskriver som problem, det uppfattar människor i allmänhet som problem. Det massmedia inte talar om tänker inte människor, med få undantag, på.
Idag ökar hetsen mot invandrare igen, framför allt mot muslimer, som gjorts till vår nya huvudfiende efter Sovjets fall. Detta är, enligt min uppfattning, en farlig utveckling och jag tror inte, med min erfarenhet och mina kunskaper om området, att mer hets mot invandrare är demokratibefrämjande, tvärtom är jag livrädd för sådant, med tanke på vad som kan hända i förlängningen av detta.
Och som sagt, total yttrandefrihet och tryckfrihet låter väldigt fint, men tyvärr tror jag inte att det i alla lägen är gott, framför allt för att så många aldrig har denna frihet, och framför allt som det alltid är de penningstarka som kan starta tidningar och mycket systematiskt påverka människor.
Jyllandsposten har en historia av hetsande mot invandrare och tidningen har lyckats få alldeles för många människor i Danmark med sig och det finner jag väldigt oroande.
Jag vet inte om jag med detta lyckas få dig att förstå vad jag talar om och menar, och hur det fungerar – i verkligheten, men jag kan ju alltid hoppas.
Vi är egentligen helt överens vad gäller idealen, men inte vad gäller möjligheten att förverkliga dessa ideal fullt ut.
15/02 08:22 at 08:22
Jodå. Jag förstår vad du menar. Dock drar jag nog inte samma slutsatser som dig. Själv tror jag som sagt att en öppen diskussion är bättre än att lägga locket på. Speciellt i dagens internationella samhälle med hundratals tv-kanaler, internet och andra media. Censur och mediakontroll är egentligen idag en hypotetisk diskussion, det är en omöjlighet om man inte samtidigt vill ha ett väldigt hårt kontrollerat samhälle. Man kan säga att det enda sättet att idag kontrollera media i någon större utsträckning är att införa Bodströmsamhället och dessutom dra det en bit till.
Sedan skriver du om att människor är kritiska mot flyktingpolitiken som något som främjar främlingsfientlighet. Sanningen är väl snarare den att man är främlingsfientlig om man INTE är kritisk mot den. Socialdemokratins politik diskriminerar och slår systematiskt ut invandrare, något som är en direkt orsak till mycket av den främlingsfientlighet vi har i Sverige, då utslagning och diskriminering leder till sämre villkor för invandrare än för svenskar, vilket leder till frustration, brottslighet och annat.
Sverige är alldeles för dåliga på att hantera det, vilket leder till hög arbetslöshet och i allmänhet dåliga förhållanden i många ”invandrarområden”. Själv förspråkar jag mer invandring än vi har idag, det behövs med tanke på hur befolkningskurvan ser ut i Sverige idag, men vi måste se till att människor som kommer hit slipper bli diskriminerade och utslagna. Att skeppa iväg människor till ett nedgånget miljonprogramsområde och låta dem sitta där i några år i väntan på asylbeslut är inte speciellt lyckat.
Folkpartiet har tidigare haft en del smått intressanta förslag kring detta, tyvärr har de idag börjat slira snett, speciellt Rojas verklighetsfrånvända, och rasistiska, babblande.
15/02 14:11 at 14:11
Struken: Kommentaren handlade inte om inlägget.
15/02 15:38 at 15:38
Kerstin, du kan väl inte på allvar mena att den rädsla och negativa syn på muslimer som nog har ökat enbart skulle bero på att muslimer svartmålas i media?
Vi kan väl inte blunda för att det sker en muslimsk väckelse världen runt och att vissa fraktioner med islam som ursäkt tillgriper helt oacceptabla metoder. Självmordsbombningar, demonstrationer som slutar i våld är ju en sida, men människors privatliv påverkas också. Ensklida personer hotas med dödstraff, flickor i våra skolor utsätts för påtryckningar att skyla sig och att leva mer ”muslimskt”.
För mig som är liberal är det här ett otroligt svårt dilemma. I början när det restes krav på att få bygga moskéer här i landet var jag självklart för det (och jag anser förstår fortfarande att det är en rättighet), men vad ska vi göra när det framkommer att Saudiarabien bekostar församlingsverksamhet och byggen i ett försök att stärka en mycket extrem fraktion av islam.
Jag tycker det här är mycket svårt, precis som diskussionen om yttrandefrihetens gränser.
Just nu är jag rådvill!
15/02 16:01 at 16:01
Majsan skriver:
Kerstin, du kan väl inte på allvar mena att den rädsla och negativa syn på muslimer som nog har ökat enbart skulle bero på att muslimer svartmålas i media?
Jo Majsan, precis det menar jag. Om konfliken i Mellersta Östern beskrevs på ett annat sätt än som sker, som Västvärldens obefogade ockupation och förtryck av människor som bor där, och som invånarnas där rättmätiga försvar gentemot förtryck och ockupation, skulle människor i Väst ha en helt annat uppfattning om muslimer. Så förtvivlat enkelt och förfärligt dystert är det.
15/02 18:03 at 18:03
Kerstin –
Du ser inte att en god del ansvar för utvecklingen i arabvärlden skulle kunna ligga även på de allt annat än demokratiska och toleranta makthavare som florerar där? Att vi i väst – politiker, kapitalister och medborgare – har ett delansvar, historiskt och nutida, är uppenbart i mina ögon. Men att hävda att detta totalt överskuggar det som finns lokalt på nationell och religiös nivå känns väl omyndigförklarande och konspiratoriskt.
15/02 19:51 at 19:51
Simon:
Och diktatorerna i Mellersta Östern och Främre Asien har hållits under armarna av Väst, om de inte varit direkt tillsatta av Västmakterna. Se ex. på de intima ekonomiska kontakterna mellan familjen Bush och diktaturen i Saudiarabien, eller se på shahen i Iran, som sattes dit av USA etc. etc.
Hur det skulle sett ut i området utan Västmakternas inblandning och överförmyndarskap kan vi av förklarliga skäl inte veta något om.
För övrigt är vi nu ganska långt från ämnet för detta inlägg (se reglerna för kommentarer på bloggen, överst i kategorier)
16/02 11:05 at 11:05
Du är klok du Kerstin!
Och tack för redogörelsen av hur media på 60- och 70-talet reglerade sej själva.
Men det skapar en paradox för mej. Är inte då media en sorts upplyst elit? Som anser sej vara smartare än folket? Jag är emot elitism, och tänker att det här är en förbaskat svår nöt…
Det som jag kan se som alternativ är att folket måste vara upplyst – och det är det som borde vara medias roll – upplysning. Men är då media elitistiskt? Som att journalister måste ”veta bättre”?
Om media istället inte sorterar bort det som är ”sämre” – utan tar med det och bemöter det – kanske från minst ett par olika vinklar – jag kan faktiskt se att den intentionen finns, trots allt… men det skulle kunna bli oerhört mycket text, svårgreppbart.
I vilket fall som helst så tjänar inte jakten på läsare, som ursäktar idiotiska löpsedlar, något annat än dumheten. Att pengar får vara med och styra i hur saker framställs i media är nog den mest fördummande faktorn idag, som jag ser det.
16/02 13:57 at 13:57
Petra skriver:
Men det skapar en paradox för mej. Är inte då media en sorts upplyst elit? Som anser sej vara smartare än folket? Jag är emot elitism, och….
Visst, du har helt rätt, det här är ett problem/ett dilemma och elitism är ju inte roligt och det vill vi inte ha. Men livet kanske är en enda lång räcka dilemman och överväganden. Verkligheten är kanske inte ett idealtillstånd. Och det allra värsta är väl att massmediafolket inte är smartare än folket heller. Det hade nog sin historiska förklaring att man gjorde som man gjorde då.
Den gången, på 60-talet, handlade det om en konsensus inom hela det ledande politiska och- kulturetablissemanget, massmediafolket inräknat. Det var helt enkelt inte ”politiskt korrekt” på den tiden att anse att människor i andra etniska grupper var sämre eller att hetsa mot sådana. Man visste att det handlade om att aldrig hetsa mot etniska minoriteter, och att ”yttrandefrihet”, (hur bra sådan än är för det mesta och kan vara om den inte används okunnigt eller illvilligt,) inte förhindrade förintelsen.
16/02 15:46 at 15:46
Kerstin:
Mmm… Jag tänker också – att det då inte var ”politiskt korrekt” att tala nedvärderande om olika grupper – gjorde också att man inte belyste de problem som fanns – och det gav en grogrund till Ny Demokrati. Om man sopar problem under mattan så dyker de upp i förvrängd version. Det är också farligt att ha en konsensus om tystnad.
Därför tänker jag att det finns något positivt med att diskussionerna går höga idag. De flesta vinklar belyses, om man letar runt lite.
Det finns en poäng med att inte låta våld styra orden (lika lite som pengar), därför att om vi ger efter för vissa påtryckningar – vilka påtryckningar ger vi efter för imorgon?
Jag tänker att de som uppmanar till våld gärna förlägger syndabocken någonannanstans än där orsaken hör hemma. Tyvärr fungerar sådan propaganda. Att ensidigt vara emot allt våld, som jag är, hindrar inte för mej att se det som berättigat med kritik. Islam är lika oheligt som kristendomen – när det uppmanas till våld. I den frågan är vissa religionsutövare i båda läger lika så goda kålsupare.
Jag håller alltså med många liberaler i sak – att våldsamma/kränkande religionsutövare bör kritiseras – och att uppmaningar till våld mot religionsutövare är inte OK.
Problem uppstår när man blandar ihop alla som är troende med vissa utövare – när man svartmålar en hel grupp på grund av vissa. Som att alla troende amerikaner skulle stå bakom G W Bush.
Det är svårt att ge någorlunda balanserad kritik, jag tror i alla sammanhang, det urartar lika lätt som i vilket familjegräl som helst. De flesta reagerar med att ta kritik personligt – som ett personangrepp – även när det är menat som kritik mot ett visst handlande. Det är ett klart handikapp när man försöker sej på en dialog.
Människor identifierar sej gärna i en grupp – familj, klan, klass eller något annat ”vi” – och tar då ibland kritik mot en annan person i gruppen som personlig kritik. Det är en del av psykologin bakom problematiken.
Nu vill jag gå ett snäpp djupare… Att säga att vi väst har skuld i mellanösternfrågan (vilket i mina ögon är korrekt) – och därför har ett sorts moraliskt ansvar (det ansvaret har alla, alltid) – som sträcker sej så långt att vi inte bör kritisera islam… där går det för långt…
Det finns en religion som det är tabu att kritisera p.g.a ovanstående lille mustaschprydde man. Orsaken är samma inkonsekventa tankekullerbytta som ovanstående i frågan om muslimer. Det verkligen inkonsekventa är att många av de som manar till tryckfrihet å det livligaste idag – samtidigt fördömer kritik emot medlemmar ur denna tidigare förtryckta folkgrupp. Där finns en tydlig och blind fläck.
Nej, tidigare förtryck i historien/nutiden får aldrig ursäkta mer förtryck. Ingen som varit utsatt för övergrepp bör få ”carte blanche” för att få göra vad som helst. Det är en synnerligen dålig och farlig sida hos ”skuldkänslan” när man delar ut carte blanche till drabbade.
Det är där skon klämmer i mina ögon i hela mellanösternfrågan.
16/02 17:53 at 17:53
Petra: Det mesta som du skriver här är klokt och jag har ingenting att invända mot det.
Men, på en punkt håller jag inte med: Det var inte så under 80-talet, att invandrare blev ett problem och därför började alltfler människor reagera mot invandrare och då var man tvungen att ta upp och diskutera problemet. Det var istället så att massmedia, plösligt började ta upp och beskriva invandrarpolitiken, såväl som invandrare, som ett samhällsproblem, och plötsligt ansåg fler och fler svenskar att de var ett sådant.
Det är dessutom helt fel att skylla på Ny Demokrati, som man gärna gör idag, för partiet ifråga skapade inte den tilltagande invandrarfientligheten, det hoppade istället på en redan massmediaskapad trend och exploaterade den ytterligare och för sina smutsiga syften.
Invandrarfientligheten ökade från början av 90-talet, trots att människor i en undersökning 1993 menade att de inte själva hade några dåliga erfarenheter av invandrare.
Nehej, och varifrån fick man då idén att invandrare var ett problem och att vi inte skulle ha sådana i landet, att man skulle ”ta i med hårdare tag mot dem”, inte ta emot flyktingar etc? Inte från sin egna erfarenheter eller från sina egna djuppsyklogiska skikt, utan från massmedia. Regeln, att invandrare var ett probem, serverades man av massmedia. De trevliga invandrare som man själv kände var, antog många tydligen, undantagen som bekräftade regeln.
Det är ju klart att jag också skulle önska att absolut yttrandefrihet och total pulicerandefrihet skulle fungera problemfritt,konstig vore jag ju annars, och att jag också önskar att varenda människa vore klart tänkande, allkunnig och humanitär, hade hög moral och djup insikt om allting. Det är bara det att de flesta av oss inte är sådana, ingen är perfekt och ingen kan och förstår allt. Vore det så skulle vi inte behöva några lagar, exempelvis mot stöld, mord, förtal etc.
Frågan är alltså vilka lagar vi behöver för skyddande av de flesta medborgarna i samhället, frågan är vilka områden som är så känsliga att man kanske bör eller måste sätta in begränsande lagstiftning, för utan sådan kan inget samhälle fungera drägligt.
Liberaler som gärna hävdar absolut yttrandefrihet och gärna talar om frihet som något absolut och som kan existera, har sällan något att invända mot lagar mot stöld och mord, för där har de regeln att man inte får skada andra. Men däremot anser åtminstone ganska många av dem att man ska kunna få skada andra med hjälp av förtal, hetsande etc. eftersom endast den som utför ett illdåd kan vara skyldig, alltså den som inspireras av sådant hetsande till att misshandla och mörda ex. Detta uppfattar jag som en dubbelmoral eller oförmåga att förstå vad det handlar om.
För det första räknar man bort de psykiska lidanden man förorsakar somliga människor med sådant förtal.
För det andra frånkänner man med den argumentationen nästan alla våra värsta diktatorer allt ansvar. Det var inte Hitler själv som gasade ihjäl folk, alltså var han oskyldig, det var inte Stalin som personligen mördade motståndare, det var inte Milosevic som själv sköt folk, det är inte Bush som själv torterar etc.
Det blir också absurt.
16/02 20:03 at 20:03
Du har en poäng där Kerstin, jag kan inte säga emot dej…
16/02 23:38 at 23:38
Petra:
Och du har flera verkliga poänger i din tidigare kommentar
17/02 01:09 at 01:09
Mmhmm… jag fann denna länk till Flamman via Jinge:
Liberala monstertruckar av Åsa Linderborg
Jag håller med Åsa, både om Ordfront och om yttrandefriheten…
17/02 01:33 at 01:33
Petra:
.
Tack för länken. Det var förstås en mycket bra artikel av Åsa Linderborg, som alla hennes artiklar. Hon har ju onekligen många mycket bra argument ´för yttrandefriheten.
Eftersom vi kommer lite på kollissionskurs, åtminstone i ena kanten, hon och jag, i den här frågan, får jag läsa igenom artikeln någon eller några gånger till – och tänka vidare på frågan
17/02 13:18 at 13:18
Hej Petra:
Har funderat lite vidare på Linderborgs artikel nu, och vad gäller Ordfronthistorierna så håller jag med henne, det var illa med Ordfronts pudlar och tydligen ganska illa med det som hände med redaktionen och det som skrevs i dessa artiklar var inte skäl att bete sig som man gjorde. Där handlade det om att vika sig för kritiken i andra media på ett ynkligt sätt , och om en självcensur i efterhand som man inte borde ha gjort.
Sedan hade hon ju intressanta påpekanden om vad somliga liberaler anser att man inte ska få säga eller tycka, att en del på den kanten inte har något emot att man inskränker friheten att tala, men om andra ting, som ju du Petra också var inne på i ditt tidigare inlägg.
Men jag tror fortfarande att det kan vara befogat med lagar mot hets mot folkgrupper och med ingripanden mot sådant hetsande. Det är nog ingen tvekan om att den tilltagande främlingsfientligheten i Danmark delvis har att göra med massmedias behandling av ämnet där. Och jag är övertygad om att fientligheter mellan olika etniska och/eller religiösa grupper i ett samhälle, är både farligt för demokratin och bidrar till att skapa eländen för många männskor.
Främlingsfientliga partier, som får en chans och som alltid går framåt i samband med hetsande av det slaget, inskränker på alla människors frihet i ett land i slutänden, och de driver dessvärre även de andra partierna allt längre ut i främlingsfientlighetens träsk. Det har vi också sett i Danmark, och vi såg de tendenserna även här i början av 90-talet, ja vi ser det nu också, inte minst med folkpartiets röstfiskande i grumliga vatten.
Så frågan är väl den jag diskuterat hela tiden, vad som är farligast för friheten och för demokratin, mer främlingsfientlighet eller inskränkningar i rätten att uppmana till sådan.