Klart att medierna har hetsat mot flyktingar och invandrare
Idag tog programmet Medierna upp medias främlingsfientlighetsbefrämjande skriverier de senaste 20 åren, och framför allt i början av 90-talet. På söndag kommer dessutom ett program på TV4 där Gustav Fridolin anklagar medierna för att sprida rasistiska budskap. Medieförespråkare förnekar detta förstås, enligt Svt:s förhandsanmälan av programmet. Fridolin har helt rätt dock.
Det har visserligen inte varit vanligt de senaste åren att man direkt gett spridning åt rent rasistiska budskap, men när media, i slutet av 80-talet och början av 90-talet, började beskriva flyktingar och invandrare som ett stort problem, då gav man också rena rasister möjlighet att framträda i radion och uttrycka sina åsikter – utan att någon påvisade felaktigheterna i deras påståenden, något vi inte sett i min livstid. Jag trodde nästan inte vad jag hörde.
När SR kritiserades för detta, försvarade sig journalister med att ”vi rapporterar ju bara som det är, så här tycker folk”. Det tyckte dessvärre fler och fler människor från 1989 och framåt, men huvudskälet till att sådana här åsikter spred sig var just medias skriverier och radions och TV:s invandrarhetsande program och att få journalister gjorde något för att påvisa hur fel många av dem som kritiserade flyktingarna hade, att de bara uttryckte fördomar. Journalisterna förmådde inte se skillnaden mellan människors åsikter om verkligheten och verkligheten själv. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att den rådande relativistiska kunskapsteorin säger att det inte finns någon sanning, att allt bara är ”berättelser” och att vars och ens enskilda sanning (läs ”föreställningar”) är lika goda som alla andras ”sanning/berättelser”. Av allt att döma seglar de flesta journalister fortfarande omkring på obegriplighetens ocean.
Vår mörka historia
Enligt förhandsinformationen om TV-programmet Vår mörka historia, hävdar mediaföreträdare och forskare att det inte går att bevisa att ”mediers skriverier och attacker mot flyktingförläggningar hör ihop.” Nej, det går förstås inte att bevisa men om vi ser till det faktum att opinionsundersökningar om saken, minst tre stycken som gjordes mellan åren 1967 och 1987, hela tiden visade på avtagande främlingsfientlighet i befolkningen under den tid då man inte beskrev invandrare som problematiska eller invandrar- och flyktingpolitiken som dyr och usel i media, och ökningen sedan tar fart från 1989, det år då media fullkomligt exploderade i hets mot invandrare och flyktingar, då kan man sluta sig till att förändringen ifråga har med medias skriverier att göra. Under några år i början av 90-talet matades vi, flera gånger i veckan, med larmrapporter om denna hemska invandrar- och flyktingpolitik och om de hotande ”flyktingströmmarna”. Väldigt lite vid den tiden, dessutom, om att de allra flesta utvisades så småningom.
Rubriker från DN huvudsakligen, åren 1991/92
Klart att människor påverkas av mediaskriverier
Det är väldigt konstigt att media, men ofta även forskare, envist hävdar att vad som skrivs och sägs i media, eller i filmer, inte påverkar människor det minsta. Vore detta korrekt borde vi inte ha användning för media, för att inte tala om att ingen borde ha intresse av att betala miljoner och åter miljoner för reklam eller propaganda.
Den här åsikten är förstås rent nonsens. Media påverkar oss alla, somliga mer än andra, och inte minst påverkar de våra uppfattningar om omvärlden. Skriver man ständigt i media att en viss grupp människor är problematiska eller ställer till problem för samhället och skattebetalarna, att det är hemskt att våra politiker släpper in dessa problematiska människor, då kommer också många människor att börja anse att så är fallet. Då kommer, som ett brev på posten, snart en mindre grupp att börja mobba, förfölja och i värsta fall både misshandla och döda personer inom den förtalade gruppen, den som ”vi inte borde ha i Sverige, den som våra politiker inte borde släppa in”. Vår samtid erbjuder mängder av exempel på just detta.
När media beskriver någon grupp som problematisk, så vet vi att alltid några får för sig att ”göra något åt saken” på eget bevåg. Mediernas skriverier ger dem känslan att de egentligen bara gör vad alla svenskar skulle vilja göra, men är för fega för att göra. Det får dem att känna sig modiga och ”patriotiska”. Alla attentat mot flyktingförläggningar och mot enskilda invandrare och flyktingar, som vi såg från 1989 och framåt är bra exempel. Morden på abortläkare i USA är ett annat bra exempel.
Många människor ”vet” idag att invandrare är mycket mer kriminella än hedenhössvenskar. I en undersökning på 90-talet, frågade man människor vad de ansåg i den här frågan, och dessutom frågade man dem om de kände några invandrare samt vad de tyckte om dessa. Det visade sig då att många ”visste” att flyktingarna var kriminella av sig och otrevliga, men de invandrare eller flyktingar de själva kände, de var inte sådana förstås. De var trevliga. Av detta kan vi dra slutsatsen att de ”allvarliga” problemen med invandrarna hade människorna inte själva upplevt. Föreställningen om invandrare som ett stort problem, hade de alltså inte skaffat sig på grund av egna erfarenheter. Dem hade de serverats i media.
Sådana här skriverier fungerar dessutom inte sällan som självuppfyllande profetior. Den utstötta, förtalade gruppen reagerar med avståndstagande gentemot majoriteten. Tvingar man dem dessutom att leva sämre än majoriteten, så skapar man förstås fler kriminella inom denna grupp. Det gäller även utslagna hedenhössvenskar som diskrimineras eller behandlas illa av samhället.
Medias skriverier fick andra konsekvenser, och detta talar man tyst om. Många tjänstemän inom flyktingmottagningarna runtom i landet började nämligen behandla flyktingar mycket illa. Medias återkommande fetstilskrav på att ”man måste sluta dalta med flyktingarna”, att ”man måste ställa hårdare krav på flyktingarna” etc. fick till följd att många flyktingar förnedrades på ett rent upprörande sätt. Jag såg det inifrån då, och förfärades. Det var då jag verkligen insåg hur det som hände i Tyskland under trettiotalet kunde hända, något jag grubblat mycket över tidigare och bara inte kunnat förstå.
Det var nu bara självklart att många av barnen till de föräldrar som förnedrades knappast skulle växa upp till medborgare som kände solidaritet med det svenska samhället. Tvärtom skulle ett antal av dem, med stor säkerhet, ta avstånd från Sverige och hedenhössvenskarna. Det som alla säger sig inte förstå idag, är bara en självklar följd av drevet mot flyktingar och invandrare som media bedrev från 1989 och några år framöver, och som förstås dessutom göddes av den arbetslöshet som uppstod på 90-talet, som följd av fastighetskraschen och den vanvettiga ekonomiska sparpolitiken som både regeringen Bildt och regeringen Persson förde, men framför allt regeringen Bildts flyktingpolik, som kom som svar på medias skriverier. Nu är vi dessutom där igen.
Det är idag inte svårt att förutsäga att ett antal av barnen till alla de hedenhössvenskar som idag pressas ut ur sjukförsäkringssystemet eller från a-kassan, kommer att reagera likadant som somliga flyktingbarn har gjort. Det är på det här sättet man skapar värstinggenerationer. Det vet alla som kan något om samhällsutveckling och om sociala processer.
I programmet Medierna förnekar journalister alltså att media bedrev en formlig kampanj mot både flyktingar och flykting- och invandrarpolitiken tidigare. Var och en, som vill och orkar, kan emellertid gå in i läggen och få hur många belägg som helst för att detta faktiskt var fallet. Hade artiklarna legat på nätet, men detta var före Internet, så hade det inte gått att blåneka som man gör idag.
/Kerstin
Länkar:
Flyktinghets och felcitat, Medierna, SR
Vår mörka historia, del 3, TV4
Vår mörka historia, del 3, TV4, se filmen här
Den stora myten om journalisten, Dan Josefsson
Rekommenderad läsning:
The spirit Level, Why More equal Societies Almost Always Do Better, Richard Wilkinson. Kate Pickett, 2009
07/11 18:03 at 18:03
vad tror du om eu presidenten
07/11 18:14 at 18:14
morgon soffan :
Ingenting på det här inlägget. Men jag har skrivit svar på din blogg :-).
07/11 20:19 at 20:19
Jag tror inte media ”bedrev en kampanj” mot flyktingar.
Inte medvetet i alla fall.
Men skriver många tidningar samtidigt om en v attentat mot flyktingförläggningar så kan det givetvis uppfattas som en kampanj.
Så du har rätt i sak.
Varifrån får dagens människor sin kunskap om samhället ifrån? Givetvis från medierna. Vi får alla vår kunskap från medierna. Ingen har så stor kontaktyta att vi kan bilda oss en uppfattning om världen runt omkring oss grundad på personelga upplevelser.
Det vi kan om omvärlden har vi lärt från media.
Om nu många tidningar var och en återger Sverigedemokraternas uppfattning om invandrare så kan det komma att uppfattas som en kampanj mot invandrare. Ändå är det inte en kampanj. Om du förstår vad jag menar?
Om det är faktum att invandrare begår fler brott än hedenhössvenskar, ska det då förtigas? För om flera medier skriver om saken var och en så kan det framsåt som en kampanj? Nej, fakta ska alltid upp på bordet samtidgt som orsaken ska framgå.
Att beskriva fakta utan att samtidigt omtala orsaken till varför är ohederligt.
Men om samma medier skriver, som du så riktigt påpekar, att om fattiga hedenhössvenskar begår fler brott än genomsnittet beror det då på fattigdomen eller på att de är hedenhössvenskar? Är det då en kampanj?
Det viktiga är att läsa många olika sorters media. Vilket blir svårt eftersom över 90 procent av alla medier i Sverige är borgerliga med i grunden samma syn på saker och ting.
07/11 21:29 at 21:29
Ja vi vet alla varifrån Laser-mannen hämtade sin inspiration. I alla fall vi som läst Gellert Tamas utmärkta dokumentärskildring.
07/11 21:35 at 21:35
Lasse Strömberg:
Jag är inte beredd att hålla med dig helt här.
Jag uppfattade början av kampanjen som en mycket medveten kampanj mot offentlig sektor – via just angreppen på flyktingmottagandet. Det var illa skött, det kostade för mycket, flyktingarna skulle kunna sköta sig bättre själva, de borde få arbeta redan under asyltiden, de borde få bosätta sig var de ville även under asyltiden etc.
Sedan gled det successivt över till något som sammantaget blev en kampanj mot flyktingarna. De som kom var inga riktiga flyktingar, de var snattare och kriminella, de kostade för mycket, de vällde in i landet, de strömmade in. Man skulle inte dalta med flyktingarna, man skulle ta i med hårdare tag emot dem etc.
Efter något år förklarade en nästan enig journalistkår, både i radio och tidningar, att det var dags att tala om problemen med flyktingarna. Nu måste man sluta sopa problemen under mattan. Nu måste vi lyfta på locket. Och vad gjorde man? Jo man lät ex. företrädare för Ny Demokrati, liksom Sven-Olle Olsson, som jurnalisten nu förklarade ju hade haft rätt hela tiden, diskutera med någon flyktingvänlig, och ingen av de diskuterande, inklusive journalisterna, hade en aning om hur invandrings- och flyktingpolitiken faktiskt såg ut, varken hur många som fick uppehållstillstånd eller hur de lagar såg ut som reglerade området.
Man släppte fram rena rasister i radio, man lät dem utgjuta sina fördomar i tidningarna, man bortförklarade attentaten mot flyktingar och flyktingförläggningar som ”pojkstreck”, alltmedan man förfasade sig över samma saker i Tyskland, där det däremot handlade om allvarlig nynazism.
Så jo, det blev efter en tid en medveten kampanj – för att vi skulle tala om de problematiska invandrarna och flyktingarna och hurdana de verkligen var, även om varje medium och tidning förde sin egen kampanj och de inte var samordnade.
07/11 21:50 at 21:50
En tysk nasseledare i Polen under kriget (Frank kanske) gjorde samma iakttagelse som noteras i ditt inlägg: även om ”folk” tyckte illa om judar i största allmänhet tyckte man inte illa om de lokala judar man kände. Och det rörde ju till saken för nassarna.
Att media inte skulle ha någon påverkan är verkligen en av de ynkligaste och fegaste undanflykterna man kan tänka sig. Och god journalistik levererar fakta, den skriver inte bara av vad ”folk” påstår och skickar det vidare utan granskning och diskussion. Dessutom torde en hel del av ”folks” opinion ursprungligen komma från individer som knappast finns bland sådana som räknas som anständiga och balanserade medborgare.
07/11 22:06 at 22:06
Britta Sethson:
Visst var det så. Jag skrev ett helt bokmanus om saken, i ren ilska, under jullovet 91-92. Ett förlag fick det, men hörde aldrig av sig och tiden sprang ifrån det på så kort tid att det blev inaktuell ganska direkt. Det jag varnade för hade liksom redan hänt ett år senare.
Jag har funderat på att lägga ut det på nätet idag, eftersom media nu sprider så många lögner om vad som hände på området då. Bl.a. brukar man idag hävda at Ian och Bert med Ny Demokrati, var orsaken till främlingsfientligheten, medan sanningen är den motsatta. De båda utnyttjade istället den främlingsfientliga trend som media redan satt.
Björn Nilsson:
Är helt överens med dig, och jag ska återkomma med mer de närmaste dagarna. Bl.a. hoppas jag orka skriva ett inlägg om en verkligt ful opinionsundersökning som DN gjorde, och hur man presenterade denna otroligt tendetiöst.
07/11 23:50 at 23:50
Borgerlig press för alltid en kampanj mot offentlig sekor, mot offentlig ekonomi och mot offentlig finansiering, ja mot allting som har med det offentliga att göra.
Men det sker på ledarsidor och såna skrivs inte av ”journalister”, de skrivs av skribenter som inte vill spegla sanningshalten om det inte passar deras agenda.
Att journalister på mängder av tidningar, från rikspress till landsortspress, skulle gått samman i någon slags samordnad kampanj tror jag helt enkelt inte på!
Möjligtvis kan man beskylla ”journalisterna”, de omtalat vänstervridna, för att de intervjuar samma personer och därmed får ungefär samma verklighetsbeskrivning, av ex Ian Wachtmeister och Bert Karlsson.
Men kampanj? Nej!
Styrningen av våra tankar sker mycket mer förfinat än så.
Anderz Harning har mycket roande och skrämmande skrivit om saken i sin bok ”Tidningslorden”. Den handlar om familjen Hjörne.
Där finns en ganska upplysande beskrivning om hur man får tyst på kritik mot Volvo som stämmer rätt bra med hur det går till att styra folk som tror att de är självständiga.
08/11 00:55 at 00:55
Lasse Strömberg:
Kalla det vad du vill, men när man läste tidningar och lyssnade på radion på den tiden så gav det intrycket av en samlad ”kampanj”. Men man borde kanske istället kalla det ett ”drev” mot invandrarna. Massor av journalister tjänade rasismens sak under alla omständigheter.
Och de journalister som stod för det här drevet må ha varit vänster, men det avslöjade de inte med ett enda kommatecken i så fall.
PS: Har förstås Tidningslorden i bokhyllan och har läst den :-).
08/11 10:38 at 10:38
Ämnet hetare än kattens mardrömsgrötscenario.
”Den utstötta, förtalade gruppen reagerar med avståndstagande gentemot majoriteten.”
Jag ställer mig bakom detta påstående, dock vill jag inflika en liten bisats.
Genom tiden har jag observerat en märklig företeelse, den att invandrarna inte vill gifta in sig med svenskarna. Det tycks finnas en osynlig barriär mot denna skämtsamt uttryckta artblandning (vrid nu inte huvudet av mig). Undantag gäller alltid undantagen
Fick smyga när jag träffade en Bosnisk flicka, så inte hennes föräldrar skulle få reda på att hon träffade en icke bosnisk kille. Samma sak var det när jag träffade en kurdisk tjej. Mina afghanska vänner sover gärna med svenska tjejer men sparar pengar inför sina bröllop i Afghanistan.
Det är någonting som gör att svenskarna inte riktigt duger som make eller maka.
Stundtals får det mig att må illa, medan andra dagar längtar jag efter kvinna från mitt forna hemland.
Intalar mig att detta mönster förekommer främst i den första och andra generation av invandrare och kommer så småningom att minska med tiden.
”Det var då jag verkligen insåg hur det som hände i Tyskland under trettiotalet kunde hända, något jag grubblat mycket över tidigare och bara inte kunnat förstå.”
Händelserna från trettiotalet börjar bli allt mer aktuella då vi vill förstå vad som håller på att hända idag. Ibland blir jag orolig när jag ser vissa likheter. Då som nu fanns en inte helt obetydlig andel av invandrat folk i vissa europeiska länder. I båda fallen rör det sig främst om folk från mellanöstern. Människorna då som nu kom med en annan religion, avvikande klädsel och en något annorlunda församlingssal. Jag kanske har helt fel men jag inbillar mig att umgänget mellan polacker och dåtidens judar var lika obefintligt som dagens umgänge mellan svenskar och invandrare. Bekantas bekanta. Den största skillnaden som jag ser i dessa två spegelbilder är att Europas judar hade vistats en betydligt längre tid i sina nya hemländer jämfört med dagens invandrare.
När nu olika personer börjar tala om utländska hot så börjar jag bli orolig.
Det som hände då kommer inte att hända igen men det kan bli otrevligt nog om allt vill sig illa.
Ps. Vad är lättare att se, skillnader eller likheter?
08/11 14:27 at 14:27
Det här om skillnaden mellan ”invandrare” och ”invandrare man själv känner” – jo, min kompis som ägnade sig åt att åka runt på skolor och diskutera frågan på 90-talet rapporterade att Stockholms mest rasistiska områden var Täby och Ekerö – där man aldrig hade sett en invandrare i verkligheten. Prydliga villaområden för medelklassen, kanske med viss risk för deklassering.
Ämnet med mediernas ansvar vore värd en doktorsavhandling. Det räcker inte med att gå på känsla här, då blir man lika osaklig som invandringshetsarna. Man måste dokumentera med siffror och citat.
Givetvis har media alltid intresse för att lufta skandaler och sensationer och finns inga frestas de alltid att fabricera. Men för att nagla fast dem behövs det otvetydiga fakta.
08/11 22:50 at 22:50
Marcin:
Vad jag vet så hade vi inte någon stor invandring i Europa under trettitoalet och de judar som bodde där hade bott här i århundraden. Judarna har ju diskriminerats å det skändligaste i Europa, under många hundra år.
Vad gäller val av make/maka, kanske inte så konstigt att man föredrar en från samma kultur men visst kan man känna sig provocerad av muslimska män som visserligen gärna “sällskapar” med svenskor, men nästan bara gifter sig med flickor från sin egen kultur. Det här kan ju tunna ut med tiden, men det förutsätter att invandrare med annan religiös bakgrund känner att de är en äkta del av det svenska samhället. Ser vi till att de isoleras, ja då kommer vi alltid att ha en mental barriär mellan grupperna.
Jan Wiklund:
Det finns de som skrivit om det här och om jag inte missminner mig så doktorerade Ylva Brune på det här under 90-talet. Jag hade någon enstaka kontakt med henne då på grund av det här. Hon satt ju i TV-programmet med en samling tidningsklipp som visade det jag talade om. Jag hade en likadan urklippssamling tills vi flyttade för snart sex år sedan och tänkte att de där behöver jag inte mer .
Nu önskar jag att jag hade sparat dem.