Nu kan väl säga att den nyliberala drömmen om hur mycket bättre allt skulle bli i samhället om alla statliga och kommunala verksamheter privatiserades, inte har hållit. I verkligheten har det mesta blivit sämre i samtliga de verksamheter som staten har bolagiserat och sålt ut.

Vi hade en gång världens pålitligaste postservice. Så bolagiserades den och skulle gå med vinst – och vips fungerar den sämre och är inte alls lika pålitlig längre. Vi prenumererar ex. på ETC, som kommer ut fem dagar i veckan numer och skickas till oss med posten. Ibland kommer ingen alls, ibland kommer fyra nummer på en gång.

Vi hade en bra järnväg med tämligen pålitliga avgångar och ankomster och med mycket få olyckor. Idag har vi inte det längre. Tågen kommer lite hur som helst, de spårar ur eller måste ställas in. Vad man får betala för en resa verkar vara rena slumpen. Servicen på tågen är borta.

Apoteken var fantastiska med brett sortiment och bra service. Så såldes stora delar av dem ut och plötsligt finns det bara mediciner som säljs i stor skala på de privata apoteken och man måste resa runt till många apotek för att försöka få tag i den medicin man behöver. Människor på landsbygden riskerar att bli helt utan apotek och att få resa miltals för att hämta ut sina mediciner.

Vi hade en ganska bra skola en gång, som har blivit allt sämre med allt sämre resultat de senaste 10-15 åren. Dessutom är skolorna segregerade idag och det är en stor samhällsförlust i och med att barn numer bara träffar andra barn med samma bakgrund som de själva. Skolan klyver samhället istället för att ena det, som den gjorde förr.

Vården har också tagit mycket stryk, med nedskärningar av personal och med allt kortare tid för patienterna. Städningen på sjukhusen är satt på undantag vilket förorsakar allvarliga risker för patienterna, liksom läkares och sjukvårdspersonalens tidsbrist.

Det byggs inte längre i kommunal regi, varför vi har skriande bostadsbrist i storstadsområdena. Människor tvingas låna stora belopp för få någonstans att bo, vilket minskar konsumtionen och därmed minskar antalet arbetstillfällen.

När man skurit ner på personal och dessutom sänkt löner för stora löntagargrupper har man förlorat de anställdas lojalitet och arbetvilja. Postanställda, liksom SJ-anställda och troligen även televerkare var otroligt lojala mot sin arbetsgivare och gav allt för att verksamheterna skulle fungera så bra som möjligt. Med den nya politiken, som kan sammanfattas som en politik för att djävlas maximalt med de anställda, tappar människor lusten att ge allt i sina arbeten. De arbetar helt enkelt inte mer och bättre för att man sparkar på dem. Möjligen försöker lärare och vårdpersonal slita vidare hur mycket sämre det än blir på deras arbetsplatser, helt enkelt för att de ser dem som drabbas om jobben inte blir gjorda. Lärare känner med sina elever, vårdpersonal med de sjuka. Och vem vet, kanske just de här kategorierna biter ihop så mycket de kan och sliter vidare för att de i hög utsträckning är kvinnor, som tycks ha låg fallenhet för att protestera och som ofta är mycket stresståliga.

Nu går det käpprätt åt skogen med Sverige alltså. Skolelever prestarar allt sämre, infrastrukturen börjar vittra sönder och det blir dyrt för samhället, vare sig man struntar i detta eller inte.

I och med att kapitalägare har lagt ut alltmer av den industriella verksamheten i länder med billigare arbetskraft, där folk tvingas slava ännu värre, förlorar samhället också kunskaper. Vem kan sköta ett väveri när alla väverier är borta? Vem kan tillverka annat när tillverkningen inte längre sker i Sverige. Och inte minst, vem ska kunna utveckla maskiner och förbättre produktionen när den inte längre ligger i Sverige? Om man på allvar inbillar sig att vi ska behålla spetsverksamheterna i Sverige när all industri har försvunnit, och vi bara använder Asien som producenter, så bedrar man sig.

Kort sagt, dagens politik är rent vanvettig på lite sikt och predestinerar Sverige för att bli som vilket annat råvarulevererande U-land som helst i framtiden.

/Kerstin