Slagen dam – en helt annan historia än massmedia ger intryck av
Så har jag då skrivit ut (från nätet) och börjat läsa Slagen dam och blir alltmer förundrad ju mer jag läser i den. Det är inte många bokstäver man fått rätt när man lyssnat till massmedia och läst kritiken av Eva Lundgren på olika bloggar. Det senare är kanske inte att förvånas över eftersom de flesta bloggare, som skrivit om den här undersökningen, troligen utgår från vad de fått höra från massmedia och några nöjt sig med att läsa granskarnas rapport.
Av vad jag hade läst och hört på radio, samt efter läsning av undersökarnas delvis (men observera, bara just delvis) kritiska rapport, har jag fått intrycket att verket var Eva Lundgrens alldeles egenhändigt hoptotade verk, att hon gjort lite osorterade intervjuer med några kvinnor och sedan snickrat ihop fullständig galna slutsatser utifrån en statistik som inte hade en bokstav rätt. Men ju mer jag läser i boken desto mer tycker jag fallet liknar Expressens falska påståenden om Persbrandt.
Jag har inte kommit så långt som till att analysera statstiken och inte heller läst slutsatser och kommentarer, så dem får jag kanske återkomma till om jag anser att jag får skäl att göra det och det är fortfarande möjligt att det är just där man hittar all den galenskap man fått höra att Eva Lundgren har presterat i denna undersökning.
I metodavsnitten råkar jag alltså på den första överraskningen, den jag ska skriva om här, nämligen informationen om hur många personer som varit inblandade i upplägget av undersökningen. Där ser undersökningen ut som ett rent mönster av en seriöst upplagd sådan. Hur var det enligt massmedia och rektor på Uppsala universitet: Eva Lundgren och några till hade arbetat alldeles för isolerade från andra forskare och annan forskning.
I själva verket var ett ansenligt antal personer inblandade i den här undersökningen: Ansvarig förutom EvaLundgren var docent Gun Hiemer, chef för RiksKvinnoCentrum, Koordinator Jenny Westerstrand, Uppsala universitet, Ann-Marie Kalliokoski och Maria Eriksson, båda från Sociologiska institutionen Uppsala universitet samt Kristina Stensson, RiksKvinnoCentrum i Uppsala. Vidare hade de som utförde undersökningen som rapporteras i Slagen dam en referensgrupp bestående av Eckhardt Kühlhorn, Brottsförebyggande rådet, Britta Bjelle, generalidirektör för Brottsoffermyndigheten, Bo Lewin, docent vid Uppsala universitet, Maud Eduards, professor vid Stockholms universitet, Gunnel Gustafsson, professor vid Umeå universitet, Sven-Olof Isacsson, professor vid Lunds universitet. Dessutom skötte Statistiska Centralbyrån (SCB) om framtagning av frågeblanketter, ansvarade för lay-out och svarade för det praktiska urvalet, datainsamlingen samt framtagande av resultatprofil (sid 123 -124). Utöver detta gjorde man tre pilotstudier för att testa metoden, enkätfrågorna, om de var klara och otvetydiga, på tre olika grupper av kvinnor, som också fick ge sina synpunkter på frågorna innan man skickade ut dessa till 10.000 personer. Ovanpå detta reste man över till Finland, där forskare redan hade gjort en likadan undersökning, och överlade med forskarna där om utformningen.
Vad gäller metoden är undersökningen fullkomligt oangripbar med andra ord och så värst isolerat verkar inte Eva Lundgren ha arbetat med denna undersökning i alla fall.
Så här långt kommen begriper jag inte varför man valde ut just denna undersökning för granskning och kritik om det var Eva Lundgren personligen man vill komma åt eller kritisera. Jag har mina aningar dock. Får väl se om dessa blir eller inte blir bekräftade efter genomläsningen av resten.
21/12 10:05 at 10:05
Jag är också förvånad över den mediastorm som blivit. Bara man nämner undersökningen så kan folk fnissa och alla ens argument blir inte vatten värda, för att inte tala om ifall man använder den som källa.
Kan det möjligen ha med strukturen att göra. Det började bli farligt… Jag är ingen anhängare av konspirationsteorier, men ibland undrar man ju…
21/12 13:49 at 13:49
Klart att metoden var korrekt när SCB och statistiska experter var inblandade. Men enligt granskarna var utvärderingen av resultaten under all kritik. Resultatet blev till och med det motsatta utifrån Lundgrens eget matterial när en seriös utvärdering gjordes!
Du har tydligen inte läst granskarnas rapport trots att du påstår det. Vad du kommit på är dock något som är ännu värre än jag trodde (se min blogg idag) – nämligen att det fanns en referensgrupp av professorer och generaldirektörer som hade chansen(?) att komma med synpunkter före publiceringen. Jag trodde att rapporten bara lämnades ut till forskarsamhället som en av många, och att de lata eller fega sociologerna inte brydde sig om att göra ner den för dålig vetenskaplig analys.
Nog borde Kühlhorn, Bjelle, Lewin, Eduards, Gustafsson och Isacsson få skämmas en del för att ha släppt igenom en så vetenskapligt undermålig produkt om man får tro granskarna.
Men sist och slutligen är det hela det sociologiska vetenskapssamhället som brustit i ansvar när kritiken uteblivit.
/DNg
21/12 19:15 at 19:15
Jag ska läsa den vid tillfälle. Kanske tom före jul. Men berätta vad du tycker när du är klar!
21/12 20:31 at 20:31
Danne Nordling:
Jag har läst utvärderarnas rapport. Det är ganska oförskämt att ifrågasätta vad jag skriver på det sättet. Jag har hittat kritik på en punkt, vad gäller statistiken, men det är inte värre kritik än många forskare får och utan att man kräver deras huvuden på ett fat. Den är inte skäl att utsätta på Eva Lundgrenför för det hon utsätts för nu.
Jag har också hittat en del som är positivt för Eva Lundgren, se några inlägg längre ner – såg inte du dessa när du lästa rapporten?
Jag har sett att en av utvärderarna anser att det var tveksamt att utvärdera Eva Lundgrens forskning på det sätt som skett – såg inte du det? Läs citat i mitt inlägg 18/12.
Vad gäller referensgruppen så vet jag inte än om den var inblandad i utvärderingen, bara att den var med och lade upp frågebatteriet.
21/12 20:32 at 20:32
Jinge:
Gör kanske det, men det kan dröja några dagar, är ju liksom jul i faggorna.
22/12 11:29 at 11:29
Några positiva saker från granskarna? Jag tycker nog att dessa två urklipp ganska väl sammanfattar granskarnas slutsatser, och det är också dessa slutsatser som skiner i genom i deras debattinlägg i DN-debatt.
Hallberg sammanfattar så här:
”Sammantaget har vår granskning identifierat flera allvarliga problem i Lundgrens forskning. Här finns empiriska påståenden som saknar empirisk grund, oklarheter vad gäller urval och antal intervjupersoner, avsaknad av alternativa tolkningar, påståenden som motsägs av egna data, generaliseringar utifrån ett litet underlag.”
Hermansson gör följande intressanta fundering i sin avslutning:
”Vår genomgång av några centrala delar av Lundgrens forskning utmynnar i en reflektion från min sida över det faktum att Eva Lundgren sedan några år har blivit tilldelad en egen vdelning inom den samhällsvetenskapliga fakulteten. Det handlar i praktiken om en egen institution enbart för Eva Lundgren och hennes nära medarbetare. Detta är ett arrangemang om rymmer faran för det vi har kunnat identifiera i Lundgrens forskning. Vetenskapliga miljöer som inte vårdar sig om pluralism och möjligheten att ständigt ifrågasätta riskerar att li blinda för även de uppenbara invändningarna mot de egna slutsatserna. På denna punkt är det emellertid ledningen för Uppsala universitet och dess samhällsvetenskapliga fakultet snarare än Lundgren själv som bör klandras.”
Jag tycker nog att de är ganska entydiga i sina slutsatser. Visst, hon kan inte beslås med ”fusk”, men hennes forskning är illa grundad och tämligen usel. Nu har jag inte läst ”Slagen Dam”, men jag har läst en del annat av henne. Och just det där är ju hennes problem: hon har bestämt sig för en slutsats. Sen styr hon sina (ofta ganska fattiga) data i den riktning hon önskar.
23/12 02:00 at 02:00
gummo:
Och Jörgen Hermansson skriver också följande:
Framställningen präglas av en stor iver att hitta bevis för de egna teserna, men saknar nästan helt ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet. Detta något enögda förhållningssätt är emellertid inget som Lungren är ensam om. Det finns ett ganska stort antal kolleger som befinner sig i samma läger och det är förvisso ett problem.
Det senare är precis vad jag hävdat under diskussionen om frågan på den här bloggen!
Alltså: Eva Lundgren har, precis som jag hävdat tidigare och som även granskaren Jörgen Hermansson anser, inte gjort sig skyldig till allvarligare vetenskapliga misstag än många andra forskare gör. Och alla de där andra, varav många är manliga forskare, utsätts inte för den här sortens inkvisitoriska granskningar, granskningar som ger intryck av att vara en slags vetenskapliga överdomstolar, något som Jörgen Hermansson också tillåter sig att kritisera i sin slutkommentar, om än i lite snällare ordalag, och som han kallar ”kvasijuridisk granskning”.
Jag, som också är vetenskapsteortiker, skulle till och med vilja hävda att det inte ens måste anses fel att den som tror på sin tes lyfter fram vad han/hon anser/tror vara bra för att stödja en tes, medan det sedan är kritikerna som får påvisa misstag och fel, och att detta egentligen är det bästa sättet att verkligen pröva vetenskapliga hypoteser. Den som tror på en tes är bäst på att lyfta fram det som stödjer, eller som han/hon anser/tror stödjer hypotesen, den som inte tror på tesen är bäst på att att lyfta fram det som motsäger den. Det gör att både de starkaste argumenten för och mot en hypotes belyses. Detta är troligen det bästa vi kan åstadkomma inom samhälls- och beténdevetenskapen samt inom humaniora. Därför ska inte en forskare som försöker försvara sina teser (och som inte är ohederlig) behöva schavottera som en nära nog kriminell person. För som jag sagt tidigare i den här diskussionen, det är mänskligt att ha fel och om man ska kräva ofelbarhet av varje forskare, då ska många huvuden rulla, inte bara Eva Lundgrens och då torde vi tvingas avpollettera nästan alla forskare och lägga ner nästan all forskning inom de ovan nämnda disciplinerna!
Enligt Uppsala universitets regler ska en tillsatt granskning av det här slaget bara kontrollera om Eva Lundgren hade förfarit bedrägligt, och inte kritisera kvaliteten på hennes forskning. Kvaliteten ska kritiseras i vanlig ordning och om den är dålig har man anledning att fundera över varför en sådan kritik inte framförts tidigare! Då har vi anledning att ifrågasätta hela forskarsamhället – inte bara Eva Lundgren.
Nu har jag skrivit detta ett antal gånger och hoppas att det någon gång ska gå fram vad jag talar om. Eller läser ni som kommenterar inte tidigare kommentarer och mina svar till dessa?
Ska man delta i en seriös diskussion måste man förstås följa den steg för steg, inte bara hoppa in och komma med invändningar som redan är bemötta i diskussionen. Dessutom tycker jag att man ska läsa båda sidornas inlägg i saken, alltså även Eva Lundgrens försvarsskrifter, som man finner länkar till på mitt inlägg av den 18/12.
24/12 20:31 at 20:31
Det är visserligen riktigt, som du och Hermansson skriver, att Slagen Dam inte är sämre än många andra vetenskapliga arbeten av idag i fråga om metod och tesdrivande, men det finns vissa tydliga omständigheter kring just Eva Lundgrens fuskverk som gör att det är särskilt intressant att granska just detta.
En ledtråd till varför det är det borde du själv ha fått när du hittade rapporten på en statlig myndighets hemsida. En annan ledtråd till varför Slagen Dam granskas och inte annan undermålig forskning får du om du studerar t.ex. Lundgrens och Westerstrands artikel i Expressen 4/6 2001 under rubriken ”Därför blev rapporten om kvinnovåldet nertystad”.
Det bör inte vara alltför svårt att reagera inför att författarna till en vetenskaplig rapport, som fått svidande kritik, hävdar att deras resultat tystats ner, och inte alls funderar över om deras resultat är vederhäftiga nog för att få utrymme i rikstäckande media. Den som inte reagerar inför följande formulering i nämnda artikel och undrar vad det är frågan om, kan inte ha särskilt god insikt i hur akademiska verk i regel bemöts:
”Inte heller public servicekanalerna ville veta av våra resultat. Efter att ha konsulterat just kriminologisk expertis fattade Rapport beslutet att inte sända något från vår presentation av resultaten, eftersom ’siffrorna var för höga’. Men läst rapporten hade man inte.”
Hur många vanliga (mediokra) akademiska forskare kan vänta sig – och nästan kräva – en utsändning från presentationen av sin studie i Rapport? Vilka andra forskare är så oemottagliga för kritik att de ser en konspiration istället för att idka självkritik när deras arbete inte får den uppmärksamhet de drömmer om?
Om man tittar på bakgrunden till att rapporten Slagen Dam kom till ihop med den debatt i olika media från 2001 och framåt, så blir man inte särskilt förvånad över att en granskning av det slag vi sett kommit till stånd.
Initiativet till studien kom från statsrådet Margareta Winberg och kanaliserades genom Brottsoffermyndighetens radikalfeministiska chef. (Inte så lite Sovjet-känsla över det.) Jenny W. har erkänt att de lät myndigheten definiera studiens uppläggning. Samtidigt klagar hon idag över bristande akademisk frihet.
Slutsatsen bör bli den att jämställdhetsministern ville ha ett kraftfullt slagträ för att trumfa igenom radikalfeminismen som statsideologi och inte brydde sig mycket om akademisk frihet och hederlighet i sitt värv. Resultatet är att Slagen Dam hamnar någonstans mellan att vara en statlig utredning och en akademisk avhandling. Det har därför varit oerhört vanskligt och riskfyllt att kritisera den från akademiskt håll.
Följer man sedan debatten i media ser man att Lundgren och Westerstrand har visat upp en oerhörd arrogans och oförmåga att ta till sig även ödmjuk och saklig kritik, utan de har behandlat kritiker som om deras Slagen Dam vore den enda sanningen – huggen i sten. Detta gäller debatt såväl i nämnda slaskpress som i Kvinnotryck, vilket den som varit vaken från början har insett tydligt. Författarnas arrogans har också visat sig i akademiska sammanhang, vilket mer hederliga forskare om kvinnovåld fått smaka på genom utfrysning från den feministiska akademiska miljön, t.ex. Margaret Hyden, Renee Frangeur och en viss Bo, vars efternamn jag inte minns.
Summa summarum har firma Lundgren et al. utnyttjat myndigheter, akademi och media på ett mycket cyniskt och utstuderat sätt för att främja sin egen karriär och sina politiska syften. När de har tjänat på att kalla sig enbart akademiker, har de gjort det. Samtidigt har de isolerat sig från akademisk kritik och mobbat ut kritiker som inte rättat in sig i ledet. När det inte fungerat har de spelat ut den politiska makt de haft genom Winberg och ROKS. Samtidigt klagar de alltså nu på politiska ingrepp i vetenskapen. När kritiker sedan använt sig av media på samma sätt som de, har dessa kritiserats för att inte föra debatten på rätt ställe – akademin.
Det är således inte konstigt att just Slagen Dam och firma Eva Lundgren utsätts för denna irreguljära granskning. Mitt personliga tips är att granskningen inte så mycket kom till stånd enbart genom den tendentiösa dokumentären, utan att denna var den ursäkt som många vid Uppsala universitet väntat på i åratal för att avfärda det fusk som fått alltför stort genomslag genom ovan nämnda akademiskt illegitima metoder. Kunskapen om att det var ett fuskverk har funnits länge, men man har inte haft någon tydlig anledning att göra den akademiskt något tvivelaktiga granskning som nu gjort att Eva Lundgren har ertappats som den nakna kejsarinnan, som burits upp av lydiga nickedockor i sin närhet och en feg offentlighet som inte velat utstå de personangrepp som alltid drabbar den som kritiserar det politiskt korrekta kanon.
(Jag skulle vilja ge dig några länkar, men vet inte vilken kod du använder. Om du anger om det är ”url” eller ”a href” som gäller, så kan jag börja klistra.)
26/12 01:51 at 01:51
Sune:
Initiativet till utredningen kom från Margareta Winberg, och menar du, hon hade bestämt vad hon ville ha (vilket är skumt tydligen) och därför har det dessutom varit riskfyllt att kritisera rapporten Slagen dam från akademiskt håll.
Men att statliga myndigheter och organ beställer forskning från universiteten är inte något konstigt. Mängder av forskare sysslar med forskning åt stat och kommuner, både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar, och det är helt naturligt att beställarna av forskningen, eller utredningarna, talar om vad det är de vill veta. Det är ingenting upprörande med det.
Att forskare skulle vara så kuvade att de inte vågar kritisera dåliga utredningar som initierats av staten, som du tycks anse, är struntprat. Sådant kritik framförs ganska ofta mot statligt eller kommunalt beställd forskning. De forskare som eventuellt inte vågat eller inte vågar föra fram kritik i sådana fall är urusla foskare och det är dessa som i så fall borde rensas bort ur forskarkåren.
Du menar också att ”Lundgren et.al.” har varit politiskt korrekta. Men vad menar du med ”politiskt korrekt? Det finns två betydelser, båda ses idag. Dels kan man mena att det politiskt korrekta är vad de allra flesta anser, tycker och tror, dels har vi den ursprungliga amerikanska betydelsen, där begreppet var ett skällsord för ”vänsteråsikter”. I den meningen är begreppet endast till för att förvirra, inte ägnat att klargöra och diskutera seriöst. Du förefaller mena just detta senare, med tanke på dina syftningar på Sovjetisk diktatur i samband med omnämnandet av Margareta Winberg.
Ditt inlägg kokar uppenbart ner till att det handlar om politik i första hand, inte alls om de facto extremt dålig forskning, vilket är en misstanke jag just fört fram på den här bloggen. När slutsatser inte stämmer med vad vänsterkritiker anser, då är de dåliga och ”politiskt korrekta” (dvs vänstervridna) och då ska de rensas ut och forskare som framfört dem förnedras och ställas vid skampålen, ja helst avskedas.
Jag återkommer till frågan när jag har läst hela rapporten. Nu har jag tagit julledigt från den några dagar, och sysslat med avkoppling istället.
Vad gäller länkar kan man skriva vilken typ man vill, men är länkarna många och/eller väldigt långa fördrar jag att man skriver ”a rhef-länkar.
27/12 00:30 at 00:30
Tyvärr tar du inte bara miste på mitt namn (och kallar mig Sune) utan också på syftet med mitt inlägg. Syftet var att förklara det du inte själv förstod, och som du formulerade så här:
”Eva Lundgren har, precis som jag hävdat tidigare och som även granskaren Jörgen Hermansson anser, inte gjort sig skyldig till allvarligare vetenskapliga misstag än många andra forskare gör. Och alla de där andra, varav många är manliga forskare, utsätts inte för den här sortens inkvisitoriska granskningar, …”
Med mitt inlägg förklarade jag varför Eva Lundgrens forskning blir särskilt granskad, medan andra usla forskares verk möts med en gäspning och läggs på skräphögen direkt. Därför blir ditt svar bara en massa irrelevant tugg kring sådant som inte har med saken att göra och truismer om hur forskning bedrivs, vilket du lugnt kan utgå ifrån att jag känner till.
Mitt inlägg kokar alltså inte ner till att det främst handlar om politik, utan poängen (som du sannolikt medvetet undviker att förstå) är att det handlar om BÅDE politik och dålig forskning TILLSAMMANS. Det är alltså inte vänstervridna forskare som ska ställas vid skampålen, utan DÅLIGA forskare som inte klarar av att genomföra en studie så att den blir vetenskapligt vederhäftig, utan måste liera sig med den politiska makten för att få ett obefogat stöd för sina felaktiga påståenden.
Dåliga forskare utan politiskt stöd behöver inte avfärdas med den här typen av granskningar; det gör inte heller politiskt stödda forskare som genomför god forskning. Förstår du nu vad mitt inlägg handlar om?
Statsrådet Winberg gav uppdraget speciellt åt Eva Lundgren, som är känd för att leverera överdrivna slutsatser från sitt material och inte drar sig för att sprida doirekt manshat i sian publikationer. Uppdraget var utformat så att det skulle ge en direkt vrångbild av hur våldet i nära relationer ser ut, vilken (vrångbild) kan tjäna som ett vapen i det radikalfeministiska könskriget. Det var särskilt två direktiv som åstadkom detta:
1. Enkäten riktades bara till kvinnor. (Man undrar vart det feministiska genusperspektivet tog vägen, som tvingar andra forskare att ta med både män och kvinnor i studier där detta inte är lämpligt.) Om enkäten riktats också till män, hade svaret blivit att män utsätts för minst lika mycket våld av sin partner. Det var resultat som måste undvikas, och därför krävde, enligt Jenny W., Brottsoffermyndigheten av forskarna (som nu gnäller om akademisk ofrihet) att de inte skulle fråga män om våldsutsatthet.
2. Kvinnorna tillfrågades om rena bagateller, som kramar och pussar mot deras vilja samt knuffar, kunde ha givits i en krogkö, och verbala hot, vilket allt räknades som mäns våld mot kvinnor och lades patriarkatet till last. Statsrådet visste att Eva Lundgren – med sitt normaliseringsperspektiv – skulle kunna räkna med bagateller och så få orimligt häga siffror, som gav stöd åt den radikalfeministiska dogmen att våldet mot kvinnorna är utbrett, vilken har lite med verkligheten att göra.
Du kan läsa en sammanhållen kritik av hela Slagen Dam via den här länken.
Att det går till så här, är inte – som du vill ha det till – ”inte något konstigt” och ”ingenting upprörande”, utan just konstigt och upprörande samt politiska ingrepp i forskningen. På samma sätt (fast värre) gick det till i Sovjet under Stalin, när han gav den usle forskaren Trofim Denisovitj Lysenko uppdrag att förädla sädesslagen, eftersom hans ”vetenskap” stämde överens med statsideologin, den dialektiska materialismen och var progressiv. Rent vetenskaplig var den vansinne – precis som med Eva Lundgrens alltså.
Med politisk korrekthet menar jag inget av det du föreslår. Politiskt korrekt är inte majoritetens åsikt utan en liten elits, som anser sig som särskilt upplyst, medan andra – utanför eliten – lever i okunnighet och ”falskt medvetande”. Ett utmärkt exempel på en politiskt korrekt åsikt är radikalfeminismen, som bara en liten minoritet av vanligt folk ställer sig bakom, men som ändå upphöjts till statsideologi. Det blir således nödvändigt för var och en som vill ha något som liknar en karriär att hysa enbart politiskt korrekta åsikter, och den, som har en annan eller bara kritiserar de lögner som den rätta åsikten bygger på, avfärdas inte med sakargument, utan med beskyllningar om rasism, kvinnohat eller antifeminism.
Eva Lundgrens siffror är politiskt korrekta, eftersom ingen som kritiserar de 46 procenten våldsutsatta kvinnor har kunnat verka som feminist, utan pekats ut som förrädare, som t.ex. Petra Östergren. De som ”rensas bort” ur forskarkåren idag är denna typ av forskare (av vilka jag nämnt fyra), som inte – som firma Lundgren – kan räkna med statliga anslag eller uppdrag eftersom de skulle leverera fel resultat enligt den feministiska regeringen. Eva Lundgren och hennes anhang har levererat ”rätt resultat” enligt ideologin, men fel enligt god vetenskap, eftersom resultaten ger en vrångbild av verkligheten och tvingats fram ur ett material som inte stödjer dessa politiskt korrekta slutsatser.
Med tanke på ovannämnda är det inte så konstigt att den politiska korrekthetens åsiktsförtryck främst återfinns hos vänstern, även om definitionen inte utesluter politiskt korrekthet från höger. Men där – till skillnad från Sovjet – värderar man sanningen högre än den ”progressiva” samhällsutvecklingen.
27/12 05:04 at 05:04
Nisse:
Ursäkta felskrivet namn i tidigare svar.
Jag har nu läst hela Slagen dam och dessutom ”utvärderingen” och kommer att återkomma till bådadera i senare inlägg.
Vad gäller intriger inom Uppsala universitet eller vilka som inte stöttats av vem eller vilka etc. vet jag ingenting och det uttalar jag mig inte om här: Jag har hittills bara talat om huruvida Lundgren har utsatts för en korrekt behandling eller inte och hävdar att hon inte behandlats korrekt, och ingenting du skriver om vad du tycker att hon borde gjort istället eller om vad du anser om dem som har betalat Lundgrens forskning, eller vilka syften du anser att dessa haft med undersökningen, kommer att ändra min uppfattning i den saken. Dessa saker hör nämligen inte hit.
Sedan undrar jag förstås var den politiska makten visat att den vill ha fram siffror om mycket mer våld mot kvinnor än du och somliga andra vill se? Fram med belägg för ditt påstående i den frågan.
Och jodå, som Eva Lundren definierar våld så är det nog också en hel del män som utsätts för den lindrigare formen från sina kvinnliga partners, och det vore ju intressant att få veta om det är lika många män som kommer in till vården på grund av att de fått näsbenen knäckta och revbenen inslagna, dessutom undrar jag hur man har kunnat dölja alla de män som slås ihjäl av sina kvinnliga partners. Sådant borde ju satt spår i massmedia tycker man. Men det har kanske bara dolts. Våldet mot kvinnor i hemmet doldes ju länge, så varför går du inte in och äskar forskaranslag någonstans ifrån för att undersöka hur många män som utsätts för våld från sina kvinnliga partners? Sätt igång vet jag. Du kanske både kan få medel för en sådan forskningen och får fram verkligt revolutionerande data om detta.
Det är helt klart dock att Eva Lundgren et.al. inte alls har dragit några stora växlar på sitt material och man ska naturligtvis läsa Slagen dam med utgångspunkt i undersökarnas utgångspunkter och inte utifrån helt andra sådana. Det finns inget mer poänglöst än att kritisera forskare, eller undersökare, för att de inte gjort något annat istället för det de faktiskt har gjort.
Vad gäller utvärderingen så finner jag den sämre och mindre genomtänkt än Lundgrens et.al. undersökning, men bådadera ska jag, som sagt, återkomma till.
30/12 15:28 at 15:28
Jag är ledsen att svaret har dröjt, men jag har tagit lite julledigt jag också.
Jag ser att vi har fört lite av den här diskussionen tidigare i en bloggpost hos David Tjeder. Jag ser också av den diskussionen att fakta och sakliga argument rinner av dig lika fort som vatten rinner av en flodhäst, och att du för att kunna behålla dina fördomar om att ”det är män som slår” är beredd att häckla och håna istället för att föra en saklig nivå på diskussionen. I mina ögon avslöjar sådant beteende mycket tydligt den som inte kan argumentera för sin sak, utan bara vill hålla fast vid sina könsfördomar.
Jag hänvisar ändå återigen till vad alla kända undersökningar som gjorts om kvoten mellan mäns och kvinnors partnervåld visar, nämligen att kvinnor misshandlar lika mycket och lika grovt – minst. Resultaten av dessa undersökningar finns sammanställda i en rapport till Irlands hälsodepartement (pdf) och sammanfattas så här (s. 58):
”Prevalence rates are typically measured with reference to relationships in both the last year and over a life-time. The results of the studies show that, over the last year, women are either more likely than men to inflict physical violence (as shown by 8 out of 12 studies) or equally likely (as shown by 3 of the 12 studies); only one study showed a different pattern to this. (…)
Severe physical violence involves acts such as kicking, biting, beating, choking, etc. and constitutes around 40% of total physical violence. The studies consistently show that, within the
past year, women used more severe acts of violence against men than men did against women (…)
Nine studies measured psychological violence and seven of these show that women are more
likely to perpetrate psychological violence than men.”
När det gäller att slå ihjäl sin partner så gör 4 kvinnor och 16 män det varje år enligt den officiella statistiken, vilket du borde känna till. Men det kanske tar emot att nämna de fyra (20%) kvinnorna som mördar. Bland dessa fall räknas dock inte giftmord med, vilket kvinnor ofta tar till för att få övertaget, när deras fyssik inte räcker till.
Sedan undrar du varför kvinnors misshandel av män inte sätter avtryck i media. Denna undran borde istället riktas mot dig själv till en fråga om varför du inte sett de fall av misshandlade män som ofta förekommer i media. Förklara gärna hur du har kunnat missa nedanstående fall i viktiga media. (Min gissning är att du gör på samma sätt som rasisterna med svenskars brottslighet och blundar för de fakta som skulle kunna kullkasta din inskränkta ideologi och dina fördomar.)
Läs gärna om:
Kvinnan som misshandlade sin man med allehanda tillhyggen och högg ner honom på hans födelsedag.
Kvinnan som pryglade sin man i timtal med ett hundben. (Varning för otäck bild.)
Daniel, som levde med flickvännen Klaras våld som vardag.
Kvinnan som limmade fast ex-pojkvännens organ för att han lämnat henne.
Kvinnan i Söderbärke som gick från ord till handling med en kniv i mannens bröst.
Kvinnan som sköt sin förre pojkvän och dennes far.
Mannen som fick en kniv i axeln när han ville avsluta förhållandet.
Mannen som blev mordhotad och fick en gravsten rest över sig och blev skjuten på.
Kvinnan som knivhögg systerns pojkvän i ryggen av svartsjuka.
Eller varför inte det som hände just i julhelgen, när en kvinna högg ner sin make och dennes son med en yxa.
Tror du att det kommer att startas ett Boråsuppror av kvinnor som vill se ett slut på kvinnors våld mot män efter det här brutala dådet? Eller vill inte kvinnor se sitt kollektiva ansvar för det här våldet?
Sedan är det faktiskt riktigt otrevligt och nedlåtande av dig att tala om för mig vad jag borde göra, trots att du inte känner till min akademiska inriktning. Betydligt rimligare borde det vara att avkräva feministiska forskare på partnervåld att de är hederliga och undersöker båda sidor av saken innan de bildar sina teorier. Särskilt rimligt framstår det alltså när feminister kräver att alla forskare ska beakta genusperspektivet och när dessutom feminister alltsomoftast med eftertryck hävdar att feminismen är till för både män och kvinnor, och inte är till för att gynna kvinnor på männens bekostnad.
När tänker du starta ett kvinnors och feministers uppror mot kvinnors våld mot män, Kerstin? – Du vet ju numera att kvinnor misshandlar lika mycket och lika grovt – minst.