Det råder många missuppfattningar bland icke-forskare om vad vetenskap är, tråkigt men begripligt nog. Det är dessutom hopplöst att tala om vad vetenskap faktiskt är till skillnad från icke-vetenskap, eftersom gränserna flyter, men man kan i alla fall säga lite om vad vetenskap inte är.

Den är framför allt inte en verksamhet inom vilken felfria och perfekta människor, s.k. forskare, aldrig någonsin gör misstag eller tänker fel och bara lägger fram bevisade och eviga sanningar. Istället försöker forskare, tillsammans och via den vetenskapliga processen och kulturen, ta fram nya kunskaper om den värld vi lever i och det sker genom interaktion mellan många forskare.

Forskare är personer som har utbildats i att använda s.k. vetenskapliga metoder, som handlar om att gå systematiskt tillväga, i sökandet efter ny kunskap. För att komma framåt har man ett system med vetenskaplig granskning. Den sker på seminarier, på konferenser och via vetenskapliga tidskrifter. Här lägger forskare fram sina resultat och sedan får andra forskare inom respektive discipliner ”kritisera” de framlagda resultaten. Dels rättas fel till i denna process, dels kommer det fram nya idéer och nya infallsvinklar som så småningom och förhoppningsvis leder fram till bättre kunskaper. Många människor tillsammans tänker oftast bättre en enskilda individer. Ingen enda vetenskaplig upptäckt är någonsin en enda mans verk. Varenda forskare bygger, på ett eller annat sätt, på vad andra forskare gör eller gjort eller på vad som händer i samhället, och skrivs om.

Det är så, dessutom, att enskilda forskare lägger fram både bra och dåliga förklaringar eller teorier under sina forskarliv. Även de personer i vetenskapshistorien som tas fram som stora genier hade fel i en hel del. Newton exempelvis, sysslade också med alkemi, ett område som senare kunskaper dömt ut totalt.

Det faktum att forskare är som alla andra dödliga och att de ständigt måste konkurrera om forskningsresurserna för att överleva i den akademiska världen, innebär dessvärre att det förekommer mycket annat inom forskarevärlden, som inte är lika trevligt som sökandet efter ny kunskap, och som inte sällan får negativa konsekvenser för själva kunskapsproduktionen. Man intrigerar, man försöker manövrera ut varandra, somliga går ganska långt vad gäller att försöka göra sig kvitt konkurrenter eller kritiska kolleger. Detta är trist, men dessvärre mänskligt.

Det bästa man kan åstadkomma är ett regelverk för hur denna konkurrens ska se ut, och hur man ska kritisera andra forskare, eller utvärdera deras arbeten. Sådana system finns och de brukar fungera åtminstone någotsånär.

Det är i ljuset av detta (men också i ljuset av hur opinioner piskas upp, som jag dock inte ska skriva om just nu) vi ska se ”fallet Eva Lundgren” och hennes forskning.

Det är möjligt att Eva Lundgrens forskning överlag är dålig (något allmänheten nu ges intryck av, men som inte ens granskarna säger och inte kan säga eftersom de nöjt sig med att titta bara på ett par av hennes många forskningsrapporter), men då har vi usla forskare och akademiker överlag, och i hela Skandinavien, som inte upptäckt detta förrän efter 20 års forskning, för varje gång hon har sökt forskningspengar eller en akademisk tjänst har hennes arbeten utsatts för granskning av andra akademiker av s.k. sakkunniga och från alla de skandinaviska länderna. Skulle alla de som har bedömt henne genom åren ha haft helt fel då står det mycket illa till i den akademiska världen och då är detta mycket allvarligare än de misstag Eva Lundgren eventuellt har begått.

Så illa är det nog ändå inte, och jag menar att Jörgen Hermanssons anmärkning om att Eva Lundgren är en idérik och kreativ forskare är det man ska ta fasta på här, även om hon gjort misstag. Det vore konstigt om hon inte hade gjort det eftersom alla forskare gör det då och då och ingen är perfekt, varför man inte kan kräva felfrihet av en forskare.

När jag refererar opponenten på Hallbergs disputation så handlar detta inte om att döma ut henne. Det handlar om att visa att ingen forskare är felfri, eller går helt fri från kritik, och att den kritik som förs fram mot Eva Lundgren just nu, också kan riktas mot hennes granskare. Konstigt vore det annars.