Lyssnade på programmet ”Sommar” idag, med Herman Lindqvist. Han talade om att prinsessan Viktoria är en mycket begåvad berättare. Har nu aldrig haft glädjen att höra henne berätta men Lindqvists referat av ett par av hennes historier var inte dåliga de heller.

Senare på kvällen lyssnade jag på Mark Levengood i programmet ”God morgon världen” och där hade vi ännu en otrolig berättare. Han lyckades få sin pappas usla hemgjorda vin att växa ut till en mycket underhållande historia.

Hur blir de sådana, de där som kan berätta historier, om sådana där alldagliga händelser som man råkar ut för i livet, så att man viker sig dubbel av skratt? Varifrån får de sin förmåga? Sitter den i generna, är den ett socialt arv, är det något man lär sig?
Det senare alternativet tror jag nog inte på, för hur jag än försökt har jag aldrig hittat något i mitt liv som jag, via linguistisk ekvilibrism, skulle kunna förvandla till en underhållande historia, än mindre till en som får folk att vrida sig av skratt. Men jag känner ett par sådana personer, sådana där som berättar om utflykten till ön, eller bussresan till Virserum, så att man får träningsvärk i skrattmusklerna, trots att man själv var med om händelserna ifråga och inte tyckte de var ett dugg roliga medan de utspelade sig, eller hade något som helst humoristiskt som man kunde göra en poäng eller en underhållande historia av.

Jag kan ibland, i mina allra bästa stunder, eller sämsta hur man nu ser det, få ihop åtminstone lätt roande elakheter, men ska några iddas lyssna måste nog auditoriet endera lyssna av tvång, exempelvis för att man vill ha sina betyg, hoppas att det i alla fall ska komma något roligt senare eller tillhöra samma skara av dysterkvistar och kverulanter som jag och några gapskratt blir det ju inte. På sin höjd några snea småleenden.

Annars kan jag inte ens berätta sådana där korta roliga historier. Jag kommer inte ihåg dem jag hör, även om jag tänker att ”den var bra, den måste jag komma ihåg så att jag kan dra den någon gång”. Om jag någon gång börjar berätta en historia som jag minns vagt, men inte riktigt utan bara hoppas att poängen ska dyka upp bland hjärncellerna under berättandets gång, så brukar den inte göra det.

Om jag någon enstaka gång får för mig att jag ska försöka mig på en historia i alla fall, kommer jag alltid att tänka på min gamla skolkamrat och hur det gick när hon skulle berätta en rolig historia. Den handlade om en midsommarafton och kuttrasjustunden i ladan på sennatten (det var på den tiden då fräckisar var väldigt fina i kanten – åtminstone i mina kretsar) och när pojken knallade iväg frampå morgonen nynnade han Gärdebylåten (så nynnar berättaren låten). Då stack flickan ut huvudet genom ett fönster och utbrast på dalmål: ”Gär de belåten?”. Den är ju lite vitsig om tonfallet är det rätta. Så skulle min skolkamrat berätta historien och när hon kom fram till slutet ”stack flickan ut huvudet genom fönstret och sade: Är det Gärdebylåten det där?” Så struntar jag i att försöka berätta den där historien som jag i ett ögonblick av dålig självinsikt var frestad att dra.

OK, det är sommartorka vad gäller politiken, i varje fall tycker jag det, trots både Almedalsspektaklet och EU-forin. Det är då jag önskar att jag vore en god berättare eller att jag visste hur man berättar en rolig historia.