Nu har granskarna, vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg och statsvetaren Jörgen Hermansson, kommit med sin rapport om Eva Lundgrens forskning. Den tycks i huvudsak handla om det den inte skulle handla om, nämligen om kvaliteten på Eva Lundgrens forskning.

Följande kan man läsa i utvärderarnas rapport:

Det bör framgå att vårt uppdrag handlar om att pröva Lundgrens trovärdighet som forskare och inte om att granska kvaliteten i hennes forskning. På ett allmänt plan är det enkelt att iaktta en sådan åtskillnad. I det konkreta fallet visar det sig emellertid inte vara så lätt. Som vi tolkar uppdraget och universitetets regelverk kommer vår granskning i själva verket att handla om en grundläggande kvalitetsaspekt i all forskning, nämligen att man som forskare har goda argument för sina påståenden. När det, som i detta fall, handlar om empirisk forskning kommer granskningen i mångt och mycket att kretsa kring frågan om belägg.

Alltså: Vi har fått ett visst uppdrag, men det var svårt så vi gör något annat istället!

De båda utvärderarna kunde sedan uppenbarligen inte komma överens om slutkommentaren varför de skrev varsin. Jörgen Hermansson för bl.a. fram följande reflektioner i sin slutsats:

Hur ska man se på att forskning blir utsatt för detta slags kvasijuridisk granskning? Min bestämda uppfattning är att detta är en synnerligen olycklig lösning. Att börja tala om ohederlighet och fusk, när man uppfattar vissa forskningsresultat som märkliga eller kontroversiella, riskerar att förstöra ett av det mest grundläggande både inom vetenskapen och i den offentliga debatten, nämligen att vi försöker bemöta och kritisera varandra i sak”.

Han skriver också, vilket är ett gott betyg:

Eva Lundgren är otvivelaktigt en idérik och produktiv forskare. Hennes texter utmanar invanda föreställningar och ger öppningar för nya spännande infallsvinklar

Och så här, bl.a., skriver Margareta Hallberg i sina slutsatser:

Den viktigaste slutsatsen vad gäller den kvantitativa studien Slagen dam är att ett av dess mest centrala resultat, tesen om våldets allmängiltighet, inte har stöd i Lundgrens m.fl. egna data.

Med anledning av ovanstående kommentar erinrar jag mig vad opponenten sade på Margarta Hallbergs disputation, och jag citerar ordagrant:

Jag håller med dig om dina slutsatser men jag kan inte se att de följer av din avhandling

(Jodå jag antecknade kommentaren då den var så anmärkningsvärd och en kvinna i publiken reste sig dessutom och påpekade att i och med detta konstaterande borde avhandlingen förstås underkännas, vilket givetvis inte blev fallet.)

Hallbergs avhandling var en enda lång kritik av ett antal feministiska forskare, framför allt av några framstående amerikanska sådana. Hallberg är alltså en, i akademiska sammanhang, välkänd kritiker av feministisk forskning.

Med anledning av detta och av vilka som valdes att utvärdera Eva Lundgren drar jag slutsatsen att en bra kvinnlig forskare är en som stryker det manliga forskaretablissemanget medhårs (alternativt att man gärna får vara en dålig kvinnlig forskare bara man stryker män, eller manliga forskare medhårs). Då behöver man inte ha belägg för det man säger och för de slutsatser man drar, medan en manlig forskare kan kosta på sig att erkänna vikten av feministisk forskning.

När man sedan hör Margareta Hallberg i TV (16/12) hävda att det är viktigt att granska Eva Lundgrens forskning för att den får politiska konsekvenser, då anar man vad förföljelsen av Eva Lundgren handlar om. För en sak är klar, den handlar inte om att peka ut en speciellt dålig forskare.

PS: Gå också in på Jennys webblogg och läs vad hon har att förtälja i saken. Det är en del som kan nyansera bilden.

Tillägg 18/12: Här finner man Eva Lundgrens försvarsskrifter: Del I och Del II.