Idag kom den första tornsvalan (tornseglaren). Den cirklade tre varv runt huset på låg höjd, en ensam sådan. Vi fick bråttom att dra fram stegen och riva bort silvertejpen, som vi klistrade för öppningarna i våra tornsvaleholkar med i höstas, för att inte talgoxarna skulle flytta in i holkarna, som hänt tidigare år.

Blir spännande att se om vi ser fler tornsvalor i morgon. Hur som helst så är den första tornsvalan ett tecken på att högsommaren är här. Det finns glädjeämnen trots allt, även om man inte kan leva på dem.

Fast den här sommaren är inte vad de tidigare varit i vårt hål i skogen, det sörjer jag lite över.

De senaste fyra somrarna har vi haft ett koltrastpar boende i vår delvis nerrasade lagudgård. De båda koltrastarna har skuttat runt på gräsmattan och samlat ätbart och blivit ganska orädda för oss. Hanen har suttit på en av de döda grenarna i vår gamla halvdöda ek och kvintilerat hela våren och sommaren, både morgnar och kvällar och på dagarna stundvis.

I år är ingenting sig likt på koltrastfronten, till min stora sorg. Det sitter ingen koltrast och sjunger i eken längre. Det bor inget par i ladugården i år. Istället har vi tre koltrasthanar som inte kommer överens om var revirgränserna går. De har fullt upp under dagarna att jaga bort varandra och sjunger väldigt sparsamt både på morgnar och kvällar. På dagarna sjunger ingen av dem alls. Jag saknar min gamla koltrasthane så ofantligt. Han och jag var liksom kompisar. Han satt där i eken och sjöng, jag visslade korta stumpar som han försökte härma och lyckades riktigt bra ibland.

Så ingenting i världen varar för evigt, inte ens koltrastens sång- och levnadsvanor är desamma år ut och år in.