Fler bloggar tar nu upp SSRI-preparatens förödande effekter
OBS: Ett tillägg nederst i inlägget.
Via Cornucopia fick jag länken till tre filmer om SSRI-förskrivning i Sverige. Det är filmer som borde visas på TV men det kan vi nog inte förvänta oss. De är ganska långa, tre timmar tillsammans, men jag rekommenderar dem verkligen (filmerna är gjorda för en svensk publik så endera talas det svenska eller så är de engelsktalande som medverkar svensktextade). Man hittar dem på websajten Who cares in Sweden? De handlar om den ansvarslösa förskrivningen av SSRI och om läkemedelsföretagens ohämmade propaganda för försäljning av de här preparaten. Det är glädjande att Cornucopia, som har avsevärt många fler besökare än den här bloggen, tar upp det här problemet. Även RFHL:s sida innehåller information om saken.
Jag har skrivit många inlägg tidigare på Motvallsbloggen om det här området under de snart åtta år som jag har bloggat. Vill man läsa tidigare inlägg kan man skriva in SSRI i sökfunktionen till höger. I de tidigare inläggen hittar man också mängder av länkar om SSRI.
Istället för att det blir bättre på det här området, mindre förskrivning av SSRI och mer ansvarsfull förskrivning av preparaten ifråga (Zoloft, Cipramil, Seroxat m.fl. s.k. antidepressiva medel) samt bättre uppföljning av de patienter som får medlen, har förskrivningen ökat från år till år. Det märkliga är att samtidigt som denna förskrivning ökat (1) har alltfler, inte minst tämligen unga människor, förtidspensionerats på grund av depression.(2) Om de här medlen vore så förträffliga som påstås borde vi inte se ett enda sådant pensionsfall, tycker man. Dessutom borde man inte se den förfärande ökningen av elchockbehandlingar (3) som vi ser nu.
Lögnerna om preparatens förträfflighet är otaliga och trots att det redan i försök visats att deras effekter är obetydligt bättre, för några få, än placebopreparatens, oftast inte alls bättre, så envisas många läkare fortfarande med att hävda att medlen är en välsignelse.(4)
Varje tänkande person borde inse att det är något fel på den teori om preparatens verkan som läkemedelsförsäljarna tutar i läkarna och psykiatrikerna, att depression beror på för lite serotonin i hjärnan. Logiken säger helt enkelt att det är något fel på en teori som måste räddas med hjälp av diverse mer eller mindre fantasifulla bortförklaringar när den inte fungerar som den borde göra enligt teorin, som denna bortförklaring: När en person mår allvarligt illa av preparaten i början och ibland drabbas av allvarliga självmordstanker eller till och med tar livet av sig, eller av andra, så förklaras detta med att personen blivit bättre och nu orkar försöka göra något åt sin depression/sin situation. Det kan naturligtvis inte förhålla sig så att man mår bättre när man börjar vilja ta livet av sig eller faktiskt gör det. Det inser varenda förnuftig människa. Om man åtminstone sade att först blir patienten sämre och mår sämre men det går över efter några veckor hos de flesta, så skulle det ju ligga en liten förnuftig tanke bakom. När man däremot hävdar att en person som mår bättre plötsligt vill ta livet av sig då är det fel på teorin: ”Förra veckan mådde jag pest men nu mår jag betydligt bättre så nu tar jag livet av mig.”
Läkare och läkemedelsföretagen försöker inbilla oss att det är med depression som med diabetes och sköldkörtelbesvär, kroppen, hjärnan i depressionens fall, lider brist på ett ämne och tillförs detta ämne, eller luras kroppen att lagra upp mer av det, så blir patienten bra. Diabetespatienter får insulin och bli bra, de som lider av sköldkörtelinsufficiens lider brist på thyroxin och får de kontinuerligt tillskott av detta ämne lever de som friska igen, lider de av brist på serotonin och får mer av den varan, SSRI alltså, så mår de bättre. Problemen med den här teorin, som förresten visades vara felaktig redan i slutet av 60-talet, är:
1: att man aldrig mäter förekomsten av serotonin i hjärnorna på dem man sätter på SSRI, medan man mäter förekomsten av insulin respektive thyroxin i blodet, både före och efter insättandet av dessa ämnen och man ser till att den tillförda mängden är den rätta. I fallet med den påstådda serotoninbristen mäter man varken före eller efter insättandet av det serotoninhöjande preparatet. I det fallet har man ingen aning om vad man gör egentligen. Man har bara hört, sannolikt från läkemedelsföretagens försäljare, att preparaten inte ger några biverkningar, att de är ofarliga, att de inte är vanebildande, samt, som många säger, att de måste tas resten av livet för att patienten inte ska återfå i sin sjukdom.
2: att alla som lider brist på insulin eller thyroxin blir bra när de får dessa ämnen tillförda utifrån och förbättringarna är i vissa fall snabba och dramatiska, medan serotoninökning i hjärnan på grund av ett preparat kan resultera i lite vad som helst hos dem som utsätts för sådana preparat. Vilken reaktion man kommer att få i varje enskilt fall har läkaren ingen aning om i förväg. Det värsta är att de flesta läkare inte förstår det. Istället envisas de med att tro att om patienterna klagar över biverkningar eller över att de mår sämre så är det ”bara” inbillning eller så är det tecken på att patienterna behöver högre doser av preparatet eller ytterligare ett preparat, behöver äta två eller ännu fler preparat alltså. Ibland skriver de ut ett annat SSRI-preparat istället för det som patienten klagar på. De kommer nästan aldrig på idén att den patient som klagar över biverkningar inte alls ska äta sådana här medel. För att inte tala om att de ganska ofta vägrar att tro på vad patienten berättar om de biverkningar denne drabbats av och mår allvarligt dåligt av. Istället skyller då många läkare på inbillning och här blir det verkligt skumt.
Psykiatriker, och läkare i allmänhet, hävdar, och säkert med rätta, att alla känslolägen har med kroppens biokemi att göra. Fel slutsats här drar de bara om de tror att ingenting av denna biokemi påverkas eller utlöses av omgivningsfaktorer, som en nära anhörigs död, stress på arbetet etc. Men när de inte vill kännas vid de biverkningar som patienter berättar om utan viftar bort dessa som ”inbillning”, då föreställer de sig tydligen en utomkroppslig, icke-fysiologisk process, något metafysiskt som de kallar inbillning, som alltså inte skulle ha en biokemisk orsak. Frågan blir då förstås hur de kan veta att den depression de påstår sig bota med ett biokemiskt verksamt preparat inte är en ren inbillning också den och alltså inte har någon biokemisk, fysiologisk grund?
Men nu har det kommit en ny DSM, nr V (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). DSM är psykiatrikernas diagnosbibel. Diagnoserna fastställs genom omröstning i det amerikanska psykiatrisällskapet APA. Sedan när, undrar man alltså, är vetenskaplig sanning en fråga om en majoritetsåsikt? I denna nya DSM V tycks läkare/psykiatriker dock ha fått en ny diagnos att sjukförklara dem som lider av biverkningar eller av hemska utsättningsproblem och som förvandlar dessa tidigare metafysiska icke-fysiologiskt betingade inbillningar till en tänkt fysiologiskt grundad psykisk sjukdom. Denna nya psyksjukdom verkar mest ha tillkommit för att ge läkarna incitament att förskriva mer SSRI till de här patienterna. Diagnosbilbeln är för övrigt numer så rik på psykiska diagnoser att snart sagt varenda människa kan förklaras psykiskt sjuk. Är man det minsta missnöjd med något så är man psykiskt sjuk. Varför kommer jag att tänka på den allvarliga sjukdomen drapetomi (drapetomania) (5), som antog epidemisk karaktär i Amerika under mitten av 1800-talet och som bara drabbade svarta slavar och yttrade sig som ”den sjukliga lusten att springa hemifrån”? Epidemin dog ut, kan man tänka, när slaveriet avskaffades.
Läkare är inte alltid så kunniga om vetenskap och om vetenskaplig forskning som de själva och många andra tror att de är. En sådan okunnig person träffar vi på i en av filmerna som jag länkar till ovan, nämligen en känd svensk kvinnlig psykiatriker och SSRI-entusiast. Hon svarar, på frågan om läkare rapporterar om biverkningar, att det är ju ingen mening med att anmäla biverkningar som alla redan känner till, som ex. ökad självmordsbenägenhet i början av medicineringen med SSRI. Hon inser uppenbarligen inte att med den inställningen påverkar läkare statistiken över biverkningar och ger en falsk bild av verkligheten. Om alla läkare gör som hon så innebär det att det aldrig kommer fram hur vanlig den här biverkan är, att den förefaller ovanligare än den faktiskt är. Eller ska vi utgå från att hon försöker lura oss, vet vad hon gör och att hon är en del av läkemedelsföretagens propagandamaskin?
Eftersom jag inte kan svara på Cornucopias blogg, besvarar jag här en av dem som kommenterar inlägget där om SSRI, nämligen en person som kallar sig Oscar T och som säger sig vara legitimerad läkare (vilket jag inte har anledning att betvivla att han är). Han lägger indirekt fram en helt ny idé om vad depression beror på och om hur kroppen fungerar vad gäller brist på serotonin. Tidigare har läkare och psykiatriker oftast hävdat att de som börjar med SSRI får räkna med att stå på preparaten resten av livet. Detta implicerar att den serotoninbrist de påstås lida av endera har blivit en kronisk brist på serotonin, eller att det skulle vara en genetiskt ärvd för låg produktion av ämnet ifråga. Oscar T menar emellertid nu att medlet ska sättas ut när patienten är symtomfri igen. Detta är en idé om att SSRI fungerar ungefär som antibiotika, man tar det en kort tid och sen fungerar hjärnan som den ska igen och då behöver man inte preparatet mer. Problemet här är bara alla de där människorna som berättar om hemska utsättningsproblem, även efter en kort tids SSRI-användning, och som av somliga läkare förklaras inte vara friska än men som av andra förklaras vara drabbade av inbillning. Ett annat problem är alla de där läkarna som vägrar att stötta sina patienter vid utsättandet av preparaten.
Överhuvudtaget verkar just missnöje vara bra att medicinera bort med SSRI, som omvittnat av många, tar bort medkänsla/empati och insikten om verklighetens beskaffenhet och som gör att många människor som äter sådana preparat inte bryr sig, inte oroar sig för något. Vad kan vara bättre för makten i ett samhälle som försämrar människornas levnadsvillkor än en medicin som gör att de inte bryr sig? Den biologiska ingenjörskonsten firar bara fler och fler triumfer. För alla människor som drabbas och för samhället som helhet är denna verkan av SSRI däremot rent förödande. Dels för att människor inte protesterar när makten förtrycker dem allt mer, dels för alla anhöriga som drabbas hårt när deras nära och kära börjar personlighetsförändras och till slut, i vissa fall, blir omöjliga att ha med att göra. Jo jag har sett ett antal av dessa fall och det är lika dystert varje gång. Men läkarna har ju sina diagnoser att ta till, så nu har de här människorna blivit ”bipolära”. En del av dem har inte ens börjat äta SSRI för att de lidit av någon psykisk åkomma utan för helt andra rent kroppsliga åkommor, som urinvägsinfektion ex.
Det är dessutom fler kvinnor än män som luras börja knapra de här pillren. I grunden handlar det om att läkarvetenskapen ännu inte frigjort sig från den över 100 år gamla föreställningen om hysterin, en psykisk sjukdom förorsakad av livmodern, som mot mitten av 1900-talet förvandlades till föreställningen om SVB (sveda-värk och bränn) som inbillningssjuka kvinnor drabbades av. Jag har förstås också blivit utsatt för försök att ställa mig på SSRI för en åkomma som inte hade något alls med psyket att göra, nämligen en muskelinflammation som uppstod när jag målade vindskivor och kröp under dessa, som låg upplagda på ett par pallar, varvid jag råkade vrida nacken och skaffa mig nackvres, samma sak som ryggskott men i nacken alltså. För detta behövde jag starka värktabletter några dagar, men inte några antidepressiva preparat. Så nej, jag tog inte emot receptet.
Mängder av människor, både kvinnor och män, som börjat äta SSRI på läkares ordinationer har bittert ångrat att de lät sig luras, en del av dem har berättat om sina erfarenheter på den här bloggen. Idag finns det dock för läkarkåren fler tröstande diagnoser, på dessa människor.
Alla som är intresserade av problemet med de här medlen och med läkemedelsjättarnas lögnaktiga och förföriska propaganda, för att inte tala om deras politiska makt, kan också läsa om området i bl.a. följande böcker:
- Anatomy of an Epidemic: Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America, Robert Whitaker, 2012
- Pillret, Ingrid Carlberg, Norstedts 2011
- Piller & profiter : memoarer från en industri med dödlig biverkan. John Virapen, (2008)
- Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost, Optimal förl. 2007
Här kan man läsa om de tillfällen då läkare försökt skriva ut lugnande preparat till mig, om mina panikattacker och om hur jag botade dem – utan lugnande eller antidepressiva medel.
Tillägg 25/2 kl 0.45:
Glömde att påpeka något viktigt som berättades i en av filmerna. I Sverige hade vi under flera årtionden en i huvudsak idéell organisation som kallades Kilen. Den hjälpte och stöttade människor som blivit medicinberoende, i början i huvudsak av bensodiazepiner. Det är den äldre typen av lugnande medel som var helt ofarliga i början (!), för drygt 50 år sen, men som senare klassades som narkotika (Valium, Sobril m.fl.) eftersom medlen visade sig vara starkt beroendeframkallande. Dessutom användes de ibland till självmord eftersom man dog av att äta för många tabletter. För omkring 10 år sedan, då det började stå klart att även efterföljarna, SSRI-preparaten, hade baksidor och var beroendeskapande, tog Kilen sig också an SSRI-beroende människor (SSRI introducerades för c:a 25 år sen).
Vid sidan av att Kilen stöttade dessa medicinberoende människor och försökte hjälpa dem att komma ur sitt medicinberoende, registrerade man också de biverkningar som brukarna av de här medlen anmälde till dem. Det fanns ingen möjlighet för patienter att anmäla sådana till något officiellt organ förr.
Nu hände det sig att bara några veckor efter att den borgerliga regeringen tillträdde 2006, drog den in bidragen till Kilen. Jag skrev flera inlägg om den saken på bloggen (här och här bl.a.). I en av filmerna som länkas till i inledningen ovan berättar en av dem som var aktiv i Kilen, som gick i konkurs när Alliansen drog in bidragen till organisationen, att man fick en sista ekonomisk hjälp att lägga ner den – mot löfte att inte starta någon liknande organisation igen. Tydligare än så kan det nästan inte demonstreras att Alliansregeringen fått pengar från läkemedelsföretag för att vidta denna åtgärd, för vilket personligt intresse skulle regeringens medlemmar annars ha haft av att ingen sådan hjälp finns att få för dem som lider av sitt medicinberoende, eller av att det inte finns någon oberoende organisation som registrerar biverkningar som inte kommer fram den officiella vägen, den där som somliga läkare tydligen tycker är helt onödig att använda sig av, som vi sett ovan.
Vi borde alla kräva att de politiska partierna måste redovisa varifrån de får sina penningbidrag. Detta är det normala i andra EU-länder och lag i USA, men inte i Sverige och här motsätter sig Alliansen en sådan lag, möjligen bara Moderaterna, är inte säker här.
/Kerstin
OBS: Det kan vara livsfarligt att sluta abrupt med lugnande och antidepressiva preparat. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor
Länkar ( i tidigare Motvallsinlägg om SSRI finns fler länkar om området):
1) Även biologismen från 30-talet är tillbaka. Om lugnande medel och läkemedelsindustrins lurendrejeri, Motvallsbloggen 31/3 2008
2) Alltfler unga sjukpensioneras pga depression, Motvallsbloggen 25/2 2006
2) Självmord bland unga flickor ökar, Motvallsbloggen 5/10 2007
3) Psykiatriker med underlig föreställning om “vetenskap och beprövad erfarenhet”, Motvallsbloggen 24/11 2009
4) Depression beror inte på serotoninbrist – äntligen ett erkännande, Motvallsbloggen 3/11 2011
4) SSRI – inte så förträffliga som man påstått, Motvallsbloggen 26/6 2007
4) Dålig effekt av antidepressiva, Dagens Medicin
5) Drapetomania, Wikipedia: Om botemedlet mot åkomman skrev dess upptäckare Samuel A Cartwright; If any one or more of them, at any time, are inclined to raise their heads to a level with their master or overseer, humanity and their own good requires that they should be punished until they fall into that submissive state which was intended for them to occupy. They have only to be kept in that state, and treated like children to prevent and cure them from running away.”
- Psykiatrins och läkemedelsbolagens gigantiska bluff om lugnande medel och antidepressiva, Motvallsbloggen 10/5 2010
– Ett piller söker sin sjukdom [111024] BOKRECENSION, Kerstin Berminge, Alba 24/10 2011
– Långtidsbiverkningar av SSRI, Jonatan Lindh,, Läkartidningen nov 2008 (Det finns nästan inga studier av preparatets verkningar på längre sikt, av naturliga skäl. Det är mest läkemedelsbolagen som gör studier över medlens effekt.)
– Initial Severity and Antidepressant Benefits: A Meta-Analysis of Data Submitted to the Food and Drug Administration, PLOS Medicine 26/2 2008
24/02 20:01 at 20:01
Citat från Artimus PRESS RELEASE 2, 30 oktober 2012:
”All behandling med antidepressiva(SSRI) bygger på hypotesen om ”Serotoninbalansen”. För att intresserade intellektuella skall förstå grunden för och därmed omfattningen av detta lurendrejeri ber vi er att undersöka var ni kan gå och mäta er egen Serotoninhalt. (Svar: Det går inte.) Tänk därefter igenom vad läkarna, föreläsarna och reklamen förklarat… ”
Alltså. – De mäter aldrig förekomsten av serotonin i hjärnorna därför att det inte är möjligt…?!!
Nästa gång jag träffar en läkare ska h*n få ett erbjudande om att köpa Öresundsbron billigt innan den annonseras ut i Läkartidningen.
24/02 23:38 at 23:38
Jag däremot funderar på att sälja fullmånen som botemedel mot allting: Stirra på den en timme varje månad så blir du helt bra.
Kommer förresten att tänka på vad en en god vän, som är läkare, sade för många år sen: ”Det finns två slags sjukdomar, dem man dör av och de som självläker. Det är de senare vi botar – i bästa fall.”
25/02 17:36 at 17:36
Själv gick jag på SSRI och var nöjd med det. Jag går inte på SSRI längre. Placebo, ja kanske. Eller så har Kerstin fel. Även det en möjlighet.
25/02 18:41 at 18:41
San:
Nu är det inte jag som säger att det mest handlar om placebo, utan forskare som forskat om detta, som säger det.
Det sannolika är att om du både stått på SSRI och slutat utan besvär så tillhör du den grupp som medlen inte alls tar på. Det finns sådana människor också. För, som du vet, bara för att du inte har omkommit i en trafikolycka så innebär det ju inte att ingen annan har gjort det heller, eller bara för att du inte blir tjock av att äta hur mycket som helst så innebär det inte att ingen annan blir det heller.
26/02 07:30 at 07:30
Tack för en angelägen blogg! Ja, läkarna är smidiga verktyg för det eskalerande förtrycket av människor. Blev själv erbjuden sådan medicinering, men eftersom jag inte var deprimerad så tackade jag nej. För att få ett läkarintyg (för ersättningens skull) fick jag istället för medicinering välja att gå till en kurator – som för övrigt hade mer att lära av mig än jag av honom. Efter en lång tids egen forskning kom jag på vad ”mitt” problem var; kemikalie- och miljögiftspåverkan, vilket genererade svåra kognitiva problem och organsvikt. Genom att sluta äta och andas in skadliga kemikalier och miljögifter genom att bara äta oprocessad och ekologisk grönsaker samt genom att se till att kunna kontrollera min miljö (hålla mig undan från inredning och material som innehåller ftalater och flamskyddsmedel), samt genom att inta det icke patenterbara ämnet MSM (organiskt svavel), så är min livssituation idag rimlig och jag äter inte ens en värktablett mer än någon gång per år. Det är sedan hösten 2011 konstaterat att miljögifter orsakar åderförkalkning och stroke: http://www.uu.se/press/pressmeddelanden/pressmeddelande-visning/?id=1493&area=3,4,10,16&typ=pm&na=&lang=sv
Den samhällsgenerade ohälsan genom medicinering och miljögifter skuldförskjuts medvetet och systematiskt till individen. Enda sättet att få upprättelse och för att kunna hjälpa andra att förstå detta komplexa förtryck är att drabbade skriver texter som beskriver läkares och Försäkringskassans konstanta förtryck – även om det precis som du säger finns undantag. Läkare är ju precis som alla andra ”experter”, d v s produkter av det nu urartade systemet. Inte många tänker själva – jag har i alla fall aldrig träffat någon under alla mina år om vårdsökande. För min del hade jag ju tur som lyckades klura ut orsaken och kom undan med en mindre hjärnskada (konstaterad genom magnetröntgen)som jag som sagt kan parera hyfsat om jag håller mig till mina empiriskt utforskade livsvillkor. WHO har ju nu även konstaterat andra följder av miljögifterna; ADHD, cancer, diabetes, övervikt osv: http://www.who.int/mediacentre/news/releases/2013/hormone_disrupting_20130219/en/index.html
Hur mycket förnedring och skuldförskjutning har inte dessa människor fått uthärda – och hur ska de kunna fortsätta navigera i en vårdapparat som de är beroende av för att eventuellt kunna bli friska?
26/02 09:18 at 09:18
Alltså alternativet är idag ritualistisk placebo, även kallad terapi.
Har själv provat SSRI och det var inte nå vidare, vi som jobbar med läkemedel är förvånade hur dessa preparat kan klassas som läkemedel. Då de mest utmärkande effekterna av preparaten är deras biverkningar, man kan inte säga att de har en antidepressiv verkan. De har en massa andra effekter och eventuellt en antidepressiv biverkan.
Depression är mer ett symptom på samhället. Alienation, ensamhet, otrygghet och känslan av att vara låst i sitt liv, alla saker som ökas av ett individualistiskt samhälle där människor ställs emot varandra, där människans värde bara är hennes värde för andra.
26/02 09:36 at 09:36
Psykisk sjukdom är väl dessutom definierat som att patienten inte fungerar i samhället. Grundsynen är alltså att det alltid är individen som det är fel på, sociala och samhällsproblem läggs på individens axlar.
26/02 14:45 at 14:45
Carina Agrell:
Det är bara att gratulera dig till att ha funnit en livsstil som du känner dig hjälpt av. Det finns säkert många andra sätt än att äta antidepressiva för att skapa sig bättre liv.
Precis Martin:
Vi har gått från en samhällsanda där alla problem lades på samhället, som ansågs orsaka människors psykiska lidanden, till en situation, ett tankeklimat där alla problem beror på individernas biokemiska status. Detta ”tankeklimat” är medvetet frampropagerat av storföretagen genom deras s.k. tankesmedjor. Nu antas människors psykiska problem, direkt eller indirekt, vara medfödda och därför bara botabara genom ingripande i individernas biokemiska system.
Det är detta jag kallar ”den biologiska ingenjörskonsten” och som jag hävdar har ersatt den av kultureliten så utskällda ”sociala ingenjörskonsten”, som handlade om att skapa såg goda levnadsförhållanden som möjligt för flesta möjliga, bättre bostäder, högre löner, bra utbildningsmöjligheter, god sjukvård för alla etc. Själv ser jag inte denna förändring som ett framsteg utan som en tillbakagång till en samhällsfilosofi som dominerade slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
26/02 23:03 at 23:03
[…] Cornucopia , som jag hänvisade till i det förra inlägget, har skrivit ytterligare ett inlägg om […]
28/02 22:02 at 22:02
Tack Kerstin
för alla Dina intressanta artiklar om SSRI m.m. genom åren.
För ett tag sedan upptäckte jag en intressant artikel på dagensmedicin.se. Den var skriven av läkaren Sven Ternov och handlade om utsättningsproblem.
Här citerar jag några rader:
”Jag hade stått på venlafaxin under flera år för en endogen depression. Av diverse anledningar fanns skäl att prova att sätta ut det.
Jag trappade ut läkemedlet under en månad vilket gick bra. Men en knapp vecka efter att venlafaxin var ute ur kroppen fick jag skrämmande abstinenssymtom”.
Googla rubriken: ”Varning för SSRI:s utsättningssymptom” så kan Du läsa resten.
Jag vill också tipsa om en relativt ny bok från USA. Den är skriven av Peter R. Breggin och har titeln – ”Psychiatric Drug Withdrawal – a guide for Prescribers, Therapists, Patients and Their Families”.
28/02 22:19 at 22:19
B o k t i p s m. m.
I början av februari hade David Healy skrivit en artikel om dokumentären ”Who cares in Sweden” på sin hemsida davidhealy.org.
När jag såg dokumentären upptäckte jag att jag redan kände till flera av de intervjuade eftersom jag hade läst en del av deras böcker.
Det gällde bl.a.:
Alan Cassels – Seeking sickness (om screening) och Selling Sickness
David Healy – Pharmageddon
Robert Whitaker – Mad in America och The anatomy of an epidemic
John Abramson – Overdosed America
Martha Rosenberg – Junk Food Deficiency
Googla författarnas namn så hittar ni säkert intressanta artiklar.
Alan Cassels brukar bl.a. skriva om läkemedel på commonground.ca. I februari-numret fanns även en artikel av Robert Whitaker.
Jag tror att det är någon slags månadstidning.
28/02 22:26 at 22:26
Tack BM
för alla bra lästips. En del har jag nog läst redan, men ska leta reda på de andra artiklarna och böckerna. Whitaker hur ju skrivit flera stycken bl.a.
’Sen, har du läst nästa inlägg här på bloggen? Där tar jag upp en bok av Whitaker.
Apropå läkaren som upptäckte utsättningsproblemen, som jag tror att jag läst, så läste jag för något år sedan eller så, att just vårdpersonal använder SSRI i högre utsträckning än svensken i genomsnitt. Men jag hittar inte artikeln ifråga. Har du läst eller hört något om detta?
05/03 21:26 at 21:26
Kerstin, jag har säkert läst något om antidepressiva/vårdpersonal – men var. Jag skall fortsätta att leta.
Det verkar som det går något ”drev”. Det pratas/skrivs mycket om ”psykiska problem” inklusive depression.
Idag var det ett inslag om undermålig skolhälsovård på nyheterna (SVT).
Det gällde att finna barnen med ”problem” tidigt annars kunde det bli kostsamt för samhället.
Det är precis så det brukar låta när man vill öka försäljningen.
Om jag inte missminner mig visades en snabb bild på några läkemedelsförpack- ningar, så snabb att jag inte hann se vilka sorter det var.
06/03 01:43 at 01:43
BM:
Å ena sidan är det ju riktigt att man ska försöka hitta de barn som far illa eller som inte tar till sig undervisningen, i tid. Men om det betyder att man ska börja droga dem så är det illa.
Det skulle dock inte förvåna mig om läkemedelsföretagen försöker få igenom samma sak i Sverige som de tydligen fick igenom i USA under Bush (vars fader satt i Eli Lilys styrelse en gång) om att alla barn ska ”screenas” för psykiska problem, dvs tvingas fylla i papper om vad de är rädda för etc. I USA, tror bara i somliga stater, kan ju sedan domstolar döma föräldrar att droga sina barn om skolorna anser att de är besvärliga. Det tycks finnas familjer som är rena internflyktingar i USA på grund av att de vill rädda sina barn från nerdrogning.
Och som sagt, jag är ganska säker på att läkemedelsföretagen har ”goda relationer” till vår svenska reaktionära regering.
06/03 12:10 at 12:10
Psykisk ohälsa är en väldigt prioriterad fråga i regeringens sjukvårdsreformer.
Talet om psykisk ohälsa som du ser i media kommer uppifrån. Tjejen är i sjukförsäkrings och rehabiliteringsträsket och dessutom forskarutbildad så hon håller på att granska skiten. Det är ingen slump att dessa nyheter och att det kommuniceras och ”forskas” starkt på psykisk ohälsa. Givetvis alltihop med ett starkt fokus på individen.
06/03 20:29 at 20:29
I kväll sände Go´Kväll en intervju med Hillevi Caris Svensson. Den handlade om inkontinens och hur hon hade blivit hjälpt av behandling. Det fanns både sprutor och piller. Inga kritiska frågor ställdes och jag skulle inte tro att någon på Go´Kväll kollat ev. koppling till läkemedelsbolag.
Jag googlade och vips såg jag på Läkemedelsindustriföreningens hemsida (lif.se) att ”nätverket” (Kontinet?) haft ”samarbete” med läkemedelsbolaget Pfizer under 2012.
13/07 02:27 at 02:27
[…] 10/5 2010 – Robert Whitaker intervjuas om SSRI /antidepressiva medel Motvallsbloggen 11/10 2012 – Fler bloggar tar nu upp SSRI-preparatens förödande effekter, Motvallsbloggen 24/2 2013 – Fler inlägg om ämnet på Motvallsbloggen, med fler länkar – Personal and Collective […]
04/09 09:43 at 09:43
[…] Motvallsbloggen […]
21/01 22:16 at 22:16
Intressant ämne det här. Men vi glömmer de tusentals människor bara i Sverige som tack vare ssri/snri fått ett drägligt liv utan ständig ångest och depressioner. Förstår att de flesta i denna dialog aldrig upplevt detta.
22/01 23:20 at 23:20
Jörgen:
Deras situation är kanske inget att klaga över, men de som far illa av preparaten förtjänar att bli trodda och att få adekvat hjälp – tycker du inte det?
Felet är att läkarkåren tror så blint på läkemedelsföretagen, som i sin tur håller tyst om forskning som inte stämmer med deras soliga bild av verkligheten.