Döda för amerikanska storbolag – äta piller för att glömma
Lyssnade på Tendens idag på eftermiddagen. Programmet handlade om de amerikanska soldater som kommer hem från alla dessa amerikanska krig, världen över, och som drabbas av allvarlig PTS (posttraumatisk stress) och hur illa de mår, samt hur ett inte ringa antal av dem tar livet av sig för att de inte orkar leva med sig själva och sina minnen.
Så vad gör man i USA för att råda bot på problemet att många ex-soldater aldrig kan återanpassas till samhället efter sina vidriga insatser och/eller upplevelser i USA:s kolonialkrig? Jo, läkemedelsindustrin forskar för att försöka få fram piller som gör att de glömmer sina ”obehagliga” minnen!
Målsättningen alltså: Skicka ut grabbarna att mörda och bete sig vidrigt mot människor i andra länder och stoppa sedan i dem piller som gör att de inte kommer ihåg vad de har gjort!
Hur skulle det vara att istället låta bli att skicka ut en massa unga män för att mörda för Halliburton, Chevron, Exxon Mobile m.fl. andra stora amerikanska företag?
Tillägg kl. 17.00:
Social kontra biologisk ingenjörskonst
Många är de som har skällt på den ”social ingenjörskonsten” där det handlade om att skapa så goda sociala och materiella förhållanden för människor att de mådde bra. Nu är vi, som jag skrivit om tidigare på bloggen, istället djup inne i den ”biologiska ingenjörskonsten” som handlar om att på biokemisk väg få människor att stå ut med odrägliga omständigheter och levnadsförhållandena, varvid man inte behöver bry sig om omständigheterna. Jag vet vilken typ av ingenjörskonst jag föredrar.
Länk:
– Glömska på beställning, Hustrun till en krigsveteran berättar, Tendens, P1
– Glömska på beställning, Tendens, P1
12/03 15:57 at 15:57
Otrevlig tanke, för att inte nämna den ännu krassare verkligheten.
Det är lustigt så lätt det skrivs ut t.ex. antidepressiva mediciner, eller närmare bestämt selektiva serotoninåterupptagshämmare såsom t.ex. Cipramil, Zoloft, Fontex/Prozac, Seroxat/Paxil, mm. Även jag själv har blivit erbjuden dem när jag sökt för en helt annat, än en psykisk åkomma, och skulle man klaga på depression är SSRI läkarnas förstahands val av botemedel. Ingen kotte tänker ens en tanke att kanske en kroppslig dysfunktion ligger bakom depressionen, t. ex. underfunktion av sköldkörteln. Nää, SSRI skall bota allt! Och skrämmande många människor äter dem!
Men det där med minnet är en allvarlig historia. Under livets lopp har man stor nytta av ett gott minne, särskilt till exempel vid studier, men ack… med ett gott minne är det lika svårt att t.ex. glömma oförrätter.
Själv minns jag många gånger ordagrannt vad någon har sagt till mig … och det åratal efteråt. Ett piller kanske?
Nää, aldrig i livet.
Men nu är ju inte mina minnen av samma kaliber som krigsveteranernas traumatiska upplevelser.
… men när man läser Kerstins inlägg förstår man att något mänskligt hos människan är på allvar på väg mot sin undergång.
Jag vill passa på och här berätta om en feldiagnos, även om historien kanske faller en aning utanför ämnet.
Orsaken till feldiagnosen, skulle jag vilja påstå, beror till största delen på vårt tidspressade sjukvårdssystem som styrs av marknadskrafter och som har fysikens vetenskapsideal för ögonen. Ett sådant system ratar strävan efter en helhetsbild av människan.
Jag känner till ett beskrivande fall – lyckligtvis inte särskilt allvarligt – men ändå retfullt nog som illustrerar det ovansagda. Det handlar om en kvinna som för några år sedan fick diagnosen ”atopiskt eksem” när hon sökte för våldsamt kliande hudutslag på Hudkliniken på SU. I åratal led hon av svår klåda och hudinflammationer som behandlades av läkarna på SU med cortison, cortison och åter cortison – (ett annat ”supermedel”).
Nu visade det sig dock att när kvinnan upptäckte ohyra på sin hund och när hon tvättade hunden med ohyresshampoo så försvann hennes ”atopiska eksem” som genom ett trollslag. Det föranledde henne naturligtvis att även tvätta sig själv med Canitex! Och hör och häpna! Åratals kroniska hudlidande var över! Inga mer röda fläckar. Och efter ytterligare någon dag hade även inflammationen i huden gett med sig och de svullna lymfkörtlar slutat värka.
I mina ögon är ovan berättelse ett ypperligt exempel på att man lite ”slentrianmässigt” och självsäkert har ställt diagnosen – därför att man varken tagit allvarligt på åkomman eller haft resurser (tid, engagemang, pengar, omsorg) för mer ingående undersökningar och tester.
Så kan det gå!
Sjukvården är, minsann, en historia för sig.
12/03 17:41 at 17:41
Eija:
Uppenbarligen hjälper inte SRRI mot PTS, för då skulle ju ingen lida av sådant. Så nu försöker man hitta nya piller, som just gör att man glömmer obehagliga minnen.
Ett problem med den approachen är att minnen är något som evolutionen har utrustat oss med för att öka våra möjligheter att överleva. De obehagliga minnena gör normalt att vi försöker undvika sådant som är obehagligt i framtiden. Så vad skulle hända med de människor som på biokemisk väg finge sina obehagliga minnen utraderade? Vilka verkliga hot eller problem skulle de kunna drabbas av i framtiden.
Jo, det är allmänt känt bland kunnigt hundfolk att hundens skabb eller annan ohyra, kan gå över till familjens människor och förorsaka just klåda och utslag. De försvinner dock om hunden bifrias från ohyran och man behöver inte bada människorna i de där gifterna. Ohyran kan inte fortplanta sig på människan och dör därför ut ganska snabbt på människan, om hunden botas. Jag har också råkat ut för utslag och klåda i samband med att mina hundar fått rävskabb, men mina besvär försvann direkt på hundarna botades :-).
Men även veterinärer misstar ohyra för allergier och jag känner ett antal hundägare vars hundar stått på penicillin och cortison långa tider, och så har det visat sig att de led av rävskabb. Jag hade själv gräl med min veterinär när en av mina hundar drabbades, för han hade för sig att rävskabben alltid satt på öronkanterna, medan min hund hade skabbangrepp på kroppen. Detta berodde på att de första hundar som drabbades var jakthundar och de har ju hängande öron som de sopade upp skabbdjuren med från marken där rävar hade kliat sig eller gjort ifrån sig. Jag fick inte veterinären att ändra sin uppfattning hur jag än försökte. Senare började dock alltfler veterinärer förstå att skabben slår sig ner där den hamnar så att säga, och att den inte inte söker sig upp på öronkanterna på de djur den angriper. Denna parasit gör alltså inte alls som fästingar som oftast söker sig uppåt och framåt till hals och huvud på djuren de hoppar på.
12/03 19:57 at 19:57
Skrämmande det där med biologisk ingengörskonst numera istället för socialt sådant. Vem kan ana de långsiktiga konsekvenserna av t.ex. genmanipulationer. Kanske är det tyst bara för att genmanipulerade grödor är vår vardagsmat numera? Och vad blev det av kloning, förresten? Har inte hört något nytt på den fronten på ett tag.
Att människan inte är perfekt är ett faktum, men vore det inte bättre att leva med den saken utifrån en filosofisk inriktning med större fokus på etiken än idag, hellre än att försöka sig på att manipulera henne.
Tack, Kerstin för kommentarerna angående rävskabb. Jag är nyfiken på hur den diagnosticerades? Mikroskop? Skrapprov till Statens vet. med. anstalt?
Det är sant som du säger att oftast går utslagen över på människan när hunden behandlas, med det finns mig veterligen två sorter (åtminstone) som går över på människan, mjällkvalster och hårsäcksskabb. Sedan är det väl tvetydigt om de kan föröka sig på människan.