Så har vi då åter invandrar/flyktingfråga på tapeten. Så här skriver några moderater i DN:

Samtidigt bör fler utländska medborgare som dömts för grova brott utvisas. Dessutom vill vi slopa invandrares rätt att fritt välja bostadsort, och tillräckliga kunskaper i svenska måste bli obligatoriskt. Det skriver migrationsminister Tobias Billström tillsammans med Ulf Kristersson, socialborgarråd i Stockholm och ordförande i Moderata samlingspartiets arbetsgrupp mot utanförskap och segregation, samt riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson.

Maken till intellektuell sörja får man leta efter, bortsett från att de här moderaterna härmed tar avstånd från vad den förra borgerliga regeringen ställde till med.


Innan regeringen Bildt tillträdde 1991, fick flyktingarna inte ta anställning i Sverige förrän de hade fått uppehållstillstånd i landet. Dessutom var de tvungna att bo kvar i den kommun som mottagit dem, då de fått sina uppehållstillstånd, tills de hade kunnat skaffa sig ett arbete, någonstans i Sverige, och kunde försörja sig själva. Tills dess fick de sin försörjning i mottagarkommunen samt tillfälle att studera svenska för invandrare.
Den principen ansåg emellertid regeringen Bildt var felaktig, då den inskränkte individens frihet och därför att man trodde att det skulle bli billigare för staten om flyktingarna bodde hos släktingar, varför den beslutade att flyktingarna skulle få bosätta sig var de önskade i landet direkt då de anlände, samt att de skulle få arbeta även under tiden de sökte asyl, innan de hade fått permanent uppehållstillsånd alltså.

Det var inte svårt att inse vilka problem det här skulle skapa och vad som skulle bli konskvenserna av den här (då) nya och borgerliga flyktingpolitiken, nämligen att det skulle uppstå invandrarghetton i storstäderna, dit nästan alla flyktingar skulle ta sig med alla de problem som sådana ger upphov till, samt att vi skulle få fler som uppehöll sig och arbetade illegalt i landet.

De flyktingar som kommit de senaste 20 åren kommer nämligen nästan alla från områden i världen där det bara är i storstäderna som möjligheterna finns, både att få jobb och för barnen att gå i goda skolor, så de vet inte att här i Sverige skulle det komma att bli tvärtom för dem om de bosatte sig i storstäderna. I småkommuner där vi inte fick stora ansamlingar av flyktingar, kom de i bättre och närmare kontakt med svenskar (infödda sedan hedenhös). Här hamnade deras barn i bra och mindre skolor (på den tiden var skolorna nämligen likvärdiga i hela landet) med en överväldigande majoritet svenska barn där flyktingarnas barn fick mycket bättre chanser att lära sig svenska ordentligt. På grund av fler kontakter med svenskar kunde de vuxna också lättare få arbeten, för att inte tala om att många av dem faktiskt kunde starta egna verksamheter ute i småkommunerna, exempelvis pizzerior. Det går däremot inte att starta fem pizzerior i varje kvarter i Rinkeby, men i småorterna kunde flera sådana startas i varje samhälle, varje stad, och klara sig.

Den insatta förstod alltså redan då, i början av 90-talet, att borgarnas lagändringar på det här området skulle komma att resultera i bostadssegregering, ghettoisering, med vad sådant medför, segregerade skolor där invandrarbarn har svårigheter att lära sig svenska, sämre kontakter mellan svenskar och invandrare och därmed sämre möjligheter för flykingarna att få arbeten.

Att vi dessutom vid den tiden genomgick en allvarlig ekonomisk kris med bankkrascher med ty åtföljande masskonkurser, och dessutom fick en ny ekonomisk politik som gick ut på att vi ska ha en viss arbetslöshet, har inte förbättrat situationen. Den koncentration av arbetslösa som vi därmed fick i invandrarområdena är förstås inte bra för någon. I sådana miljöer får man sociala problem – så enkelt är det och det tar bara fem år att skapa en värstinggeneration.

På sextiotalet kom invandrare och tog de jobb svenskarna inte ville ha. Det, sade man då i massmedia, skulle vi svenskar vara tacksamma för. Sedan början av 90-talet har det i stor utsträckningen varit flyktingarna som har tagit den höga arbetslöshet som regeringarna (alla sedan början av 90-talet) beslutat att vi ska ha, och som svenskar ”inte vill utsättas för”. Men ingen säger åt oss att vara tacksamma mot invandrarna för den saken – någon som kan lista ut varför?

Vad är bäst för människor?
Det är faktiskt inte säkert att flyktingarna vet vad som är bäst för dem själva och deras barns framtid i Sverige när de kommer hit, så hur man ska förfara? Den svåra frågan är alltså om man ska låta nyinkomna flyktingar göra vad de tror är bäst för dem, med eländiga konsekvenser både för dem själva, för deras barn och för Sverige, för att de inte känner till det nya landet, eller om man ska bestämma lite över dem, inskränka deras individuella frihet något år i början av deras vistelse i Sverige för att de ska få bättre chanser på sikt i det nya landet.

Av vad jag har sett genom åren och på grundval av mitt arbete med invandrare, så är jag böjd att säga att man kanske ska leda människor rätt i början, inte bara låta dem göra oåterkalleliga misstag, misstag som drabbar alla, dem själva, deras barn och övriga Sverige. Jag är nämligen övertygad om att det sitter ganska många invandrare runtom i Sverige och är ganska tacksamma idag för att de inte hamnade i något av storstadsghettona, för att både de själva och deras barn fick en helt annan och mycket bättre start i Sverige innan den förra borgerliga regeringen bäddade för nyinkomna flyktingar att göra sina livs värsta misstag, nämligen vad de trott vara det bästa för dem själva och för deras barn.

Egentligen borde jag alltså ge de här moderata skribenterna en eloge för att de nu inser att dess föregångare, regeringen Bildt, gjorde ett allvarligt misstag vad gällde bosättningsbestämmelserna för nyanlända flyktingar (vilket man inte erkänt dock). Men jag har svårt att göra det eftersom jag anser att borgerlighetens ständiga slarv och inställningen att ”man beslutar och ser hur det går och blir det inte bra så får man väl ändra lagarna igen”, är oförlåtlig. Somligt kan nämligen aldrig göras ogjort genom att man ändrar tillbaka lagar bara, eller det blir så dyrt att försöka rätta till negativa konsekvenser att de inte kommer att rättas till av just det skälet. Det här är en sådan fråga, där en återgång till tidigare bestämmelser inte kan göra det elände som skapats ogjort. Den förra borgerliga regeringens misstag i det här fallet har kostat många människor deras framtid i Sverige och kommer att kosta mycket mer än så framöver.

Vad värre, när man nu erkänner att det den förra borgerliga regeringen ställt till med en massa elände för många människor, så kommer man med förslag till botemedel, ”upphävande av medborgarskap eller utvisning” för lite allt möjligt, som lägger skulden för en totalt misslyckad borgerlig flyktingpolitik på dem som drabbats, nämligen på flyktingarna själva. Detta är ynkedom av den högre skolan. Det fanns nämligen kunskaper även i början av 90-talet så man hade inte behövt ställa till med så mycket problem och eländen om man tänkt först och handlat sedan, inte handlat först och tänkt sedan, som alltså är den vanliga borgerliga regeringsstilen. (Idag har vi ex. en folkpartistisk minister som klart säger ifrån att han struntar i vad erfarenhet, vetenskap och sakkunskap säger, för nu vill ha förfara på sitt sätt – punkt slut. Det går alltid illa när man sätter dumdrygheten i högsätet.)

Så kommer vi då till det där med kunskaper i svenska:

Grundläggande kunskaper i svenska är ett rimligt krav för medborgarskap i Sverige. Vi vill att medborgarskapet ska vara attraktivt och meningsfyllt, att fler ska ha alla rättigheter och alla skyldigheter som svenskar.

Har de här prickarna någonsin försökt lära sig ett främmande språk samtidigt som de varit gravt traumatiserade, som många flyktingar är när de kommer till Sverige? Helt klart har de inte det.

Dessutom har de inte klart för sig att många (men inte alla) människor får stora svårigheter att lära sig om de står på lugnande eller antidepressiva medel, som tenderar att bedöva hjärnan. Att kräva att människor som går på sådana preparat, vilket inte så få av flyktingarna gör, ska lära sig svenska snabbt och effektivt är vanvett. De går nämligen inte för många av dem. Vad de försöker lära sig fastnar inte i den av medikamenter avtrubbade hjärnan, och gissa om jag har sett ett antal mycket förtvivlade välmedicinerade och gråtande invandrare: Det fastnar bara inte, hur mycket jag än försöker.

Och slutligen, och som grädde på smömoset:

Ett land som inte förväntar sig att de allra flesta arbetar och försörjer sig själva är i längden inte ett bra invandrarland. Och ett samhälle som inte tydligt står upp för sina egna ideal kommer inte att klara av det berikande mötet med andras. 

De här prickarna har alltså inte ens förstått vad de ekonomiska kris vi nu börjar ana början på, innebär. Men det kanske man inte kan begära av en samling personer som inte tycker att kunskaper är viktigt, som är precis så irrationella som traditionell konservatism är känd för att vara och precis så ovetande om historia som Timbro har gjort dem. Dessutom talar de som om flyktingar och invandrare inte vill arbeta. Det är bara rätt upp och ner lögnaktigt. De vill arbeta, precis som svenskar vill. Ingen vill vara beroende av socialbidrag, utom möjligen bankdirektörerna just nu, som vill ha sådant till sina banker, (bara de slipper dra ner på sina bonusar, som de anser sig värda på grund av sin kollofantiska kompetens).

Länkar:
– ”Ta medborgarskapet från kriminella invandrare”, DN debatt
– Den moderata människosynen, Ett hjärta RÖTT
– Moderaternas rasistförslag, Svensson