För att komplettera gårdagens inlägg, så är talet om äldrebombshotets hemska konsekvenser för den arbetande delen av befolkningen inget annat än en av dessa gigantiska bluffar som man matat oss med de senaste 20 åren (alltsedan nyliberalismen blev högsta mode och Timbro ryckte till sig tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet).

Professorn i sociologi vid Uppsala universitet, Lars Tornstam skriver en utmärkt uppsats om ämnet Den demografiska bomben – myt eller verklighet.
Det är en skriftlig version av en föreläsning om ämnet som han höll vid Centrum äldre i Uppsala 15/1 2004. Den är väl värd att läsas, både av alla dem som är just äldre och känner sig skyldiga för att de ligger samhället och de arbetande yngre människorna till så allvarlig last, och av dem som tillhör just de arbetandes skara och som tror att deras försörjningsbörda är så enormt mycket större än föräldragenerationens, ja så oerhörd att de inte kommer att orka bära bördan.

Bara ett par citat ur uppsatsen här. Enligt en sannolik beräkning visar det sig att:

…1976 skulle varje person i arbetskraften försörja 2,15 personer inklusive sig själv. Å r 2020 ska han försörja 2,2 personer. En liten ökning men någon bomb är det svårt att se. Någon katastrof kan det väl ändå inte vara.

Nej katastrofalt låter detta inte, tycker man, i synnerhet som just produktiviteten/person har ökat ordentligt sedan dessa äldre försörjde sina föräldrar samt dem som är yrkesarbetande just nu som ju var barn och studerande, liksom de försörjde dem som var sjuka.

Tornstam ger flera olika exempel utifrån något olika förutsättningar.

Om vi då jämför 1995 med 2020. Å r 1995 skulle varje person i sysselsättning försörja 2,27 personer inklusive sig själv, vilket beräknas bli 2,29 personer år 2020. Ja,det är några fler,men någon bomb är det väl ändå inte. Det är ju på marginalen.

Vi har de senaste 20 åren blivit totalindoktrinerade i en mängd falska föreställningar. Föreställningen om äldrebomben är bara en av dem. Det enda man varit noga med att inte tala om för oss är att hela det nyliberala köret går ut på att vi ska vara ständigt rädda. Det ska vi vara för att inte protestera vilt mot allt det onda de styrande gjort mot de flesta av oss. Krismedvetandet, som man kallar det, skulle helt enkelt göra det möjligt att omfördela jordens resurser till de allra rikaste.

Den allvarliga kris vi står i början av idag är helt enkelt ett resultat av att företagen betalat allt mindre del av företagsvinsterna till de anställda, alltså relativt sett lägre löner. Det har resulterat i att människor har lånat för att kunna konsumera. Detta har de ekonomiska eliterna bara välkomnat eftersom bankerna tjänat grova pengar på att låna ut. Dessutom har det betytt att människor har köpt företagens varor, trots att de inte haft råd med det, vilket varit bra för företagen – en tid. Utan konsumenter inga lönsamma företag nämligen. Fast det verkar inte våra politiker ha fattat än.

Det var ingen slump att spelet Monopol lanserades 1935, under den förra stora finanskrisen, som också utlöstes av en fastighetsbubbla. Det är ett mycket lärorikt spel – om man tänker igenom det lite grann, exempelvis funderar på vad som händer när en enda spelare äger allting. Har han verkligen vunnit? Eller är det den totala döden som inträffar därefter? Spelet är i alla fall slut och ingenting mer kan göras.